I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.
Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.
Glada skratt hörs från köket och jag känner doften av mat. När jag kliver in i köket tittar kvinnorna först fundersamt på mig men erbjuder mig snabbt en plats. Här i köket sammanförs starka och ambitiösa kvinnor med traditionell matkonst.
Det är tidig morgon vid Tarqumiya, en vägspärr som ligger på gränsen mellan Västbanken och Israel. Men idag är det tomt framför den stora stålkonstruktionen, sånär som på ett par män som sitter framför ett kaffebord. En liten brasa gjord av lastpallar lyser upp deras ansikten. Det är Sukkot, judisk högtid och vi får veta att vägspärren varit stängd hela veckan. Judiska högtider påverkar livet även på Västbanken, då vägar och vägspärrar stängs för trafik. Männen bjuder oss att sitta ner och ta en kaffe med dem.
Solen är på väg ner över stadens kullar och moskéns guldkupol lyser fram mellan sandgula hus. På gatan leker barn, unga män flockas utanför en liten affär där barnen med jämna mellanrum kilar in för att köpa glass och snacks. Män och kvinnor strävar långsamt uppför den branta backen med sina inköp. I motsatt riktning kommer en strid ström av festklädda människor. Det är fredag kväll i Hebron.
– Det här är historien om Tameer och Itamar, en muslim och en jude som växer upp i Haifa. De går i olika skolor, men efter skolan träffas de och leker tillsammans. Och vad är det de leker med? Med pistoler förstås. Och deras föräldrar köpte dem vapen, stora vapen, av plast. Men Itamar vet att han inom kort ska bli riktig soldat i armén och få ett riktigt vapen.
Vi är på besök i Beit Kahil, ett samhälle strax norr om Hebron. En stor mängd barn möter oss så fort bilen stannar. Min följeslagarkollega ropar ”merhaba” med ett stort leende och börjar genast busa med barnen som snart skriker av skratt. Just nu tänker ingen på att flera av barnen har anhöriga i israeliskt häkte och snart kommer få sina hem rivna av israelisk militär.
Under mina tre månader som följeslagare i Hebron på Västbanken träffade jag varje dag palestinier som lever under förtryck och diskriminering under den israeliska ockupationen. Många palestinier jag pratade med var uppgivna då de kände sig övergivna av omvärlden och att ingen bryr sig om deras situation. Men trots att situationen kan verka hopplös finns det både privatpersoner och organisationer, både i Israel och i resten av världen, som engagerar sig och arbetar för palestiniernas rättigheter och för att stoppa ockupationen.
Det tar inte lång tid i Hebron för att känna av den, rädslan som följer av långvarig ockupation, stegrande misstänksamhet och konflikt. Desto längre tid tar det att lära sig att orientera sig. En vanlig stadskarta säger väldigt lite om hur det är att egentligen röra sig i staden och vad det innebär för människorna som bor här.
På det ekumeniska centret Tantur diskuterar och arbetar man både teologiskt och praktiskt med att komma fram till en möjlig lösning på konflikten i Det heliga landet. En tvåstatslösning har sedan den så kallade Balfourdeklararationen, 1917, varit det tongivande svaret på konflikten mellan Israel och Palestina och också Kyrkornas världsråds hållning. Men det finns även andra förslag.
1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.
