Att ha ett hem

Idag har jag varit i Jerusalem i två veckor, och det är dags för en första reserapport. Vårt team, nr 31, tar över ansvaret här i morgon, så ännu är det inte riktigt ”på allvar”. Det betyder också att rapporten denna gång inte handlar så mycket om vårt konkreta arbete, utan den ger några av mina intryck och reflektioner från de första två veckornas utbildning och förberedelser.

Jag bestämde mig för att fara upp till mitt blivande ”hem” i Augusta Victoria-sjukhusets gästhem på Olivberget för att skriva i en mer inspirerande miljö än det trånga hotellrum jag just nu bor i. Här sitter jag nu utanför huset med böneutropen ekande från moskéer i olika väderstreck. På väg till bussen gick jag genom gatorna i Östra Jerusalem för att handla frukt, tomater, ost och bröd — och slogs plötsligt av en märklig känsla: Här känner jag mig hemma! Det kan tyckas förmätet. På två veckor hinner man bara skrapa på ytan av en ny miljö, så jag inbillar mig inte att jag ”kan” staden. Men jag tror att jag kommer att trivas här, trots den hårda verklighet som blir en del av min vardag under några månader. Hoppas jag kan bevara den känslan trots de upprörande och deprimerande saker jag kan komma att få vara med om.

När jag besöker platser i andra länder brukar jag ge mig ut och springa i omgivningarna — gärna tidiga morgnar. Det är en speciell känsla att uppleva ljud, dofter och rörelse i en uppvaknande stad, och jag har ofta tänkt att jag skulle vilja leva en längre tid på en sådan plats, och lära känna sådant jag som turist aldrig kommer i närheten av. Även här har jag varit ute och sprungit om morgnarna, mest i Gamla staden, till ljudet av affärsinnehavare som ställt i ordning sina butiker i de trånga gränderna. Jag har sett den nyuppstigna solen smeka Olivbergets sluttningar och rört mig längs Via Dolorosa tillsammans med nunnor och andra pilgrimer.

Hemkänslan från tidigare idag bottnar förmodligen i tanken att mina tre månader här ger tillfälle att lära känna en främmande stad lite mer än jag tidigare haft tillfälle till på andra håll. Och positiva förväntningar behövs nog, eftersom flera av våra uppgifter här* förmodligen kommer att ge upphov till ilska, stress och känslor av maktlöshet och förtvivlan. Men vi kommer också att möta mycket mänsklig värme, starka personligheter och människor med civilkurage som står upp för mänskliga rättigheter — sådant som ger hopp om ett slut på konflikten här och en rättvis fred.

Den första av våra fyra dagar med det föregående teamet började med att vi deltog i en gudstjänst med Sabeel, en ekumenisk befrielseteologisk gräsrotsrörelse bland palestinska kristna. Sabeel vill, inspirerade av Jesu liv och lära, stödja enighet och socialt ansvarstagande bland palestinska kristna. De firar varje torsdagslunch en enkel nattvardsgudstjänst med dialogpredikan – med stort engagemang av de närvarande. Det var för mig en stark upplevelse, som gav en mycket påtaglig känsla av att ”komma hem”.

Vi har också träffat ett antal inspirerande personer från olika, framför allt israeliska, fredsorganisationer. De starkaste intrycken kommer ändå från möten med sådana som Umm Kamel, en gammal palestinsk kvinna som av bosättare kastats ut ur sitt hem i Sheikh Jarra, i Östra Jerusalem. (Hon ger sig dock inte utan bor kvar i ett tält utanför huset, och har blivit något av en symbol för motståndet mot den nuvarande politiken.)

Eller från tebjudningen hos den rivningshotade familjen strax bredvid, och besöket i det utsatta beduinlägret som lever i det karga berglandskapet mitt ute på Västbanken, med hotfulla beväpnade bosättare på en kulle ovanför lägret. Detta är möten som gör det tydligt att vi behövs, om inte annat så för att lyssna till dessa människors berättelser. Min fru Lisa skrev i ett brev förra veckan: ”Det låter som om du håller på att förlora ditt hjärta i Jerusalem”. Hon känner mig rätt väl vid det här laget, så det ligger nog mycket i den reflektionen. Jag är övertygad om att tiden här, och de människor jag möter, kommer att förändra mig, kanske på ett varaktigt sätt. Jag hoppas också att jag med min vistelse här kan göra lite skillnad för några av de människor som kommer att finnas kvar här när jag så småningom återvänder hem. Insha´Allah!

Källor

* Våra uppgifter som följeslagare i Jerusalem handlar bland annat att om att:
• övervaka flera checkpoints (passagekontroller) runtom Jerusalem;
• besöka utsatta beduin- och flyktingläger och även delta i vissa aktiviteter för barn i dessa;
• hålla regelbunden kontakt och besöka olika lokalsamhällen och kristna kyrkor i området;
• bevaka husdemoleringar och vräkningar av palestinska familjer i och runt Jerusalem, och besöka familjer som hotas av sådana;
• stödja och närvara vid aktiviteter anordnade av israeliska fredsorganisationer som exempelvis Women in Black. Med mera.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.