Ahmed kastar sten i Silwan

Jag är på väg ner till protesttältet i Silwan för att möta Musa och hans son som vi kan kalla Ahmed. Ahmed är bara 11 år men har redan arresterats sex gånger för att han har kastat sten i området. När vi träffar Musa berättar han hur han skulle göra allt för att skydda sin son, även om det betydde fysik fara för honom själv. Men han säger att Ahmed har förändrats efter att ha arresterats så många gånger och trots alla försök att få sin son att sluta kasta sten har det inte fungerat än.

Musa och Ahmed bor i Silwan, ett bostadsområde i palestinska östra Jerusalem, söder om Gamla stan och enligt många arkeologer det område där Jerusalem en gång grundades. Idag är dock Silwan ett av de mest oroliga områdena i östra Jerusalem och största anledningen är att det inte finns något för barnen att göra efter skolan, säger Musa. Inga lekplatser eller fritidsaktiviteter och den enda skolan i området är en flickskola byggd av FN:s organ för palestinska flyktingar (UNRWA) [1].

I Silwan bor det ca 45 000 personer enligt Wikipedia, några officiella siffror har jag inte hört men att det handlar om tiotusental är det ingen tvekan om. Bara i kvarteret al-Bustan, där familjerna i 88 hus kämpar mot en rivningsorder (för att bygga en ny turistattraktion) bodde det redan för sex år sen runt 1 000 personer enligt tidningen Haaretz [2]. Oavsett hur många tusen som bor i området är det ett faktum att det i Silwan, i stil med många andra områden dominerade av palestinier, saknas fritidsgårdar och lekplatser där barnen kan leka och vara sig själva.

För några veckor sedan träffade jag Dr. Meir Margalit som både var med och grundade ”Israeli Committee Against House Demolitions” (ICAD) och sitter som kommunalråd i Jerusalem för Meretz, ett parti på vänsterflanken. Han berättade då för mig att även om över en tredjedel av befolkningen i Jerusalem  är palestinier får de bara 11 % av den kommunala budgeten.

Något som även många boende i Silwan påpekat när de frågar mig:- Är det rätt att vi måste betala lika hög skatt som alla andra i Jerusalem men ändå inte får tillgång till lika bra skolor, vägar och sophantering? När jag träffar Ahmed efter att ha pratat med Musa i nära en timme förväntar jag mig se en hårdför pojke som inte lyssnar på någon. En ”man” i en pojkes kropp med hårda ögon och stolt hållning. Istället kommer en liten grabb med de snällaste ögon och ett underbart leende. Att träffa Ahmed och tänkta på vad hans far just sagt om hur hans betyg sjunkit drastiskt sedan första arresteringen för ett år sedan.

Att höra hur han efter senaste arresteringen kom hem med flera skador han inte haft innan, som en fraktur på skallen och slagskador på magen. Eller försöka föreställa sig honom stå och kasta sten på bilar som passerar genom Silwan är för mig helt overkligt. Det får mig verkligen att känna att om till och med Ahmed tappat tron på framtiden, hur många andra barn måste då inte känna precis likadant?

 

 

Källor

1. (Silwanic.net, March 10, 2010) www.silwanic.net/?p=1552[2] (Haaretz, May 31, 2005) www.haaretz.com/print-edition/news/jerusalem-to-raze-silwan-homes-1.159959

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.