An Nu´man – en belägrad by på Västbanken

I det här resebrevet skall jag berätta lite om byn An Nu´mans öde. Det är en av tolv palestinska byar runt Betlehem som vårt team arbetar med. Alla de byar som vi arbetar med är drabbade i den bemärkelsen att invånarna, på ett eller annat sätt är begränsade i sin rörelsefrihet.

Det är antingen bosättningar som har byggts på platser som tidigare tillhört byarna eller så är det muren som skär av byar från varandra och bönder från att nå sina fält där de har odlingar. Israel har också byggt vägar som knyter ihop bosättningarna med varandra. Dessa vägar får bara användas av israeler eller palestinier med Jerusalem-id, eller personer med utländska pass. Vägarna får inte nyttjas av palestinierna som bor i de byar vi besöker. En av ”våra” byar som särskilt har drabbats av den israeliska politiken att begränsa rörelsefriheten är byn An Nu´man.

An Nu´man är en liten by som ligger sydost om Jerusalem, där bor c:a 200 invånare i ett 20-tal hus. Byns invånare utgörs till största delen av två större utvidgade familjer. Familjerna har bott i byn sedan generationer tillbaka och har ursprungligen levt av får- och getskötsel samt jordbruk. Det finns fortfarande några familjer som försörjer sig på jordbruk. Den av Israel byggda muren går runt byn, enda sättet att ta sig in i byn är genom att passera en militär vägspärr bestående av vakttorn, en gallergång med taggtråd och en barack där man går igenom en metalldetektor och visar upp id-handlingar. Den israeliska armén har en lista på alla bybor med deras id-nummer, det är endast de som får komma in i byn. Inga andra äger tillträde. Läkare, ambulans, veterinär, sophämtning, vänner och bekanta och familjemedlemmar utanför byn och skolkamrater till byns barn får alltså inte komma in i An Nu´man. Eftersom vi följeslagare har utländska pass får vi komma in i byn.

Byn befinner sig i den paradoxala situationen att den sedan år 1967 har varit inom Jerusalems kommun, samtidigt som byborna har id-kort som gäller för Västbanken. Alltså deras hus, hustomter, fält och odlingar befinner sig i Jerusalems kommun medan de själva har id-kort för Västbanken. I de israeliska myndigheternas ögon är byborna därför personer som ”uppehåller sig illegalt i sina hem”.[1] Sedan 1990-talet har de israeliska myndigheterna konsekvent nekat byggnadstillstånd för nya hus i byn och de som ändå försökt bygga har fått husen rivna av de israeliska myndigheterna. [2] Byn har försökt driva saken juridiskt för att möjliggöra en flytt av muren eftersom den separerar byn från resten av Västbanken. Den 9 juli 2008 beslutade Israels högsta domstol att inte göra så.

Enda möjligheten för byborna att bli ”lagliga” i sina hem är att ansöka om ett särskilt tillfälligt tillstånd hos israeliska inrikesministeriet för att fortsättningsvis, lagligen kunna få bo i sin by. Skulle ansökan avslås finns ingen annan utväg för byborna än att lämna sina hem.[3] Eftersom byborna befinner sig i en mycket svår situation, där de isoleras i An Nu´man och där grundläggande service som sjukvård och sophämtning nekas dem, blir vår närvaro som internationella vittnen till vad som pågår mycket viktig. Det vi konkret brukar göra är att följa byns barn från skolan genom den militära vägspärren på eftermiddagarna.

Soldaterna har ibland tvingat barnen att visa id-kort för att kunna passera trots att barn och ungdomar under 16 år inte har id-kort. De har också tvingats vänta länge inne i vägspärren innan de fått passera.[4] De gånger vi har följt barnen har det inte varit några problem att gå igenom vägspärren. Det är viktigt med internationell närvaro i den lilla byn – att soldaterna vid vägspärren ser att vi besöker byn med jämna mellanrum och att vi visar solidaritet med byborna i An Nu´man med vår närvaro.

Källor

[1] Ta´ayush-The Silent Transfer:The case of El Nu´man village. www.taayush.org

[2] Ibid

[3] Ibid

[4] Muntlig källa i An Nu´man; den 7 december 2008

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.