Aldrig tillbaka

Jag och Yaron har en sak gemensamt. Vi kommer båda ha spenderat tre månader i Tulkarem på norra Västbanken innan hösten är slut. Han var där för sju år sedan som israelisk soldat, medan jag däremot kom till samma stad för bara två månader sen och arbetar med ickevåldsmetoder.

Vi möts på ett café i Jerusalem för att höra om varandras erfarenheter och utbyta tankar och åsikter. Det var på våren 2003, mitt under den andra intifadan, [1] som Yaron Burmil kom till Tulkarem för sin första placering som soldat inom den israeliska armén. Det kom att bli tre, enligt honom, mörka månader som han än idag ser tillbaka på med avsky. Han berättar att han aldrig skulle vilja åka tillbaka dit igen.

För Yaron var Tulkarem ett centrum för teroristattacker och självmordsbombare, vilket han ofta fick höra. Yaron fick också ofta höra att många palestinska fångar som dömdes för brott eller för terrorism på den tiden kom från just den här regionen.Yaron har hört att omgivningarna kring Tulkarem anses vara vackra. Det är dock inget han minns. Han minns istället hur han var tvungen att gå från hus till hus för att söka efterlysta personer. En gång hade de till exempel order att hitta så många som sju personer på en dag.

Ett annat minne är dagen då en palestinsk man sköt ner tre av soldaterna i hans förband. Det var den typen av händelser som fick honom att känna avsky för Tulkarem.”Jag hatar den platsen. För mig var den helvetet.” Han berättar vidare hur han som soldat kom in i byarna och staden redan före soluppgången, vanligtvis runt femtiden på morgonen. Varje dag hade han känslan att han aldrig riktigt visste om han skulle komma ut därifrån.

Tidigt i vår konversation berättar Yaron att han är emot den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza. Han är också emot muren som han mest tycker ger obehagliga kopplingar till murarna som tidigare fanns runt judiska ghetton runtom i Europa. Istället stödjer Yaron ett självständigt Palestina. Han förklarar: ”Du måste inse att det finns många israeler som är emot ockupationen, även om vi är en minoritet. Vi gör så gott vi kan”.

Samtidigt påpekar Yaron att Israel är hotat och säger vänligt men bestämt: ”Du vet inte hur det är att leva med terrorism,” och förklarar att hans tonår i Jerusalem var präglad av konstant rädsla för självmordsbombare samt av nyhetsrapporteringar om städer som besköts av raketer. För att hjälpa mig att sätta mig in i den erfarenheten ger han mig en effektiv om än obehaglig tankeställare när han säger: ”Föreställ dig om de sköt missiler på Stockholm”. Det ger mig en liten inblick samtidigt som det får mig att inse hur pass annorlunda våra uppväxter varit och hur svårt det kan vara att till fullo förstå vad han upplevt.

Idag är Yaron 27 år och han studerar på Hebrew University i Jerusalem. Där läser han sista året av programmet Middle Eastern Studies, vilket inkluderar språkkurser i arabiska samt kurser om islam. ”Jag läser Koranen,” säger Yaron stolt och berättar vidare att de flesta av arbetskamraterna på den lilla italienska restaurangen där han jobbar är palestinier. De bor dock i östra Jerusalem, medan Yaron bor i västra. Det kanske inte borde vara något problem, men Yaron förklarar att han aldrig besöker till östra Jerusalem. Orsaken är tragiskt nog att han känner sig rädd för att åka dit.Trots att han älskar både sin stad Jerusalem och sitt land Israel förklarar han att han efter militär-tjänsten inte älskar Israel lika mycket. Han säger att människor har förlorat sin medmänsklighet och att landet har blivit hårdare och kallare, något han menar att ockupationen bidragit till.

Att Yaron idag är emot ockupationen har till stor del att göra med hans upplevelser som soldat. Han förklarar: ”I armén såg jag saker som jag inte är stolt över. Många gånger kände jag mig illamående över de handlingar jag bevittnade. Det är galenskap.” I Yarons närhet begick en klasskompis självmord strax efter sin tid i armén och många av hans vänner har trauman som de kämpat med flera år efter militärtjänsten.Senare i vårt samtal kommer han in på ett intressant ämne, nämligen de judiska israelernas självbild. ”Vi är inte omtyckta och vi känner oss missförstådda” säger Yaron.

Vi pratar om hur folk över hela världen följer konflikten mellan Israel och Palestina och han utbrister: ”Everyone and his sister has an opinion!” [2] Oftast, upplever han, är omvärldens åsikter kritiska till hur israeliska regeringen och militären handlar, och israelerna får stå till svars för deras handlingar. Allt detta leder till dålig självbild och Yaron menar att detta leder till hat, ett hat som nu huvudsakligen riktas mot palestinierna.”Jag förstår dock deras sorg,” säger Yaron, vilket han menar att inte alla israeler gör. En bidragande faktor till avsaknaden av empati anser Yaron vara den israeliska skolundervisningen, som är baserad på hat. Yaron önskar att israeliska skolor skulle belysa det palestinska perspektivet såväl som det israeliska. Inte minst när det gäller hur staten Israel kom till och perioden därefter, som Israel kallar självständighetskriget, medan palestinier kallar den för ”katastrofen” eller ”nakba” som det heter på arabiska. ”Nakba är också en del av Israels historia,” påpekar Yaron smått frustrerat.

När Yaron ska förklara varför han ändå känner starkt för staten Israels existens så säger han: ”Det går att förklara med ett ord: Förintelsen”. För många israeler är just Förintelsen det som ligger till grund för deras tro på staten Israel. Förintelsen berör även Yaron. Hans far- och morföräldrar satt nämligen alla i koncentrationsläger, några i Auschwitz och några i Treblinka. 1949 beslöt de sig för att lämna sitt hemland Rumänien för att vara med och skapa ett hemland åt det judiska folket i Israel.

Yaron vill att jag bättre ska förstå varför Israel är nödvändigt för det judiska folket. Han funderar ett tag på hur han ska kunna förmedla vad han känner och till slut säger han: ”Besök förintelsemuseet Yad Vashem [3] — då kommer du förstå”.

Jonathan Österlund
Tulkarem september 2010

[1] http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/3677206.stm

[2] Fritt översatt: ”Alla och deras syster har en åsikt.”

[3] Minnesmuseum i Jerusalem för förintelsens offer.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.