I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.
Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.
Det tar inte lång tid i Hebron för att känna av den, rädslan som följer av långvarig ockupation, stegrande misstänksamhet och konflikt. Desto längre tid tar det att lära sig att orientera sig. En vanlig stadskarta säger väldigt lite om hur det är att egentligen röra sig i staden och vad det innebär för människorna som bor här.
På det ekumeniska centret Tantur diskuterar och arbetar man både teologiskt och praktiskt med att komma fram till en möjlig lösning på konflikten i Det heliga landet. En tvåstatslösning har sedan den så kallade Balfourdeklararationen, 1917, varit det tongivande svaret på konflikten mellan Israel och Palestina och också Kyrkornas världsråds hållning. Men det finns även andra förslag.
1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.
Beit Ummar ligger cirka 10 km norr om Hebron. 70 procent av Beit Ummar ligger i område C, vilket innebär israelisk militär kontroll.[1] Staden är omringad av fyra israeliska bosättningar på tre av dess sidor.[2] Militära natträder och frihetsberövanden av palestinier är vanligt förekommande.[3] Många familjer har en eller flera söner som är eller har varit frihetsberövade. Det är inte ovanligt att familjer har flera söner frihetsberövade samtidigt eller att samma son har frihetsberövats flera gånger.
Gamla stan i Hebron lyder under israelisk militär kontroll. För de palestinska invånarna innebär det bl.a rörelserestriktioner, trakasserier och kroppsvisiteringar, men även frihetsberövande och bosättarvåld. I Hebrons H2-område[1] finns 111 vägblockader och 20 permanenta checkpoints. 75 procent[2] av de 1829 butiker som tidigare funnits i området har stängts och 40 procent av hushållen har lämnat området. De som bor kvar är rädda för att gå ut och 75 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen.[3]
Landskapet runt de bedjandes väg är varierande. Det finns fertila jordbruksområden, grönområden, moderna byggnader och gamla byggnader. Men det finns även israeliska bosättare, militär och polisiär närvaro bland palestinierna som bor längs vägen.
I Hebron träffade jag Muhammad Mahar Maswadah. Muhammad är mufti. Inom islam är en mufti en rättslärd person som uttolkar den religiösa lagen, sharia och andra teologiska frågor.
I Sverige har första maj passerat. En dag då många samlas på gator och torg och marscherar under paroller som till exempel ”fred” och ”solidaritet”. Men kanske var det först i min roll som följeslagare som jag förstod ordens verkliga betydelse och vad det innebär att leva i solidaritet med människor som kämpar för fred, frihet och förändring.
