För herdarna och jordbrukarna i Akkaba väntar en ny arbetsdag på andra sidan muren mellan Västbanken och Israel. Trots att de ständigt är förberedda på att det kan bli problem är det inget som den palestiniern Firas tänker på när han går upp till den unga israeliska soldaten. Denna morgon kommer dock han och ytterligare tre män nekas tillträde till sin egen mark.
När en efter en vid en så kallad jordbruksgrind avvisas så går jag upp till en av dem som besviket är på väg hem igen. Jag har tur. Firas som stannar för att prata med mig talar bra engelska och kan berätta för mig om vad det är som händer. Firas Tawfiq Amarneh kommer från Akkaba som är en liten by på norra Västbanken med 267 invånare [1]. Här bor han i sitt barndomshem tillsammans med sina föräldrar och nio syskon. Huset där Firas och hans familj bor ligger på en kulle och därifrån kan de se ut över familjens olivlundar ett stenkast bort. Det vackra landskapet klyvs dock utav taggtråd, militärvägar och stängsel. Byn Akkaba ligger precis vid muren och som så många andra så har Firas familjs mark hamnat på den sida som vetter mot Israel. Deras mark tillhör dock Västbanken och är palestinskt område. Palestinskt område som är avskärmat från resten av Västbanken eftersom att muren här ligger fem kilometer [2] innanför den gräns som baseras på 1949 års stilleståndslinje [3]. Majoriteten av byns invånare, inklusive Firas, livnär sig på jordbruk och olivträden utgör en viktig inkomstkälla, medan andra arbetar med fårskötsel. Det är därför ekonomiskt viktigt för byborna att få komma igenom till andra sidan muren till sina jordbruksmarker och betesmarker. Israels regering valde att börja bygga muren år 2002 längs de norra delarna av Västbanken. [4] Städer som Tulkarem hamnade bakom flera meter höga betongmurar och byar som Akkaba hamnade bakom stängsel och taggtråd. För att komma igenom en jordbruksgrind behövs intyg och Firas visar mig sitt. Där står det klart och tydligt att Firas har rätt att gå igenom gate 408 under dagtid mellan 5:00 till 19:00 samt att intyget är giltigt från 8 juli till 8 december 2010. Tre dagar i veckan öppnar israelisk militär en grind i stängslet, Gate 408, och då går Firas till familjens olivlundar för att ta hand om deras olivträd. Dessa dagar är det dock inte öppet hela dagen utan vi talar om en halvtimme på morgonen (6:00-6:30), en halv timme vid lunch (11:00-11:30) och sen en halv timme på eftermiddagen (15:00-15:30).[5] Veckan efter mitt möte med Firas börjar Ramadan. Med tanke på att han då inte kommer jobba lika mycket är dagens förlorade jobbinsats en extra stor förlust för honom, liksom för de andra männen. Sammanlagt nekas fyra män denna morgon tillträde till denna lilla jordbruksgrind dit enbart tolv personer kommit. Det är en tredjedel av det totala antalet personer. Med sina åsnor samt ett tjugotal får går de hemåt igen. Nästa försök att nå sin egen mark blir först om två dagar. När jag ringer till Firas några dagar efter morgonens incident berättar han att han två dagar senare kunnat gå igenom utan problem. Det glädjer mig. Det blir dock uppenbart att från en dag till en annan kan det först vara ett nej vid grinden och sedan en annan dag ett ja, beroende på vilken soldat som tjänstgör eller vilket humör han eller hon är på. Om Firas missbrukat sitt tillstånd hade han inte vid nästa dag grinden hölls öppen fått komma igenom. Oftast ges ingen förklaring till att en person nekas tillträde, alternativt får de palestinska jordbrukarna här höra att de inte släpps igenom på grund av säkerhetsskäl, vilket är det vanligaste argumentet. Firas stod på sig och efter att han bett den israeliska soldaten flera gånger om att få veta orsaken till just hans nekande säger soldaten att det enligt deras anteckningar står att Firas inte kommit tillbaka för natten vid ett tidigare tillfälle och måste därför ha stannat kvar i Israel olagligt. Firas har inget som kan bevisa motsatsen. En soldat har beslutsrätt och alltid sista ordet. Ett problem vid Gate 408 är att de israeliska soldaterna inte använder någon dator där de elektroniskt registrerar vem som går igenom och vem som kommer tillbaka. Här skriver de istället handskrivna anteckningar, vilka lätt kommer bort och är svårtydda några dagar senare. När vi går in mot byn och lämnar jordbruksgrinden bakom oss så möts vi av en skolklass som har rast och en av de kvinnliga lärarna är ute med barnen. När jag berättar för henne om det som hänt under morgonen och kommenterar situationen med ett ”I’m sorry” i min oförmåga att kunna göra något så svarar hon mig: — Vi har hört folk säga om och om igen att de är ledsna för oss, men – We don´t need sorry. We need action” [6].
