Att hoppas eller att dö

Luften dallrar, solen steker, det är över 30 grader varmt. Det röda dammet virvlar långsamt och lägger sig som en tunn hinna över allting. I Wadi Qana – kanalernas dal – står det olivträd så långt ögat når. Intill en bred asfalterad väg som skär genom de grågröna kullarna står ett femtiotal män på rad. Det är fredag och dags för bön. Men varför ber de här? Under den stekande solen och intill den stora vägen där bilar dånar förbi? De ber i protest. I icke-våldslig protest mot att vägen gör det nästintill omöjligt för dem att odla sin mark.

En israelisk soldat patrullerar vägen medan ett femtiotal män från Deir Istiya ber sin fredagsbön. Foto: EAPPI/M Andrén

En israelisk soldat patrullerar vägen medan ett femtiotal män från Deir Istiya ber sin fredagsbön. Foto: Malin Andrén

I november 2015 påbörjades uppgraderingen av vägen som separerar palestinier från sin mark. På ena sidan vägen ligger Deir Istiya, en palestinsk by med ungefär 5000 invånare inklämd mellan tre israeliska bosättningar och en israelisk nationalpark. På andra sidan vägen ligger den mark som ägs av bönderna från Deir Istiya. Vägen är byggd för att invånarna i två av de israeliska bosättningarna ska kunna resa till varandra.

Det är alltså i protest mot detta som männen samlas under den heta solen varje fredag för att be bredvid sin mark. Jag pratar med Abu Abdallah, bonde från Deir Istiya och en av initiativtagarna till demonstrationen:

– Israel har makt över militären. De har makt över media. Vi måste bevisa att vi vill ha kvar vår mark. Det kan vi göra genom icke-våld. Det som tas med makt måste tas tillbaka med makt. Vår makt är att vi kan visa för världen hur Israel behandlar oss.

För att visa för världen vad som händer här samlas de så varje fredag. Varje fredag samlas även israeliska soldater på andra sidan vägen. De står där i full mundering, med maskingevär över bröstet, och betraktar de bedjande männen.

Israeliska bosättningar på Västbanken är olagliga enligt internationell rätt, bland annat då de bryter mot den fjärde Genèvekonventionens 49e artikel som slår fast att en ockuperande makt inte har rätt att flytta sin befolkning till det ockuperade territoriet. [1]

Vägen i sig gör det inte omöjligt för bönderna att ta sig till sin mark – bara farligt och ganska svårt. Under hela fredagsbönen dånar bilar förbi i hög hastighet.

Uppgraderingen av vägen, däremot, gör det omöjligt för bönderna att ta sig till sin mark. Sedan november 2015 har det satts upp metallstaket längs vägen och det har grävts och gjutits djupa diken längs hela den vägsträcka som gränsar till palestinsk jordbruksmark. Marken på andra sidan vägen består av olivträd och av betesmark för får. Det finns inget sätt för fåren att komma förbi diket och över metallstaketet för att beta. Enligt byborna så finns två tredjedelar av Deir Istiyas mark på andra sidan vägen, och runt 1 000 bönder blir påverkade av det nya vägbygget.

Abu Abdallah fortsätter:

– Vi kommer inte att använda våld. Det är det [israelerna] vill. De vill ha en anledning att döda oss. Icke-våld är starkare än våld. […] De kan demolera min by, jag och mina söner kommer att bygga upp den igen. De kan gräva upp mina träd, jag kommer att plantera nya. Men om de dödar mig, då är allt över.

Jag träffar även Eissa, en annan av initiativtagarna till demonstrationen. Efter att ha pratat en stund om situationen för de bönder som inte kommer åt sin mark frågar en kollega det som jag själv undrat så många gånger; hur kan du fortfarande ha hopp? Eissa tittar på oss och är tyst en stund. Sedan säger han med eftertryck:

– Vad har jag för val? Antingen så har jag hopp eller så dör jag.

Om Eissa, Abu Abdallah och de män från Deir Istiya som samlas vid vägen för att be varje fredag har hopp så måste jag ha hopp. Jag måste ha hopp, och jag måste omsätta det hoppet i icke-våldslig handling för att få stopp på Israels ockupation av Palestina. Precis som männen från Deir Istiya.

En bonde står med sin åsna bredvid vägen och det metallstaket som hindrar honom att ta med sin åsna till sin mark på andra sidan vägen. Foto: EAPPI/M Andrén

En bonde står med sin åsna bredvid vägen och det metallstaket som hindrar honom att ta med åsnan till sin mark på andra sidan vägen. Foto: Malin Andrén

 

Källor

1. Genève-konventionen den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid (IV), Fonden för Mänskliga Rättigheter, 1949-08-12, hämtat 2016-04-26

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.