Att försöka bryta ned allt motstånd – israeliska militären misshandlar ungdomar

Jag sitter hemma i Stockholm nu och skriver klart min sista rapport från Västbanken. Jag bär på mycket ilska, frustration och sorg över det jag sett och hört av ockupation, förtryck av människor och allt det fruktansvärda som har hänt i Gaza. Men det finns också mycket positiva minnen av möten med skratt och mycket livsglädje.

Människorna i Palestina skiljer sig inte så mycket från folk här hemma. Barnen har skollov, sovmorgnar, leker och tycker det är skönt att slippa gå till skolan. Ungdomarna pluggar till sina universitetstentor, och drömmer om att få ett bra jobb och flytta utomlands. I byarna skvallrar man och intrigerar om och med varandra. Människor har drömmar, fnissar, skämtar och blir kära. Bär på en önskan att det skall gå bra för deras barn. Vill leva ett bra liv.

En del är djupt troende och finner förtröstan och styrka i sin tro- medan andra inte. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Palestinier bär på samma drömmar, hopp och önskningar om ett bra liv, liksom vi och andra folk i världen. Det som skiljer- israelisk ockupation, förtryck och brott mot mänskliga rättigheter har jag försökt förmedla i mina resebrev. Det gäller även detta, i mitt sista resebrev.

Jag ska försöka återberätta två berättelser som jag hörde förra veckan från en av våra byar som vi regelbundet besökt; Husan. Den ligger nordost om Betlehem invid en stor israelisk bosättning Betar Illit. Förra veckan läste jag och min följeslagarkollega på den palestinska nyhetssajten Maannews hemsida att israeliska armén gjort en räd i byn Husan och arresterat trettio pojkar mellan 13-23 år och stängt av byn genom att helt enkelt förklara den som militärt skyddsområde.[1] Det betyder att man varken kan resa in eller ut från byn. Det kan liknas vid en militär belägring. Vi bestämde oss för att åka till Husan för att undersöka närmare vad som har hänt. Eftersom vi känner Nasser, föreståndare för hälsocentret i byn, ringde vi honom och bestämde möte. Vi satt i hans lilla kontor bakom receptionen och drack starkt kaffe och antecknade medan Nasser berättade om måndagens händelser.

Israeliska armén kom till hans hälsoklinik som betjänar vanliga bybor i Husan, mitt på dagen förra måndagen, det var trettio soldater inne i den lilla kliniken. De genomsökte allting, förstörde EKG-utrustning, slängde dokumentskåp på golvet, förstörde klinikens datorer och tog med sig två av dess hårddiskar och klinikens bokföringshandlingar för närmare genomsökning. I två timmar genomsökte de kliniken. Under tiden låste de in Nasser på toaletten. Nasser själv tror att den lilla hälsokliniken misstänktes av israeliska armén ha samröre med Hamas eftersom den är knuten till en närliggande moské. I själva verket bekostas klinikens verksamhet av brittiska och israeliska NGO:s [2] och av gåvor från byborna själva. För den lilla kliniken med ansträngd ekonomi blir det förödande att kostsam och nödvändig medicinsk- teknisk utrustning förstörs.

Nasser tar oss med till två familjer som drabbats av att den israeliska armén har arresterat och misshandlat deras söner. De vill träffa oss i egenskap av internationella vittnen och berätta sin historia för oss. Vi kommer till en familj där fadern sedan ett halvår sitter i fängelse. Vi slår oss ned i vardagsrummet och familjen börjar berätta om det fruktansvärda som hände de båda bröderna Mahmoud och Ammer, tisdagen för två veckor sedan. Nasser översätter åt oss.

Det var en helt vanlig tisdagskväll vid åttatiden på kvällen. Familjen hade ätit kvällsmål och modern hade nattat det yngsta barnet, flickan Noora, fem år. I hemmet befann sig äldsta brodern Yahwa 19 år, och de yngre bröderna Mahmoud 17 år och Ommar 15 år och systern Elena 12 år gammal. De sitter och tittar på TV när de hörde oväsen och blänkande ljus utanför vardagsrumsfönstret. Genom fönstret såg de ett antal israeliska militärjeepar utanför med sirener och blinkande ljus. In i huset och vardagsrummet rusade det in sju soldater i full krigsmundering, de skrek att Mahmoud är arresterad och de började misshandla Mahmoud. De skadar honom så brutalt att hans högra ben och näsa bryts av. De slänger även den tunga vardagsrumssoffan över honom. Mahmouds mamma försöker skydda sin son mot ytterligare slag från soldaterna, det föranledde att de också misshandlar henne.

Mahmoud låg till synes livlös på golvet. Soldaterna trodde att de har råkat döda honom och kallar på förstärkning, ytterligare soldater ansluter. Det var nu över trettio soldater i familjens lilla hus. Femåriga Noora har vaknat och är vettskrämd. Mahmouds mamma ringde efter Röda korsets palestinska ambulans men de nekades av israeliska armén att komma in i huset och hämta den svårt skadade Mahmoud. På grund av säkerhetsskäl, som de sade. Istället slänger de in Mahmoud i en militärjeep och kör iväg – utan att ange den formella anklagelsen för arresteringen eller ens berätta för familjen vart de för bort honom.

Senare under natten eller den tidiga morgonen vid 2.30-tiden kommer militären tillbaka till familjens hus. Nu arresterar de Mahmouds lillebror; 15-åriga Ommar. De för Ommar och tretton andra pojkar i samma ålder, från byn till Gush Etzions militära anläggning[3] utanför Betlehem. De fjorton pojkarna har ögonbindlar och har handklovar och är till en början placerade i samma cell fastkedjade i stolar utan att kunna röra sig. De blir misshandlade av fängelsevakterna. De vet inte varför de har förts bort mitt i natten från sina hem och vad de är anklagade för. Ommar berättar för mig och min kollega att de fick stå under rinnande kallt vatten i två timmar! Efter vattenbehandlingen förde de bort Ommar till en enskild cell, där tre fängelsevakter misshandlade honom. Ommar berättar för oss att en vakt slog honom med sina bara händer medan de två andra använde batonger och slog på hans rygg och armar.

Medan de slog honom förhörde de honom om han kastat sten på den närbelägna bosättarvägen[4] eller om någon annan av by ungdomarna gjort det och i sådana fall vem? Jag frågar Ommar om vakterna visste om att han endast är femton år? Ja, svarar Ommar, de visste om min ålder. Ommar fick sitta i fängelse i en vecka. Han och sju andra pojkar från byn släpptes dagen innan vårt besök. Storebror Mahmoud är fortfarande i fängelse, i Ofer fängelset utanför Ramallah.

Modern och de två småsystararna är de enda som har fått tillstånd att besöka honom i fängelset. De vet ännu inte det formella skälet till arresteringen. Vår vän Nasser för oss till nästa familj som har en liknande historia att berätta för oss. Klockan tre på morgonen kommer militärjeepar och femton soldater in i familjens Zouls hus och väcker upp hela familjen. De beordrar ut sönerna som endast iklädda pyjamas får stå ute i vinterkylan. Två av familjens äldre söner har tidigare arresterats. Den här gången arresterar de den yngste sonen Ahmed, 13 år. Han är en vanlig skolpojke, det som är speciellt med honom är att han lider av svår reumatism i benen och är rörelsehindrad och beroende av medicinering. Trots hans tillstånd för militären honom med sig, endast iklädd pyjamas med ögonbindlar och handklovar. Hans förs till Ofer-fängelset utanför Ramallah. Familjen vet inte vilken den formella anklagelsen är. I går ägde rättegången rum.

Vi har under vår tid som följeslagare i Betlehem-området noterat att israeliska armén kommer in i byar och i Betlehem och arresterar unga pojkar och flickor i åldrarna 13-23 år. Oftast finns det ingen formell anklagelse eller så anklagas ungdomarna för att ha kastat sten på närbelägna bosättarvägar. Vi pratar med Nasser om vad han tror är orsaken till att man arresterar just ungdomar i den åldern? Han tror det finns två bakomliggande orsaker; dels vill man arrestera och misshandla ungdomarna medan de är unga och avskräcka dem från att börja med politisk aktivitet. Genom det försäkrar sig den israeliska militären om att bryta ned allt eventuellt framtida motstånd mot ockupationen i byarna.

Vidare förklarar Nasser att en annan anledning till arresteringar av ungdomar, som vi också hört från annat håll är att den israeliska militären är på jakt efter kollaboratörer eller spioner i de palestinska byarna. Det är lätt att värva en ung sårbar människa som kanske blir erbjuden pengar eller andra förmåner. Nasser säger att han är övertygad att det finns kollaboratörer i Husan. I en redan utsatt livssituation med få valmöjligheter och när man utsätts för misshandel och tortyr i fängelse är det inte konstigt att ungdomarna väljer att samarbeta med den israeliska säkerhetstjänsten och ange sina palestinska grannar. Vi har också hört från annat håll liknade historier: att unga palestinier värvas av den israeliska säkerhetstjänsten som kollaboratörer. En anklagelse att vara kollaboratör är inte bara stigmatiserande för den anklagade utan för hela hans/hennes familj och släkt. Nasser säger att på sikt undermineras det palestinska samhället av en misstänksamhet och oro att grannen eventuellt samarbetar med den israeliska armén.

Källor

[1] http://www.maannews.net/en/index.php?opr=ShowDetails&ID=35297

[2] NGO eller Non Governmental Organisation betyder icke-statlig/regerings organisation

[3] Gush Etzion. Ligger söder om Betlehem och är den israeliska militärens civila och militära administration för Betlehemområdet. Här administreras den israeliska ockupationen av Betlehem området. Här finns dess beryktade arresteringslokaler.

[4] En väg som har byggts i det ockuperade Palestina och som leder till andra bosättningar och till största delen frekventeras av israeler med gula nummerplåtar på bilen.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.