Allt väl som slutar väl

När jag åkte till Palestina hade jag som mål att lära mig om konflikten men även om det vanliga livet som pågår. Överallt är alla människor likadana, vi äter, blir kära, sover, gnäller, firar och arbetar. Detta gäller i Sverige, i krig och i diktaturer, detta gäller även under ockupation. Och jag vill verkligen skriva om technofester i Ramallah, om den kontroversiella ridskolan i Jericho och om den mannen i flyktingsförläggningen Nurchams som älskade Nelson Mandela så mycket att han bytte namn till Nelson och sparade i åratals för att få åka ner till Sydafrika och träffa sin idol. Jag vill skriva om alla intryck, skratt som jag upplevt de senaste veckorna, om allt det fina. Men det får vänta. För samtidigt som livet pågår är också döden väldigt nära, mycket närmare än den borde vara. Ammars historia är ett exempel på det.

DSC_3399 4

Jag har bara träffat Ammar två gånger. Första gången var den 1 december 2013, vid den militära vägspärren Tayba, [1] där tusentals palestinier passerar varje morgon för att gå till sina arbeten i Israel. Ammar är byggarbetare, han har jobbat i Israel i ett år. Det är tufft, man måste gå upp tidigt på morgonen och köa i vägspärren tillsammans med många andra. Vägspärren öppnas kl 3.30 varje morgon och redan då brukar runt 2000 män vänta. Det är svårt att beräkna hur lång tid det kommer att ta i kön och kommer du för sent blir du inte insläppt. Då kan du bli av med ditt jobb. Problem i vägspärren är inte ett godtagbart skäl för att komma sent. Väderprognosen måste kollas – palestinska regnskurar kan vara dramatiska och eftersom vissa delar av kön inte har något tak riskerar man att stå intryckt och vänta i 20 minuter i det kalla regnet.

Ammar har astma. Kanske var det det som gjorde att våra vägar möttes den där söndagsmorgonen. När svängdörren öppnades började människor i kön trycka sig framåt och Ammar tappade andan och trycktes ner till marken. ”Som på Pearl Jam konserten på Roskilde” tänker jag eftersom jag inte har några andra referenser. Trängseln var stor, alla omkring siktade på att komma fram och märkte inte att någon blivit nertrampad.  I fem minuter låg Ammar med huvudet mot marken. När svängdörren stängdes såg människorna runtomkring vad som hänt och tog ut honom ur kön. Eftersom han inte andades ringde någon efter ambulans, en kollega till mig gjorde första hjälpen. Ammar kördes iväg till sjukhus. Kön fortsatte därefter, de flesta märkte inte ens dramat som utspelade sig i kaoset och mörkret.

Några dagar senare fick vi höra att mannen som blev hämtad i ambulans hade dött.  Hjärtattack sades det. Det är en fruktansvärd känsla och vi svor över systemet.  Svor över att ingen vill ta ansvar för förhållandena i vägspärrarna. En representant från Machsom Watch, [2] en israelisk fredsorganisation, sa under vår utbildning att eftersom vägspärren ligger på palestinsk mark så är den bortom Israels ansvar. Ett land får självt bestämma vilka krav de ställer på utländska medborgare för att de ska få komma in.  Palestinska myndigheter gör inte heller något åt vägspärren, men å andra sidan får de inte komma nära muren, inte ens för att hämta sopor på den palestinska sidan, så sopberget vid vägspärren är enormt. Muren i sig strider mot internationell humanitär rätt., den borde inte finnas. [3] Jag vet inte vem som ansvarar för att humanisera systemet. Men 2013 borde inte unga män dö på väg till sitt arbete i helt förutsägbara olyckor. Det får bara inte hända.

DSC_3984 4Vi försöker hitta Ammars familj för att höra vad som hände, lämna våra kondoleanser. Vid den här tidpunkten vet vi fortfarande inte Ammars namn, utan går till sjukhuset för att ta reda på hans kontaktuppgifter. En ambulansförare berättar att de får in upp till fyra personer i veckan som skadats i Tayba vägspärr på väg till arbetet. Slutligen får vi ett namn och telefonnummer till Ammars bror. Några minuter senare – ett glädjebesked. Ammar har inte alls dött! Han är hos läkaren nu, men vi kan träffa honom om en halvtimme.  Vi tittar på varandra och skrattar, ännu är döden på avstånd, allt väl som slutar väl. Andra gången jag träffar Ammar är hemma hos honom. Han verkar trött men är vänlig. Han har fortfarande lite svårt att gå men mår bättre. Han har svaga minnesbilder av att någon gjorde hjärt- och lungräddning på honom den där morgonen. Detta är fjärde gången han hamnar på sjukhus efter att ha köat vid den militära vägspärren i Tayba. Men han måste gå tillbaka, köa igen, för han inget skyddsnät att förlita sig på. Däremot har han en familj som måste försörjas. Jag frågar när han planerar kunna gå tillbaka till jobbet och får svaret att han var där redan dagen efter olyckan. ”Min arbetsgivare sa att om det händer igen får jag leta efter ett nytt arbete” berättar han. ”Varje söndag är ett krig i vägspärren, eftersom det är den första veckodagen. Jag är rädd när jag går dit men vad ska jag göra?” . Den frågan lämnas obesvarad. Jag önskar att Ammar skulle börja på ett nytt kapitel efter vårt första möte. Att olyckan skulle vara en vändpunkt då insikten om det ohållbara fick honom att förändra sin livssituation. Men insikter väger lätt om alternativ saknas. Han kommer att fortsätta att gå till sitt arbete, och riskera att skadas igen. Men Ammar lever, det är det viktigaste. Vi börjar prata om annat, talar om staden Jenin. Ammar säger att han sörjer mannen från Jenin som dog i vägspärren i söndags. Samma söndag som Ammar fördes till sjukhus. Jag utbyter en snabb blick med mina kollega. Ilskan och vanmakten sköljer över oss igen.

Julia Eriksson Pogorzelska
Tulkarem januari 2014


[3] Internationella domstolen i Haag har förklarat muren olaglig då den har byggts inne på palestinsk mark, http://www.icj-cij.org/docket/files/131/1631.pdf  Sverige delar denna åsikt

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.