Abu Abed bjuder på te

I Jordandalen tillåts palestinier i princip inte leva och verka på 94 procent av området. [1] Men eftersom de bott här i decennier och århundraden har de svårt att se det rättfärdiga i detta. Jag träffade Abu Abed, bonde, och Nimer Daragmeh, fåraherde, och de berättade om maktlöshet och förödmjukelse.

Abu Abed bjuder på te och röker en cigarett. Några hönor pickar i marken, barnen kikar nyfiket på besökarna, en traktor plöjer åkern på andra sidan vägen och Abu Abed konstaterar att livet är förödmjukande:

– Mina barn går på universitetet, de är ute på internet, de känner till världen, men de tillåts inte bo i ett riktigt hus, de får inte elektricitet eller vatten.

Vi kan skymta villorna i den israeliska bosättningen Mehola, bortom åkrarna som beslagtogs från den palestinska byn Farisiya kring 1970. [2] Bakom oss står Abu Abed och hans grannars bostäder byggda av tältdukar på stålställningar.

Kraftiga vattenledningar från det israeliska bolaget leder vatten förbi oss till Meholas odlingar. Själva pumpar palestinierna salthaltigt vatten från en brunn som ännu inte sinat. Och de kan dyrt köpa begränsade mängder från det israeliska vattenbolaget. [3]

– Israelerna vill bli av med oss. Först skjuter de mot fåren, sedan konfiskerar de djuren och vi måste betala böter för att lösa ut dem. Sedan arresterar de oss och så river de våra bostäder, säger Abu Abed.

Grova anklagelser kan man tycka, men de grundar sig på hans Abu Abeds erfarenheter. Han och hans släktingar och grannar i Farisiya längst upp i Jordandalen har förlorat mark till Mehola. Familjerna brukar nu resten av sina åkrar, men av israeliska myndigheter tillåts de inte bygga några hem, stallar eller verkstäder. I juli 2010 rev militären ett stort antal byggnationer och ett par veckor senare förstördes bland annat 23 tältbostäder som humanitära organisationer gett invånarna. [4]

Och nu har familjerna åter mottagit rivningsorder från den israeliska militären. De har till den 16 februari på sig att överklaga. Dagen efter kan rivningarna inledas.

Runt omkring dem utvidgas bosättningen Meholas odlingar på marker som traditionellt odlats av palestinska familjer. Marker som avsatts som militärområden av säkerhetsskäl öppnas nu upp för bosättarodlingar. Det känns tungt för Abu Abed och de andra bönderna i trakten, vars föräldrar lät sina får beta neråt Jordanfloden.

– Israel gör allt detta. Varför stödjer då ni i Västvärlden Israel?, undrar Abu Abed, uppriktigt förvånad, och besviken.

Han kan inte se att kritiken i Väst på något sätt påverkar Israels agerande, och inte heller att den palestinska myndighetens ansträngningar att finna en förhandlingslösning gör det.

Abu Abed bjuder gästvänligt på te, men den mark som är hans får han inte bygga en värdig bostad på.

Fåraherden Nimer Daragmeh bor bara tre kilometer från Abu Abed, i en liten dalgång där fåren bräker bakom hans tältbostad. Han har ett smalt, vänligt ansikte och det händer att han skrattar. Hans son Mahmuds ansikte är däremot mera slutet.

Jag betraktar dem och undrar vad de israeliska soldaternas draksådd leder till – uppgivenhet, envist motstånd?

Historien om bostadsrivningar är så vanlig att man vänjer sig. Men detaljerna är otäcka:

De kom när regnen just hade börjat och det var kallt. När de rev våra tält skar de först sönder tältdukarna så att jag inte skulle kunna sätta upp dem igen. Samma dag som jag skulle lämna in mina papper för att stoppa rivningen kom de. Vi tog oss hit upp och jag satte upp ett litet tält så att barnen skulle kunna sova någonstans. Då kom de tillbaka fem dagar senare och rev allt igen.

Sedan berättar Nimer att de är tio i familjen, inklusive några kusiner och att han själv föddes här, i den här dalgången och alltid har levt här.

Eftersom Nimer Daragmehs familj bor i ett militärt övningsområde har de inga, och kommer aldrig få, några tillstånd, vare sig för att valla får eller sätta upp permanenta bostäder.

Det kan ju tyckas rimligt, om området är militärt. Men 56 procent av Jordandalen betecknas som militära övningsområden.[5] Och de israeliska bosättningarna och deras odlingar, som nu omfattar 15 procent av dalen, har upprättats på tidigare militärt område. Istället för rivningsorder får bosättningarnas invånare el, vatten och fina vägar dragna, och subventionerade bostäder.

– Ibland använder soldaterna oss som träningsobjekt, menar Nimer.

– De anfaller på natten, gör husrazzia och tvingar ut oss allihop. Så får vi sitta en bit bort och vänta tills de lämnar. Det är klart att barnen blir uppskrämda.

Nimer sammanfattar stoiskt:

– Vi har inte hotat dem, vi har inga vapen. Det här är ett krig som ska få oss att flytta härifrån.

Men som alla andra vi har mött säger han sedan att han inte tänker flytta.

– Om de så gav mig ett palats i Tubas så skulle jag inte flytta härifrån.

Han menar att det här är hans liv, hans plats på jorden.

Hans son Mahmud, 21 år, som på grund av bristen på arbetstillfällen i Jordandalen arbetar med grönsaksodling i en bosättning, tycks mera bitter. Han pekar ut över dalgången och bosättningen uppe på kullen och säger att ”de har tagit landet ifrån oss.”

Man undrar vad han tänker. Han som har livet framför sig, och som sett hur hans far och hans småsyskon förnedrats.

Nimer Daragmeh, omgiven av sina döttrar, kan skratta åt ett skämt trots att hans tältbostad skars sönder och revs för bara två månader sedan.

Bilder

1. Abu Abed bjuder gästvänligt på te, men den mark som är hans får han inte bygga en värdig bostad på. Foto: Per-Ulf Nilsson

2. Nimer Daragmeh, omgiven av sina döttrar, kan skratta åt ett skämt trots att hans tältbostad skars sönder och revs för bara två månader sedan. Foto: Per-Ulf Nilsson

Källor

1. 87 procent av landytan i Jordandalen ligger inom område C, som enligt Osloavtalet ger Israel full kontroll. Större delen av detta område har deklarerats som militärt. Ytterligare 7 procent har avsatts som naturreservat. Palestinier får alltså i princip varken bo eller nyttja 94 procent av marken i Jordandalen. OCHA fact sheet, 2012. Hämtad 2015-02-16

2. Mehola var den första civila bosättningen på Västbanken (1969). I Mehola bor cirka 100 israeliska familjer, som arbetar på olika håll och brukar ca 500 hektar mark, som tidigare utnyttjats och delvis ägts av de palestinska bönderna i Farisiya. Cultivating Dispossession – Israeli settlements in the Jordan Valley, MA’AN Development Center Hämtad 2015-02-16

3. I Mehola nyttjar invånarna cirka 400 liter vatten/person/dygn och ytterligare cirka 9 000 liter/person för sina odlingar. MA’AN Development Center.  Palestinier i Jordandalen har i snitt tillgång till 20-70 liter/person/dygn, Organisationen EWASH.

4. Organisationen EWASH, 23/1/2012: Hämtad 2015-02-16

5. Se ovan under [1]

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.