Åh Betlehem du lilla stad …

Betlehem är staden, själva sinnebilden, för julens budskap. Där vid Manger Square, krubbans torg, ligger Födelsekyrkan och kryptan med stjärnan som markerar platsen för födelsen. Budskapet till all världens folk om fred och frid.

Första advent återfördes vad som sägs vara en bit av Jesu krubba till Betlehem från Rom, där den funnits sedan 700-talet. Foto: EAPPI Birgit

Då för 2000 år sedan var staden fylld av människor som beordrats att komma och skattskriva sig. En överhet hade bestämt och människor fick färdas långa sträckor. Och det var trångt.
Idag är det återigen trångt. Tusentals och åter tusentals är de pilgrimer och turister som besöker Födelsekyrkan och kryptan med stjärnan som anger födelseplatsen. Platsen där barnet föddes, barnet som bär kärlekens budskap.

De flesta av besökarna bussas in, besöker kyrkan och kanske en butik med handsnidade julkrubbor. Resan till och från Betlehem sker utan problem, ID-handlingar behöver sällan visas. Bussen behöver på sin höjd köa en stund för att passera gränskontrollen.
För dagens Betlehemsbor är situationen en helt annan. Rörelsefriheten är begränsad. Muren, gränskontrollerna och tillståndsgivningen gör att många aldrig kunnat lämna Västbanken.
Medan turisterna bussas in och ut så är de boende inramade av murar. Önskar de lämna Betlehem så sker det via gränsövergångarna. Mellan Betlehem och Jerusalem är det drygt en mil. Vår chaufför har aldrig varit i Jerusalem. Han, tillsammans med minst tiotusentals andra, står på svarta listan. Någon i hans släkt har troligen bedömts som säkerhetsrisk. På skolorna har vi träffat rektorer, kuratorer, liksom många lärare som inte får tillstånd att lämna Västbanken. MachsomWatch är en organisation av israeliska kvinnor som försöker hjälpa palestinier att få sin svartlistning upphävd. MachsomWatch kallar det ”ockupationens byråkrati” och ser det komplicerade byråkratiska tillståndssystemet som ett sätt att kontrollera den ockuperade befolkningen (1).

Gränskontrollen stängd under flera timmar och besvikna Betlehemsbor ger upp och tvingas återvända hem. Foto: EAPPI Birgit

Att finnas vid gränskontroll 300 i Betlehem hör till våra prioriterade uppgifter som följeslagare. En vanlig arbetsdag mellan klockan fyra och sju på morgonen passerar cirka 8 000 personer.
På fredagar, som är ledig dag för de flesta, står vi vid gränskontrollen mellan klockan nio och elva. Då är det helt andra människor som vill ta sig till Jerusalem och al-Aqsamoskén eller bara träffa släktingar.
Förra fredagen var en riktigt dålig dag. Gränskontrollen var mestadels stängd. Orsak till stängning ges aldrig. Under en timma såg vi 200 personer ge upp och återvända hem. Vi såg familjer med förväntansfulla barn inför utflykten. Och de besvikna familjerna som sedan gick hem. Ett tyskt par undrade hur de skulle göra. De kunde ta taxi till buss 231 som går via Beit Jala. En familj på fyra var förtvivlade. De hade ett inbokat möte på amerikanska ambassaden. De var palestinier på Västbanken men med amerikanska pass, som de behövde förnya. Det tyska paret stod strax bredvid.
– Ni kanske kan ta bussen via Beit Jala.
– Nej, säger mannen. Vårt tillstånd gäller endast vid den här gränsövergången.

Med frustration inser familjen att de inte kan komma till mötet.

I julens tid med budskapet om fred och frid tänker jag på alla de fredsönskande människor jag möter.
Palestinier som trots svårigheter vill ge barn och unga hopp och framtidstro.
Abdelfattah Abusrour är chef för kulturprojektet Alrowwad Cultural and Art Society (2) i Aida flyktingläger i Betlehem. Här får barn och unga uttrycka sin frustration i teater, konst och media. Abdelfattah uppmanar ungdomarna:
– Du ska leva för Palestina inte dö.

Alrowwad betyder förändringsskapande och vill stå för det ”vackra motståndet mot ockupationens och våldets fulhet”.

På Tuqu secondary school, där militär ständigt är närvarande på barnens skolväg, hör vi rektorn ofta säga till eleverna:
– Du ska göra ditt bästa i skolan, det är de politiska ledarna som ska bekämpa ockupationen inte du.

Önskan om rättvisa och fred finns på båda sidor muren.

Varje fredag klockan ett står de där vid Paris Square i Jerusalem, de svartklädda kvinnorna, Women in black (3). Jag talade med Ruth och Nomi, israeliska medborgare, som funnits med sedan starten 1988. Ruth har nyss fyllt 87. Deras budskap är enkelt – Stop the occupation. De står inte oemotsagda. Motdemonstranter på plats anklagar dem för antisemitism. Ruth är född i London men bosatt i Jerusalem sedan 1954. Hon är en stark och modig kvinna och går med pondus fram till de motdemonstranter som kallar henne anti-semit.
– Att kritisera en orättfärdig politik är aldrig antisemitism, hör jag någon säga.

I Betlehem tändes den stora granen på första advent. Manger Square var packat med människor som ville lyssna på sång och musik och uppleva det magiska ögonblicket när belysningen tändes. I år var det extra högtidligt eftersom en relik, en träflisa från krubban återförts till Betlehem. Den finns nu i Church of Saint Catherine, bredvid Födelsekyrkan.

Vi träffade guvernören i Betlehem Kamel Hamed. Han berättade om problem med landkonfiskering i område C och de växande bosättningarna. Men han uttryckte också att man gör sitt yttersta för att ordna ett fint firande av julen för Betlehemsborna och för alla hitresta.

I den lutherska församlingen Christmas Church finns sedan länge prästen Mitri Raheb.
– Vårt mål är att vårt folk, som beundrar stjärnorna, vågar titta upp, drömma och utveckla en ny känsla av hopp, skönhet och tro.

Julens budskap och julens hälsning utgår från Betlehem. Änglarnas sång var budskapet om frid på vår jord. Instängda bakom murar kommer önskan från Betlehem om rättvisa, frihet och fred.


Ruth och Nomi, Women In Black, framför varje fredag sitt budskap. Foto: EAPPI Birgit

Källor

1.https://machsomwatch.org/en/about
2. https://www.alrowwad.org/en/
3. http://womeninblack.org/vigils-arround-the-world/middle-east/israel/

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.