Tulkarem-Qalqiliya

”Vi måste alltid visa oss starka”

En av de palestinier jag träffat är Azil [1], en kvinna som levt under ockupation i hela sitt liv men är fylld med livsglädje och självförtroende. Hon förklarar att hon måste visa sig stark, att ett enda tecken på svaghet gentemot israeliska soldater eller palestinska grannar kan kosta henne mycket.

När taggtråd och betong skiljer oss åt

Jag sneglar på klockan, den visar 05.45, grinden som låter jordbrukarna nå sina arbeten skulle öppnat för 15 minuter sedan. Jag sträcker på halsen för att se ut genom det taggtrådsklädda stängslet som sträcker sig så långt ögat kan nå. På andra sidan, där vägen som endast får användas av militära fordon finns, syns ingen till. Traktorer och åsnor, en stor grupp unga män och ett fåtal kvinnor väntar tålmodigt vid de stängda grindarna, de har tyvärr hunnit bli alltför vana vid försenade soldater.

De kommer om natten

Safa tar vänligt emot oss på sin veranda och bjuder oss på det kardemummadoftande arabiska kaffet. Bakom det försiktiga leendet lyser dock oro och sömnlöshet genom hennes ögon. Det är bara timmar sedan hon såg sin 14-årige son, Nasser, bli bortförd från familjens hem av tungt beväpnad israelisk militär.

Att somna gott om natten

Att släcka lampan. Krypa in under täcket. Låta kroppen landa tungt i sängen. Hoppas på en lugn natt. Få sova i stillhet tills väckarklockan ringer. En viktig del i livet för att få återhämtning och vila. Att leva under ockupation kan innebära att nätterna är det du fruktar mest.

Att förstöra ett hem, en framtid och en historia

Det börjar med ett telefonsamtal. Vi får en första information om situationen, vi behöver veta lite mer och väljer att ringa en av våra kontaktpersoner. En halvtimme senare sitter vi i bilen.

Med kroppen som motstånd

Du vet den där känslan, den du delar med andra men kanske inte med alla. Lukten, synen, hörseln och smaken kan hjälpa till att framkalla den. Den spelar igång saker inom dig. Oftast är det ett tryggt rum. Du känner dig stark här. Du får ta plats. Vara dig själv. Dela glädje med andra. Det kan vara ljudet av att knäppa ett par pjäxor, känslan av en skateboardramp, lukten efter regnet på en fotbollsplan, synen av ett slitet dansgolv. Eller varför inte känslan av en trapets i dina händer.

Muren – att leva vid en gräns

Det blev ett abrupt uppvaknande. Jag befinner mig sedan ett par veckor som följeslagare i Tulkarm och Qalqiliya på Västbanken i Palestina. Båda dessa städer ligger endast 10-15 kilometer från medelhavet men det är svårt att få en känsla av att det skulle vara två kuststäder. Här handlar livet för palestinier mycket om gränserna och möjligheterna att röra sig mellan Palestina och Israel.

Och framtiden då?

Jag har aldrig sett så realistiska leksaksvapen förut. Eid, högtiden som följer efter Ramadan, innebär presenter till barnen och de allra flesta pojkar verkar ha önskat sig vapen. Det ser ganska hemskt ut, överallt små och större pojkar med vapen. Men kanske är det inte så konstigt att just detta är favoritleksaken. Enligt organisationer som arbetar med traumatiserade barn på Västbanken kan leksaksvapnen hjälpa barnen att bearbeta den verklighet de lever i.

Husrivningarna fortsätter under Ramadan

Det är svårt att förstå vad det är vi tittar på. Huset framför oss har tre våningar, men den mittersta våningen har fått samtliga väggar utslagna. Golvet är fyllt med bråte och vi ser rakt igenom huset. Natten innan genomfördes en ”manuell demolering” av våning två. Demoleringen var beslutad av domstol som straff för att Bashar Masalha, som bodde i huset, i mars begick ett knivdåd i Jaffa där en person dödades och flera skadades. Men de som drabbas av straffet är hans föräldrar och syskon.

Naturreservat – för vem?

En fredag för ett par veckor sedan besökte jag naturreservatet Wadi Qana, en grönskande dalgång där grupper med fredagslediga palestinier satt under träd med picknick och vattenpipor. En pojke kom fram och ville öva sin engelska. Han var särskilt bra på att förklara vattnets kretslopp, passande på en plats som försett odlingarna i området med vatten under århundraden. På vägen några hundra meter bort kom en grupp ungdomar och stämningen blev genast spänd. Ungdomarna kom från en av de israeliska bosättningarna på kullarna runt Wadi Qana.