Detta är min sista rapport innan mitt uppdrag i Palestina avslutas. Denna tänker jag ägna åt Yanoun, där jag har bott de senaste tre månaderna, och en beskrivning av den verklighet som byborna här lever under.
Det första som slår en när man närmar sig Yanoun är de omkringliggande israeliska bosättarutposterna. Den närmsta ligger ca 100 meter från Yanouns hus i norr. De har alla olika namn, men en är så nyetablerad att dess namn är för byborna i Yanoun ännu okänt.
Yanoun är en av de minsta byarna på Västbanken. Det bor 15 familjer. Sex av familjerna bor i s k övre Yanoun och nio i nedre Yanoun. Det totala antalet individer uppnår drygt 80, varav ca 50 är barn.
Det var efter Osloavtalen 1995 som Västbanken delades upp i A, B och C-områden. Nedre Yanoun kom att tillhöra B-området och övre Yanoun C-området. Det var också därefter som byborna i Yanoun började få problem med israeliska bosättare i stort sett varje lördag. Attackerna kulminerade år 2002 då tungt beväpade bosättare gick in i övre Yanoun med sina hundar. De gick in i varje hus, misshandlade männen framför deras familjer och hotade dem. Bosättarna sa att de inte ville se några palestinier kvar i byn följande lördag. Najihah berättar att de drog genom gatorna beväpnade och vid ett tillfälle stack en av bosättarna in pipan på sin M16 genom hennes fönster. Till och med små barn så unga som tio år, bar vapen.
Hela byn, förutom två familjer, tog sin tillflykt till den närbeliggande byn Aqraba. Tillsammans med den israeliska fredsorganisationen Ta’ayush och andra frivilliga israeler, återvände några familjer till Yanoun. Vissa familjer stannade i Aqraba eller flyttade vidare och fortfarande idag står 7 hus tomma.
De israeliska utposterna kommer från bosättningen Itamar. Itamar etablerades 1984 och ligger 8 km från Yanoun på vägen till Nablus. År 1996 började bosättare från Itamar att etablera utposter österut mot Jordandalen. De utposter som kringgärdar Yanoun är bland annat Givat Olam i väst, etablerad 1997/1998, som ligger ca 100 meter från närmsta hus i Yanoun. I sydost ligger ”777” (Givat Arnon) som initialt var en militär utpost, men som har utvecklats till en bosättningsutpost genom att bosättare flyttat dit och byggt ett samhälle. Från Itamar, via dessa utposter, går en väg till Jordandalen.
I Yanoun är invånarna bönder och herdar. De försörjer sig på vad djur och jord producerar. Framför allt är det djuren som förser byn med det nödvändigaste. Nästan alla familjer har får, getter och höns. Några har även kaniner, ankor, kalkoner och bin. Det finns oliv- och mandelträd i lite större skala och i sina köksträdgårdar har familjerna citroner, timjan, tomater och mint i mindre skala. I stort sett är byn självförsörjande. Fruktträd finns det färre av eftersom dessa kräver mycket vatten.
Två gånger om dagen tas får och getter ut på bete. Enligt Rashed, byns överhuvud, har de illegala bosättningarna konfiskerat 80% av marken från Yanounborna, och därför räcker inte heller betesmarken. Byborna måste numera köpa djurfoder i affären till får och getter. Najihah och Kamals köp av djurfoder har satt dem i en enorm skuld. Hennes försäljning av ost räcker inte till att betala skulden. De har därför tvingats sälja av 30 av sina får. Detta leder i sin tur att hon får mindre mjölk till ost. Fattigdomen är svår. Både Najihah och Kamal lider av svåra hälsoproblem, men de har inte pengar till läkarvård.
Bosättarna runt om Yanoun lever i nybyggda hus och har idag obegränsad tillgång till elektricitet och vatten. Från huset där jag bor ser jag hur bosättare från Givat Olam vallar sina får på marken som tagits från bönderna i Yanoun.
Flera av Najihahs och Kamals får har den senaste tiden varit sjuka och varje shekel som de får in genom att sälja ost, går till veterinär- och medicinkostnader. Om djuren dör, upphör inkomsterna.
Eftersom Yanoun är beläget i C-område, tillåts inga nybyggnationer eller synbara renoveringar. Boningshus, djurstall, vattenrör, murar, terasser m m får således endast lagas provisoriskt. För att få bygga måste ett bygglov finnas och detta erhålls från den israeliska civila administrationen som ansvarar för all mark i område C. Detta gäller även om personen som vill bygga eller renovera äger marken ifråga. Enligt OCHA, har det israeliska styret förbjudit all form av bygganation för palestiner i nästan 70 % av område C. I de övriga 30% har ett antal restriktioner i realiteten omöjliggjort byggnationer även här. I ca 1 % (av de 60 % som utgör område C på Västbanken) har palestinier beviljats bygglov och då i områden som redan är bebyggda.
Människorna i Yanoun äger inte mycket. Hemmen består av slitna rum med ett antal madrasser på golven på vilka man sitter och äter, umgås och sover. Bosättningarna liknar mest amerikanska förorter.
Familjerna i Yanoun arbetar från klockan fem på morgonen till midnatt varje dag. Najihah är även uppe på nätterna och ser om sina sjuka får. Hon pysslar om dem och ger dem medicin. Häromdagen hittades familjens stora bagge död. Av ren utmattning föll Najihah gråtandes i mina armar. Då brast mitt hjärta.
Det är en fattigdom som jag inte ser någon lösning på förutom att Israel upphör med sin ockupation. Då skulle Yanounborna kunna få tillbaka sin mark, skaffa fler djur och odla mer säd. De skulle kunna sälja mer ost och yoghurt, få in mer pengar till läkarvård och universitetsstudier för barnen. Tyvärr tyder allt på motsatsen. Israeliska regeringen visar inga tecken på att upphöra med sin ockupation. Den israeliska policyn är istället att tvinga bort de palestinier som bor kvar på Västbanken och inkorporera område C (60% av Västbanken) i staten Israel. I strid med internationell rätt fortsätter Israel att uppmuntra sina medborgare att bosätta sig på ockuperat område. Israel avsätter stora landområden och tillser en generös vattenförsörjning till dessa bosättningar, utarbetar detaljerade planer som tar hänsyn till både nuvarande behov hos bosättningarna och framtida expansion. Jerusalem stad har precis godkänt att ytterligare 69 bosättningar byggs på ockuperat område.
Från Yanoun går en väg till Nablus som referaras till som ”Old Nablus Road”. Efter att ha varit blockerad i 11 år, öppnades den åter i januari 2013. Vägen fick ny beläggning och media var där under invigningen. Ingen har dock kunnat använda vägen eftersom de som försökt har blivit attackerade av bosättare som kastat sten på fordonen. Vägen är därmed inte möjlig att använda för Yanounborna. Sedan i mitten av maj kan inte heller vi i egenskap av internationella observatörer använda vägen. En 15 årig bosättarpojke beväpnad med en M16 stoppade oss och tillkallade militär. Han sa åt en soldat att vi inte fick använda vägen, en order som vidarebefordrades till oss av militären. Nästa gång skulle de inte vara lika vänliga, lovade en av soldaterna. Att utmana dem skulle bara slå tillbaka mot byborna i Yanoun.
Genom att använda denna väg skulle det ta 15-20 minuter att köra till Nablus från Yanoun. Idag måste Yanounborna (och övriga icke-israeler) köra en rejäl omväg via Aqraba och passera vägspärrarna i Za’atara och Huwwara. Denna omväg till Nablus tar ca 45 minuter – om man inte blir stoppad vid vägspärrarna vill säga.
I Yanoun finns en brunn som förser byn med vatten, men denna torkar vanligen ut i juni månad. Därefter måste vatten köpas, vilket kostar 350 NIS för 10 kubikmeter (motsvarar 630 SEK). Brunnen har från gång till annan kontominerats av bosättare. De har badat i brunnen, tvättat sina kläder m m.
Det har sedan länge varit planerat att koppla in Yanoun på det lokala vattennätverket och för några veckor sen var det dags. Samma vecka, den 28 maj 2013, sågs en militär jeep stanna till vid ett av husen som ligger längst ner på kullen men som tillhör övre Yanoun. Efter att närmare ha kontrollerat vad de gjorde på platsen återfanns en s k ”stop-work-order” placerad under en sten på marken. Ordern gällde just kopplingen till vattennätverket för övre Yanoun. En stop-work-order betyder att de inte får fortsätta arbetet och en domstolsprocess kommer att inledas efter att byborna har överklagat ordern.
Att Israel har full kontroll över området betyder att Yanoun inte kan expandera. När barnen i Yanoun växer upp och skaffar egna familjer, kommer de att tvingas flytta eftersom de inte kan bygga ett nytt hus eller bygga till de hus som finns.
Även om bosättare och militär gör sina turer genom byn regelbundet, har inte något direkt våld utbrutit under det senaste året. Det är inte heller våld från dessa grupper som kommer att tvinga byborna i Yanoun att flytta till slut. Det är avsaknaden av rätten till sitt land.
Detta är ockupationens verklighet.
