Jeriko

Jeriko är en stad på Västbanken med 20 000 invånare. Följeslagarna som är placerade i Jeriko arbetar framför allt i Jordandalen.

beduiner

Jordandalen är den landremsa som löper längs östra Västbanken. Området utgör närmare en tredjedel av Västbankens area. Det bor omkring 80 000 palestinier och 9400 israeliska bosättare i Jordandalen. Av palestinierna är omkring 15 000 beduiner. Det finns fyra stora problem i området: Vattentillgången för palestinier, frågan om rätten till mark, frågan om de israeliska myndigheternas tvångsförflyttning av beduinerna och frågan om rätten till utbildning. Följeslagarna finns närvarande bland byarna och beduinsamhällena i området för att dokumentera och rapportera kränkningar mot de mänskliga rättigheterna.

Reserapporter från Jeriko

Hur mycket skada kan två herdar och deras får orsaka?

Beduiner på Västbanken får det allt svårare under ockupationen. Vi följer med Ayman och hans bror Diyab och deras får en dag när de blir stoppade av militären utan anledning och rätten till familjens egen mark kränks.

Ett liv som upphör

Mahyoub Elamur är född och uppvuxen i Khirbet Samra, ett litet samhälle i norra Jordandalen. I Khirbet Samra tog han vid familjeyrket som herde, bildade familj och har idag sju barn. Det liv som han och hans familj skapade i Khirbet Samra har de nu tvingats lämna efter att livet i där har blivit allt för osäkert. Livet gick från att handla om utveckling till att handla om överlevnad och säkerhet.

Att arbeta för någon annan på ens egen mark

Idag är mer än en fjärdedel av den arbetsförmögna befolkningen i Palestina arbetslösa. Bland unga palestinier är arbetslösheten över 40 procent [1]. Den ekonomiska tillväxten är svag i landet. I takt med att gamla försörjningsmöjligheter, formella som informella, försvinner, växer få nya fram. I Jordandalen är det främst den krympande tillgången till mark och vatten som gör att människor förlorar sin försörjning. Denna reserapport handlar om just detta.

Att vara med och bidra

Vi sitter i bilen och väntar med spänning. Det är dags för ett nytt möte som vi inte fullt ut vet vad det kommer att leda till. Efter tio minuters väntan dyker Nawal Kanori upp med ett stort leende över hela hennes ansikte. Hon hoppar raskt in i bilen och direkt frågar om vi inte kan stanna till vid affären på vägen till al Jiftlik, hennes hem och by. Detta blir början på ett inspirerande och energifyllt möte som jag nu ska dela med dig. Ett möte om kvinnors möjligheter, rollen som representant för ett samhälle och ockupationens förtryck.

Vatten, en rättighet

Vatten behövs, vatten finns men vi får inte använda det. Detta är en mening som jag hört, i flera varianter, från palestinska jordbrukare flera gånger, under den tid jag varit i Jordandalen. Vatten är grunden för människor, djur och växters överlevnad. Det är grunden för människors möjlighet att överleva, en möjlighet som tusentals människor saknar under ockupationen och en rätt som måste försvaras.

Arbeta, be och hoppas

Dr. Maria Khoury kan inte beskrivas med några få ord. Hon är så mångsidig att man skulle kunna ägna en hel bok åt hennes åstadkommanden och initiativ. Entreprenör, innovatör, flitig debattör, författare, föreläsare, mecenat, filantrop, mor. Men framförallt – kristen [1].

Ickevåld är starkare än bomber

Israel och Palestina präglas av mångfald med en stor språklig och kulturell variation. Det finns många underrepresenterade grupper som lika ivrigt som andra söker en förklaring och en väg framåt till en fredlig lösning på konflikten. En av grupperna som ofta glöms bort i den offentliga debatten är de palestinier som härstammar från Afrika och som kallar sig själva afropalestinier. Hur ser de på ockupation?

Det sörjs och det firas. Det firas och det sörjs.

Det är extremt varmt i Palestina just nu. Det är inte bara temperaturen i Jeriko som kretsar kring 40 grader som ger folk sömnlösa nätter. Det är framförallt den politiska termometern som stiger. Den 18 april i år har Israel firat 70 år av självständighet. Den 15 maj sörjer palestinierna på Västbanken, i Gaza och världen over, fördrivningen från sina hembyar som skedde för 70 år sedan.

”Jag vill tillbaka till mitt hem”

Över fälten kommer ljudet av borrar mot betong, som följs av höga kraschande ljud. Det är ljuden av palestinska hem som förstörs. Vi står alla hjälplösa bredvid medan bulldozrarna fortsätter sitt arbete ostört. I slutet av dagen har tolv vuxna och åtta barn förlorat sina hem, och femton personer förlorat förutsättningen för sin försörjning.

Förenade i önskan om fred

Thaer Njoom är en ung palestinier som lever i al-Auja i Jordandalen. Amos Gvirtz är en äldre israel som lever i Shafayem utanför Tel Aviv. De har aldrig träffats men delar en strävan för fred och en önskan om ett slut på ockupationen.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page