I innestaden bor det cirka 140 000 palestinier och cirka 450 israeliska bosättare som har slagit sig ner mitt i staden. En av bosättningarna har ett komplex precis mitt emot den palestinska skolan Cordoba.
Eleverna utsätts nästan dagligen för hot och trakasserier från bosättare när de ska till och från skolan. Barnen, som är mellan fem och sexton år, lever med en ständig rädsla över vad som kan hända dem. En av följeslagarnas huvuduppgifter är att följa skolbarnen till och från skolan.
Hebron på Västbanken är sedan 1997 delad i två zoner, H1 och H2. I H2 har Israel full kontroll och palestinier som bor här har mycket begränsad rörelsefrihet. Detta gör ockupationen mer påtaglig i H2 fastän också H1 och hela Västbanken är ockuperat.
Palestina- ett delat land med olika ID-kort som begränsar bärarna av dem att arbeta, studera, resa och det viktigaste av allt- leva med sin familj och besöka sina anhöriga. Lägg där till hög arbetslöshet och tuffa levnadsförhållanden. Jag har träffat en kvinna som levt halva sitt liv i Hebron och halva i Gaza.
Jag hör dem på avstånd, militärerna och deras kängor mot marken. De kommer allt närmare. Jag hör även röster av högljudda bosättare som verkar göra allt de kan för att visa att området tillhör dem. Deras guide pratar engelska och hebreiska. På engelska säger han:
– EAPPI är här för att de är vänner med palestinierna och sympatiserar med dem.
Jag är här för att jag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna.
Glada skratt hörs från köket och jag känner doften av mat. När jag kliver in i köket tittar kvinnorna först fundersamt på mig men erbjuder mig snabbt en plats. Här i köket sammanförs starka och ambitiösa kvinnor med traditionell matkonst.
Det är tidig morgon vid Tarqumiya, en vägspärr som ligger på gränsen mellan Västbanken och Israel. Men idag är det tomt framför den stora stålkonstruktionen, sånär som på ett par män som sitter framför ett kaffebord. En liten brasa gjord av lastpallar lyser upp deras ansikten. Det är Sukkot, judisk högtid och vi får veta att vägspärren varit stängd hela veckan. Judiska högtider påverkar livet även på Västbanken, då vägar och vägspärrar stängs för trafik. Männen bjuder oss att sitta ner och ta en kaffe med dem.
Solen är på väg ner över stadens kullar och moskéns guldkupol lyser fram mellan sandgula hus. På gatan leker barn, unga män flockas utanför en liten affär där barnen med jämna mellanrum kilar in för att köpa glass och snacks. Män och kvinnor strävar långsamt uppför den branta backen med sina inköp. I motsatt riktning kommer en strid ström av festklädda människor. Det är fredag kväll i Hebron.
– Det här är historien om Tameer och Itamar, en muslim och en jude som växer upp i Haifa. De går i olika skolor, men efter skolan träffas de och leker tillsammans. Och vad är det de leker med? Med pistoler förstås. Och deras föräldrar köpte dem vapen, stora vapen, av plast. Men Itamar vet att han inom kort ska bli riktig soldat i armén och få ett riktigt vapen.
Vi är på besök i Beit Kahil, ett samhälle strax norr om Hebron. En stor mängd barn möter oss så fort bilen stannar. Min följeslagarkollega ropar ”merhaba” med ett stort leende och börjar genast busa med barnen som snart skriker av skratt. Just nu tänker ingen på att flera av barnen har anhöriga i israeliskt häkte och snart kommer få sina hem rivna av israelisk militär.
