Att fortsätta kämpa mot alla odds

Två gånger har jag fått förmånen att träffa Aida [1]. Hennes situation är svår och hennes historier är tuffa att lyssna till men trots det så lyser det styrka från hennes personlighet, något som inspirerar mig och ger mig hopp. Trots att hon nu tvingats sluta valla fåren uppe i bergen på grund utav säkerhetsrisken, så är hon inte beredd att ge upp livet som beduin i Jordandalen.

Aida vågar inte längre ta ut fåren på bete i bergen. Trakasserierna från de israeliska bosättarna har blivit för allvarliga. Foto: J. Carlbäcker

Jag mötte Aida och hennes sju barn i deras hem i al-Farisiya i norra Jordandalen. Vi satt ner på plaststolar utanför hennes hem och drack sött te. Beduinbyn där Aida bor är omringad av berg och mot väster har de utsikt över en vacker dalgång. För en vandrare som mig verkade detta som en idyll. Livet i byn är dock inte så idylliskt som det kan se ut utifrån. Aida berättade att hon och hennes 5-åriga son var ute och vallade deras får häromdagen när två bosättare från den närmsta utposten körde fram till dem [2]. De steg ur bilen och skrek på hebreiska. Med sig hade de två hundar som de bussade på Aida och sonen. De hade också två gevär och Aida blev rädd att de skulle skjuta henne.

– Ge er iväg härifrån! Skrek de, berättade Aida och hon och hennes son sprang så fort de kunde tillbaka till byn.
– Jag var rädd, berättar Aida, och min son grät hela kvällen. Jag mår så dåligt över att mina barn får se och uppleva allt detta. Det är den enda bilden de får av bosättarna, av israelerna, det är den enda bilden de får med sig när de växer upp.

Det var första gången jag mötte Aida. Idag var andra. Jag åkte tillbaka för att se hur det var med henne. Jag mötte henne i full färd med att hänga tvätten utanför sitt hem. Hon blev glad över att se mig igen och vi satte oss ner för att prata en stund. Nu var hon ensam hemma med sin 5-åriga son. De andra barnen var i skolan och hennes man arbetar i en närliggande jordbruksbosättning [3]. Hon berättar att hon inte längre vågar gå ut med fåren. Det har blivit så mycket värre och hon är rädd för sitt liv. Nu måste hon vänta tills de äldre barnen kommer hem från skolan. Då tar de upp fåren på den närmaste kullen och tillbaka igen. Längre vågar de inte gå.

– Igår var min farbror ute med sina får och blev jagad hela vägen tillbaka till byn av en bosättare ridandes på en häst, berättar Aida. När de närmade sig byn skrek min farbror till bosättaren att han inte fick komma in till byn, då svarade han genom att skrika att vi inte får vara i bergen.
– Vi har varit tvungna att sälja några får för att ha råd att ge mat åt de andra.

Även hemma känner sig Aida otrygg.
– När jag är ensam med mina barn är jag rädd att bosättaren skall komma. Han har kommit in i byn vid ett flertal tillfällen och jag är rädd för vad han kan göra mot mig eller barnen. Aida fortsätter, – Min man måste tyvärr jobba utanför hemmet, annars skulle vi inte ha råd.

På natten händer det att militären har militärövningar i området. Aida berättar att tre dagar tidigare kom de med stora stridsvagnar och körde precis utanför tälten. Några militärer gick också rakt igenom byn klockan 02.00 på natten.
– Jag vet inte hur många de var, säger Aida, vi vågade inte gå ut. Ibland skjuter de också. Och stridsvagnarna förstör vår jordbruksmark, där vi odlar mat till fåren.

Jag säger hejdå till Aida och sätter mig i bilen på väg hem igen. Efter bara någon minut ropar chauffören till mig att se ut genom fönstret.

Jag vänder mig om och på sluttningen precis bakom Aidas by ser jag 13 stridsvagnar, två militärjeepar och en buss full med soldater. De har tydligen startat en ny intensiv träningsperiod. Detta är det första barnen kommer att få se när de kommer hem idag från skolan. Hur är det möjligt att växa upp med en positiv bild av framtiden när detta är en så stor del av ens vardag? I bilen pratar vi om att ockupationen måste upphöra så att både palestinier och israeler kan växa upp och drömma om en positiv framtid.

Även hemma känner sig Aida otrygg. Foto: J. Carlbäcker

Källor

[1] Aida har valt ett annat namn än sitt eget för artikeln och hon vill inte synas med sitt ansikte på bild på grund utav säkerhetsrisken som det medför.

[2] En utpost är en benämning på en mindre bosättning som ej har officiell status i israelisk lag. Ofta är det en eller ett par familjer som flyttar dit och efter några år får de ofta officiell status som en bosättning i israelisk lagstiftning. Källa: B´Tselem, The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories, Settlements, https://www.btselem.org/settlements , Hämtad 2018-12-15

[3] Israeliska bosättningar på Västbanken som startats för jordbruksändamål. Många palestinier arbetar i dessa då arbetstillfällena och möjligheten att behålla sin egen jordbruksmark blir allt mindre. Läs mer: https://foljeslagarprogrammet.se/reserapport/att-arbeta-for-nagon-annan-pa-ens-egen-mark/

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page