Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

Karta över Israel och Palestina och närliggande lander. Bild: Pinterast Caritas Canada.

Det är också frågor som jag och många andra ställer sig. Jag har bott i Yatta i South Hebron Hills i ett par månader nu och dagligen sett och upprörts över de orättvisor och det strukturella våld som palestinier utsätts för. Villkoren för palestinierna här är svåra. Mycket av det som palestinier bygger upp förstörs av israeliska myndigheter. Det är skolor, bostäder, vägar, vattenledningar och odlingar. Gripanden och och häktandepå oklara grunder, plötsligt indragna tillstånd att passera gränsen mellan Israel och Palestina och vetskapen att aldrig kunna räkna med att behandlas på samma sätt av myndigheterna som israeler leder till ilska, frustration och hat.

Jag söker upp judar i Israel för att försöka förstå hur de kan acceptera att detta pågår år efter år. Det svar som jag får gång på gång är att allting handlar om rädsla.  Israel är ett mycket litet land geografiskt sett, omgivet av fientliga grannar – Gazaremsan med Hamas, Libanon med Hizbollah, Jordanien med en stor israelfientlig opinion, Syrien med IS-anhängare och, lite längre bort, det stora Iran med kärnvapen. Om Israel lämnade Västbanken skulle ett militärt anfall vara mycket svårt att försvara sig mot, menar många. Och, säger man, till vem skulle vi överlämna Palestina? Den palestinska regeringen är enligt alla jag träffar, både palestinier och israeler, korrumperad och mycket svag. Hur skulle ett fritt Palestina med sina svaga institutioner och infrastruktur kunna hantera och styra över en radikaliserad befolkning?

– Judarnas långa historia av att ha varit förföljda och  inte kunnat försvara sig har gjort oss till ett traumatiserat folk, säger Sarah Bernstein, föreståndare Rossing Center for Education and Dialogue, som jag träffar en eftermiddag i Jerusalem. Folk här är helt besatta av behovet av säkerhet, säger hon, men betonar att hon har en djup förståelse för det. Det stora problemet är att man inte kan se säkerheten på annat sätt än i militära termer. Någon diskussion om hur säkerheten skulle kunna stärkas på annat sätt än med militära insatser finns knappast idag. Den andra intifadan, det palestinska upproret mot Israels ockupation, som pågick från hösten 2000 till början av 2005 och lämnade över 700 döda civila israeler i attentat [1], fördjupade den rädsla som redan fanns hos många israeler. Rädslan gör det väldigt lätt att driva människor till att inta extrema hållningar. Det är vad som har skett, menar hon.

Men även om man kan förstå att det finns en djup och antagligen befogad rädsla för att ett svagt Israel skulle kunna medföra att judarna ”tvingades ut i havet” av aggressiva angripare – varför tillåts ockupationens våld och orättvisor fortsätta? Det är uppenbart för mig i alla fall, att palestinier som utsätts för det riskerar att radikaliseras och därmed kan utgöra ett hot mot Israels säkerhet. Svaret på den frågan är svårare att få. Ja, säger någon, vilken ockupation är någonsin trevlig? Men från flera håll säger man i Israel att det till en del handlar om den starka propaganda som finns om att till varje pris försvara landet. Barnen växer upp med övertygelsen om att alla har en moralisk plikt att bidra till att försvara Israel. När man kallas till värnpliktstjänstgöring är man 18 år och de allra flesta ungdomar deltar gärna. Grupptryck och politisk propaganda bidrar, enligt många israeliska fredsvänner till att man inom armén ofta har en mycket begränsad förståelse för och insikt om det ansvar man, enligt internationella överenskommelser [2]som ockupationsmakt har, inte bara gentemot israelerna, utan även mot palestinierna. Tonåringar är sällan de mest lämpade att hantera och bedöma svåra och komplicerade situationer. Särskilt inte om de är rädda.

Från palestinskt håll hör vi ofta att alla övergrepp som palestinierna utsätts för är en del av en israelisk plan. Planen är att göra det så svårt som möjligt för palestinierna att bo kvar på stora delar av Västbanken, så att de flyttar ”frivilligt” och gör det enklare för Israel att ta över strategiskt intressanta landområden.
Är det här mest paranoida föreställningar hos frustrerade och maktlösa människor? Nej, av det jag har sett och hört på båda sidor så är det inte det.

Från israeliskt håll får jag en fråga hur det kommer sig att världen är så upptagen av just palestiniernas situation, när det finns så ännu mycket värre problem i till exempel Syrien. Finns det ett underliggande judehat i engagemanget mot Israels ockupation av Västbanken? Jag tror att det för flertalet engagerade inte är så, utan att det handlar om en vilja att säkra de mänskliga rättigheterna och verka för en rättvis fred för både israeler och palestinier. Men frågan lämnar mig inte oberörd.

Soldat vilar ut i Jerusalem. Bild: Alexandra I.

Källor

[1] B’tselem om andra intifadans offer hämtad 2019-03-28 https://www.btselem.org/press_releases/20100927
[2] Diakonia, ”Med vilken rätt?” hämtad 2019-03-28

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.