I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.
Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.
Vi följeslagare följer med Abed Salaymeh när han visar internationella turister hur den begränsade rörligheten drabbar de palestinska invånarna i Hebron. För mig verkar begränsningarna mer vara till för att göra livet svårt för palestinierna än på grund av säkerhetsskäl. Det vi bevittnat under tiden i Hebron är ibland allvarliga incidenter, men lika ofta sådant som långsiktigt nöter ner människor.
Tappra står de där vid vägspärrarna och vid demonstrationer. De trotsar skyltar om varning för sitt eget liv när de åker in på Västbanken. Jag vill tacka alla fantastiska kvinnor som arbetar för människorättsorganisationer i Israel.
I Parents Circle möts israeler och palestinier med liknande erfarenheter, nämligen att ha förlorat någon närstående till följd av konflikten. Organisationen försöker bryta rädslan genom att föra samman människor som alltför sällan möts. Bara om palestinier och israeler lär känna varandra och bryter fiendskapen kan fred uppnås tror Aisha och Tamara.
Hebron på Västbanken är sedan 1997 delad i två zoner, H1 och H2. I H2 har Israel full kontroll och palestinier som bor här har mycket begränsad rörelsefrihet. Detta gör ockupationen mer påtaglig i H2 fastän också H1 och hela Västbanken är ockuperat.
Palestina- ett delat land med olika ID-kort som begränsar bärarna av dem att arbeta, studera, resa och det viktigaste av allt- leva med sin familj och besöka sina anhöriga. Lägg där till hög arbetslöshet och tuffa levnadsförhållanden. Jag har träffat en kvinna som levt halva sitt liv i Hebron och halva i Gaza.
Jag hör dem på avstånd, militärerna och deras kängor mot marken. De kommer allt närmare. Jag hör även röster av högljudda bosättare som verkar göra allt de kan för att visa att området tillhör dem. Deras guide pratar engelska och hebreiska. På engelska säger han:
– EAPPI är här för att de är vänner med palestinierna och sympatiserar med dem.
Jag är här för att jag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna.
Glada skratt hörs från köket och jag känner doften av mat. När jag kliver in i köket tittar kvinnorna först fundersamt på mig men erbjuder mig snabbt en plats. Här i köket sammanförs starka och ambitiösa kvinnor med traditionell matkonst.
