300 000 av Palestinierna på Västbanken bor i område C. Byarna där är hårt pressade av närliggande bosättningar och israelisk civil och militär kontroll. YMCAs projekt Resilience livelihood arbetar för att ge dessa samhällen verktygen att åtgärda riskerna de identifierar, och i det arbetet är vikten av kvinnornas inblandning tydlig. Jag träffade Nancy Khateeb, en av de ansvariga för projektet från YMCA, för att höra mer och besöka ett av deras lyckade exempel.
Wadi Fuqin med bosättningen Bietar Illit, 55 000 boende, i bakgrunden. Foto: E. DellåsPrecis på 1949 års gräns mellan Israel och Västbanken (1) ligger den lilla byn Wadi Fuqin, omgiven på vardera sidan av två stora israeliska bosättningar (2) som sprider sig ner för kullarna. YMCA (3) har varit verksamma i Wadi Fuqin sedan 2015.
– Genom att arbeta så här så är det invånarna själva som avgör vad samhället behöver, inte någon annan. Det är viktigt.
Tillsammans med YMCA har invånarna i byn identifierat de främsta riskerna och vad de kan göra åt dem. Arbetet drivs sedan av en skyddsgrupp, bestående av några av invånarna. YMCA är ett stöd genom processen men tanken är att drivet ska komma från invånarna själva.
I Wadi Fuqin har landkonfiskering och utökningen av de israeliska bosättningarna, med följden att det bara finns en väg in i byn och att avloppsvatten från bosättningarna rinner ner i byns odlingsmark, identifierats som de främsta riskerna. Problemen börjar med landkonfiskeringen , som påverkar utökningen av bosättningarna då konfiskerad mark oftast ges till bosättningar. Det bästa sättet att åtgärda detta är att hitta sätt att bruka jorden, eftersom privat mark blir till ”allmän mark” om den inte brukats på mer än tre år, enligt israelisk lag på Västbanken, och kan då konfiskeras av Israel. Skyddsgruppen i Wadi Fuqin lyckades säkra finansiering och har nu börjat odla mer mark. Det ger inte ett hundraprocentigt skydd mot konfiskering, men det gör processen att konfiskera marken svårare.
Efter tre år ska hela ansvaret för projektet lämnas över till invånarna. Nancy lyfter vikten av att samhället är redo innan den överlämningen görs. Jag frågar Nancy vad den största framgångsfaktorn är för att projektet ska lyckas.
– Att kvinnorna blir involverade och tar en ledande roll. De byar där kvinnornas roll förändrats mest har varit de mest framgångsrika.
Många av männen i Wadi Fuqin arbetar långa dagar i Israel eller i bosättningarna och kan då vara hemifrån från mitt i natten till sen eftermiddag varje söndag till torsdag. Det är kvinnorna i samhället som tar hand om det dagliga. Även om alla invånare är inblandade så har projektet störst framgång när kvinnorna tar initiativ och när männen litar på kvinnorna att göra detta. Nancy påpekar också att kvinnornas kapacitet ofta är en outnyttjad kraft. Många palestinska kvinnor på landsbygden förvärvsarbetar inte och när YMCA ser till att involvera kvinnorna i projektet så frigör man kapacitet som inte använts i lika stor grad tidigare, och bidrar samtidigt till att kvinnorna får mer att säga till om i byn.
Wadi Fuqin är ett lyckat exempel, men gällande problemen med avloppsvatten från bosättningarna och att det endast finns en väg in i byn så går lösningarna långsammare, att palestinier nästan aldrig får tillstånd att bygga på område C stoppar de flesta eventuella lösningar (4). Trots kapaciteten som finns i byn så är vissa utmaningar för stora för invånarna att kunna kämpa emot själva. När Israels regering precis godkänt 2500 nya enheter i bosättningarna i Bethlehemområdet så blir byarnas arbete än mer centralt för att kunna fortsätta stå emot en allt starkare motpart och kämpa för sina rättigheter.
Nancy Khateeb berättar för Följeslagare om YMCAs arbete i Wadi Fuqin.
