I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.
Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.
I Sverige har första maj passerat. En dag då många samlas på gator och torg och marscherar under paroller som till exempel ”fred” och ”solidaritet”. Men kanske var det först i min roll som följeslagare som jag förstod ordens verkliga betydelse och vad det innebär att leva i solidaritet med människor som kämpar för fred, frihet och förändring.
Att bli störd i sitt arbete är en utmaning och man måste vara tuff och våga, säger Safa’, man måste vara sann mot sig själv och följa sin inre kompass, även om det ibland är väldigt, väldigt tufft.
– Vi ger aldrig upp. Aldrig, säger Issa Amro, en av grundarna till ungdomsorganisationen Youth Against Settlements, som förkortas YAS, i Hebron. YAS är en ickevåldsgrupp som försöker få slut på byggandet och expansionen av bosättningar i Hebron [1]. För nionde året i rad anordnar YAS kampanjen Open Shuhada Street, och Issa ser mig stint i ögonen och avslutar:
– Vi kommer att fortsätta så länge vi måste.
När jag frågat palestinska kontakter om de tror att fred mellan israeler och palestinier är möjligt är inshallah det mest förekommande svaret jag fått. Inshallah betyder om Gud vill och är förmodligen det mest upprepade ordet jag hört under min resa. Ordet säkerhetsskäl ligger dock inte långt efter.
– Sumod är det vi andas och lever. Det är något som finns inuti oss från den dagen vi föds och det är något som växer med och i oss i samma takt som vi växer genom livet. Hade vi inte haft sumod hade vi för länge sedan varit borta från den här platsen.
De båda männen skickar cigaretten mellan varandra. Röken lägger sig som en dimma över köksbordet och mellan blossen skrattar de åt varandras försök att göra narr av den andres olikheter. Mo är palestinier, Joseph är israel. Deras respektive samhällen säger att de borde vara fiender, men i det trånga köket finns inget annat än en befriande vänskap.
Jag befann mig i den svenska fjällvärlden, hade just upplevt det vilda och orörda, storheten, stillheten och naturens lugn. Det första samtalet jag fick när jag slog på telefonen igen var från Stockholm. ”Kan du tänka dig att åka igen?”. Jag såg ut över fjällens vidder, andades in, andades ut. Svaret var ändå givet. Självklart.
Flera gånger har jag passerat förbi butiken där det står Women in Hebron, Kvinnor i Hebron, och pratat med Leila Awawdi som driver den. Leila sticker ut eftersom hon är den enda kvinnliga butiksföreståndaren på marknaden i Gamla stan i Hebron. I butiken finns palestinska klassiska broderier, gärna för en ny marknad i form av till exempel datorfodral.
När jag träffar palestinier i Hebron uttrycker de sig ofta negativt om israeler. För dem är en israel en bosättare eller en soldat. Så är det inte – det finns positiva israeliska krafter som arbetar för en rättvis fred. För mig är det förvånande att en av dessa krafter, i form av organisationen Other Voice, finns i staden Sderot som utsätts för upprepade raketbeskjutningar från Gazaremsan. Vi möter upp Eric Yellin som representerar organisationen för att åka till en utkiksplats mot Gazaremsan.
