Att gripa och arrestera barn

Över en het kopp arabiskt kaffe, med svetten som lackar i pannan, försöker jag komma på ett bra sätt att berätta om hur barns rättigheter kränks med skrämmande regelbundenhet som ett resultat av den pågående ockupationen. Tvekande undrar jag om alla världens ord skulle räcka för att förklara att det som inte får hända, händer. Kanske borde jag skriva om något annat?

Jag har varit här i lite mer än en månad och trots att situationen i Jeriko är fridfull och lugn är det svårt att lämnas oberörd av våldet som sker omkring oss. Tidningar rapporterar nästan dagligen om människor, bland vilka många barn, som mist sina liv.[1]

Det är inte bara tidningarna som hjälper mig att skaffa mig en uppfattning om hur barns mest grundläggande rättigheter kränks utan det är i möten med människor, före detta israeliska soldater, representanter från organisationer, lärare med flera som den komplexa bilden av barns utsatthet vävs samman.

Israeliska soldater tar två palestinska barn till polisstationen i Hebron.  Foto: Rajesh Holmen

Israeliska soldater tar två palestinska barn till polisstationen i Hebron. Foto: Rajesh Holmen.

Ett av många möten som berörde mig på djupet var det med Khaled Quzmar, generaldirektör för organisationen Defence for Children International (DCI)[2] i Ramallah.  Han tar upp ett tema som under min tid här har varit återkommande: barn som grips av polis och militär.

Barn som grips eller arresteras är ett fenomen som gestaltats för mig på många olika sätt. I ett flyktingläger utanför Betlehem spelade ungdomar som bor där en teaterpjäs som visar på hur en armé av soldater stormar ett hus mitt i natten och griper en 14-åring. Samma historia får jag höra av en före detta israelisk soldat som berättar hur denna praxis har ett träningssyfte: att öva soldater i att göra arresteringar och i att visa sitt övertag.[3]

Khaled från DCI förklarar mer ingående:

– Det vanligaste är att barn blir arresterade i sina hem på natten av tungt beväpnad militär. Barn under tolv år får inte anhållas men tyvärr förkommer det undantag.

I Sverige räknas man som barn fram till det att man fyllt 18 år och det är också det som gäller enligt FN:s barnkonvention som Israel har ratificerat.[4]

Det är svårt att förstå att det finns två olika juridiska ramverk som verkar på samma territorium på Västbanken och att det enda som bestämmer vilken lag som ska appliceras på vem beror på personens eller barnets nationalitet eller etnicitet. Palestinska barn lyder alltså under israelisk militärlag vilket innebär barnkonventionen i sin helhet inte appliceras på palestinska barn.[5] Detta strider mot folkrätten då Israel som ockuperande makt har ansvaret att garantera den ockuperande befolkningen dess rättigheter.[6]

Jag undrar hur Khaled ser på det upptrappade våldet som sker runt omkring oss. Han berättar:

–Vad vi ser på marken är barn som är födda efter Olsoavtalet [7] 1995,  som är besvikna, som har förlorat hoppet på de palestinska ledarna och är trötta på ockupationen. Det motstånd som unga ger uttryck för genom att exempelvis kasta stenar är inte ett organiserat motstånd utan ett uttryck för enskilda individer som fått nog. Från den tredje oktober till idag har 55 palestinier dött, varav elva stycken var barn.

Att skjuta barn som kastar sten? Jag smakar på tanken och känner hur den skär i mig. Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte hitta en förklaring som rättfärdigar det.

Inte heller hittar jag en förklaring till varför det inte rapporteras mer om detta. Var är det internationella samfundets protester? Vad säger tystnaden och vilka effekter har den?

Att kasta sten är enligt min bedömning en del av det motstånd som ockupationens tyngd framkallar hos många ungdomar. Tack och lov så är det stärkande att det största motståndet vi mött är ett fredligt motstånd som med fredliga medel bekämpar ockupationen. Det är enskilda individer som driver och startar organisationer och som ägnar sina liv, i Israel och Palestina, åt att skapa fred med fredliga medel. Dessa människor är mina hjältar.

Att Israels ockupation av Palestina upphör är första steget på lösningen. Att diskutera hur detta ska ske finns det inte utrymme för i denna text. Men jag uppmanar dig som läser att lära mer om ockupationen och dess konsekvenser, så att vi som del av det internationella samfundet kan påskynda att barns rättigheter skyddas i alla lägen.

Sofia Claesson - bild 2

Israeliska soldater griper en minderårig palestinsk pojke i Hebron. Foto: Rajesh Holmen.

 

Källor

1. Israel’ using ”excessive force” on Palestinian children. Al Jazeera, 22 oktober 2015.  Hämtad 14 november 2015.

2. Defence for Children International Palestine, hemsida. Hämtad 14 november 2015.

3. Children and Youth Soldier’s testimonies 2005-2011. Breaking the Silence, 2013. Hämtad 14 november 2015.

4. Hur många läder har ratificerat barnkonventionen? UNICEF.  Hämtad 21 november 2015.

5. Military detention, Defence for Children International Palestine, 2015. Hämtad 25 oktober 2015. DCI arbetar å ena sidan med att implementera barnkonventionen i det palestinska samhället, å andra sidan med att stötta barn i rättsprocesser (barn som ställs inför rätta i israeliska militära domstolar), och barn som anhållits av israelisk militär.

DCI besöker även fängslade barn och ger psykosocialt stöd till barn som upplevt kränkningar från israeliska soldater. Ett viktigt led i DCIs arbete, understryker Khaled, är att synliggöra Israels policys och praxis i deras sätt att möta palestinska barn. DCI dokumenterar även fall av tortyr som barn utsätts för när de blir anhållna.

6. Children in Israeli Military Detention. UNICEF, 2013. Hämtad 25 oktober 2015.

7. 20 facts: 20 years since the Oslo accord. Oxfam, 13 september 2013. Hämtad 14 november 2015.

 

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.