Är det militärmanöver?

En Landrover från det israeliska distriktkommandot, DCO, rullar in i byn. Ut kliver tre beväpnade officerare och blickar ut över nejden. De pekar, ger parametrar och riktningar. Samtidigt landar trupper på den internationella flygplatsen utanför Tel-Aviv.  Planerings- och strategimöten har under de senaste veckorna avlöst varandra. Är det en större militärmanöver på gång?

Nej, det är olivskörden som är på gång. Vad den israelsiska DCO är ute och gör, är att tilldela byarna datum då de får plocka sina oliver i de så kallade ”känsliga” områdena. Det vill säga, i områden nära bosättningar eller i områden som bosättare vill göra anspråk på. Här är det inte bondepraktikan som bestämmer när det är skördetid, det är den israeliska armén. Eftersom tiden som tilldelas är alldeles för kort för att byborna ska hinna skörda alla oliver, är det nödvändigt att få all hjälp de kan för att rädda grunden i deras årsinkomst. Därför kommer frivilla från hela världen flygande in till Israel för att tillsammans med israeliska organisationer hjälpa till med skörden.

Huvudsamordnare för dessa ”trupper” av frivilla plockare är Rabbis for Human rights, en grupp ”ekumeniska” rabbiner från olika judiska riktningar som har det gemensamma målet att värna om de svaga och utsatta i samhället. Så kommer äntligen dagen D. Tillsammans med byborna är vi tidigt uppe för att få så mycket som möjligt av skörden under de 10 dagar vi är tillåtna att vara i dalen nära bosättningen. Strax efter åtta har vi kommit igång i en av olivlundarna. Ute på vägen passerar en patrullerande militärjeep. Plötsligt svänger den av vägen och kommer över fältet mot oss. En officer vevar ner rutan, sticker ut huvudet och ropar:

– Före fyra i eftermiddag måste ni vara ute ur området.

Även arbetstiden bestäms av armén. Jag stannar en stund och hjälper en av familjerna innan min kollega Gabriella och jag beslutar oss för att dela på oss. Hon stannar med familjen och jag söker mig djupare in i dalen närmare bosättningen för att se hur det går för de familjer som skördar där. Stannar en timme här och en timme där för att bekanta mig med folket och hjälpa dem att plocka. Ca en kilometer in i dalen har jag kommit till några kvinnor som plockar sina oliver nära bosättningen och bestämmer mig för att det här nog är den mest strategiska placeringen. Samtidigt som jag kan ha en god överblick över området och kunna möta bosättarna tidigt, kan jag hjälpa de som verkar behöva mest hjälp idag. Efter en dryg timme kommer militärbefälhavaren åkande i sin Landrover. Han får syn på mig i olivträdet och tvärstannar.

– Du får inte vara här, säger han.

Jag går fram och frågar om det gäller hela dalen, men det visar sig att jag bara får vara på ena sidan av vägen. Jag befinner mig på fel sida, det betyder att jag inte kan fortsätta hjälpa kvinnorna med deras skörd. Jag blir tvungen att söka mig upp på andra sidan av vägen och hjälpa folket där. Där stöter jag på en grupp från Rabbis for Human Rights. Jag gör dem sällkap och plockar ett tag med dem. Här står jag, en kristen pastor från nordlandet tillsammans med en judisk rabbi från Israel och plockar oliver åt en muslimsk familj i Palestina. Ett ögonblick av helighet genomströmmar min kropp. Det är nog så här det var tänkt att vara i det heliga landet, att vi hjälper varandra med vårt levebröd oavsett ras, religion eller nationalitet.

Klockan börjar nu närma sig fyra, det är dags att se till att alla kommer hem med sina oliver. Jag hjälper till att bära fram säckarna till vägen för att lasta dem i bilar och på traktorsläp. Allt eftersom folk lämnar dalen följer jag strömmen av transporter ut. Den sista bilen plockar upp mig och ger mig lift tillbaka mot byn. Då får jag se att den familj i infarten till dalen som min kollega stannat hos är kvar. Deras transport har inte kommit som planerat. Jag ber att få stiga av och ansluter mig till min kollega och familjen. Det blir en orolig väntan, familjen spanar mot byn för att se om deras transport ska komma, samtidig som vi följeslagare oroligt spanar upp mot kullarna för att se om några bosättare är på väg ner för att stjäla eller förstöra deras skörd.

Så kommer äntligen transporten. Vi lastar traktorsläpet i hast. Upp med säckarna, upp med barnen, upp med matsäckslådor och slutligen upp med familjens övriga medlemmar och i väg med traktor och släp. På flaket står barnen glada och vinkar. Familjen vet inte hur mycket tack de ska säga. Det bara lyser av glädje och tacksamhet i deras ögon. Där står jag och min kollega Gabriella och vinkar farväl. Mina armar är sönderrivna, mina händer blöder, och jag är bara lycklig!

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.