Att bryta tystnaden

En ung man sitter framför mig och ser tillbaks på sin tjänstgöring i den israeliska försvarsmakten, IDF (Israeli Defence Forces). Michael Manekin är trettio år gammal, har en fru och en dotter som han lever tillsammans med i Jerusalem. Framför 24 internationella människorättsaktivister skall han vittna om de moraliska konsekvenser som hans militärtjänstgöring medfört. Han pratar snabbt, tittar ner i golvet och verkar ibland lite förlägen.

Vi sitter i en halvcirkel kring honom, han har allas ögon på sig. När jag betraktar honom känns min blick hård och granskande, som om jag letar efter tecken på någonting ondsint och dåligt. Jag föreställer mig honom som 18-årig pojke i en soldats uniform och med ett maskingevär vid sin sida. En beväpnad tonåring som skall försvara sitt land och som givits makt och inflytande över människors levnadsöden. Jag väljer att slå ifrån mig fantasierna och fokuserar istället på den person jag har framför mig. En man med ett rart leende, en pappa, en make. Jag tänker på hur han leker med sin dotter, kramar om sin fru.

Michael berättar om sitt liv. Under fyra år tjänstgjorde han i den israeliska armén, större delen av tiden på norra delen av den ockuperade Västbanken. Hans erfarenheter från sin militärtjänstgöring ligger till grund för vårt möte idag. Som representant för Breaking the Silence[1], en organisation bestående av israeliska krigsveteraner som likt honom själv tjänstgjort på ockuperad mark, skildrar han soldaters vardag. I hundratals intervjuer som organisationen sammanställt vittnar drygt 600 före detta israeliska militärer om övergrepp de sett utföras, eller själva utfört, på palestinier. Verbalt våld, fysiskt våld, plundring och förstörelse av egendom är exempel på brott så vanligt förekommande att soldaterna numera beskriver dem som normativa inom IDF.

En korruption sprider sig inom den israeliska försvarsmakten då soldater ges order att skada civila palestinier.[2] De anonyma vittnesmålen sammanställs och publiceras för att offentliggöra en verklighet som ofta skiljer sig från den israeliska allmänhetens syn på IDF:s uppdrag. Soldater som träder fram för att skildra övergrepp mot palestinier ignoreras många gånger i det israeliska samhället. Övergreppen legitimeras som nödvändiga militära åtgärder eller avfärdas som enstaka och extrema fall. Många gånger försvåras återgången till ett civilt liv efter tjänstgöring då soldater tvingas bortse från sitt trauma och risken för mental ohälsa ökar.

Syftet med arbetet inom Breaking the Silence är således att ge en röst åt de soldater som inte blir hörda när de efter tjänstgöring återvänder till Israel med sina erfarenheter.[3] Han berättar vidare hur soldater inom IDF tränas till att uppfatta sig själva som en måltavla, ständigt på sin vakt och med inställningen att varje palestinier är potentiell terrorist. Med föga tio timmars förberedande träning i tjänstgöring på det ockuperade palestinska området och utan vare sig språkkunskaper eller insyn i den kontext soldaten skall komma att tjänstgöra i, blir utgången många gånger tragisk. Det yttersta målet för Breaking the Silence är att genom offentlig debatt kunna bryta tystnaden i det israeliska samhället kring de moraliska konsekvenser som drabbar soldater på det ockuperade palestinska området.[4]

Källor

[1] Breaking the Silence. Hemsida: http://www.shovrimshtika.org/about_e.asp. 2009-04-14

[2] Föredrag med Manekin, Michael. Breaking the Silence. 2009-04-05. Hemsida: Breaking the Silence. Israeli soldiers talk about the occupied territories. http://www.shovrimshtika.org/index-_e.asp. 2009-04-14 Breaking the Silence. Soldiers´ Testimonies From Hebron, 2005-2007, ss 3-4. Jerusalem , April 2008

[3] ibid

[4] ibid

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.