Att leva tillsammans – Ta’ayush

Amira orkar inte med närkontakt med soldaterna idag, den som alltid blir av då fåren betar på marken som gränsar till bosättningen Otniel. Även när Ta’ayush går med Amira och visar soldaterna papper på att hon äger marken så blir Amira och hennes får bortkörda.

Avshalom Rov berättar om sitt engagemang i Ta’ayush. Foto: E. Salomon

Som många andra lördagar slår vi följe med Ta’ayush, en gräsrotsrörelse som vill stoppa ockupationen av Palestina. Ta’ayush genomför fredliga aktioner i solidaritet med palestinska lantbrukare som förlorar mark, bostad och leverbröd [1]. Vi ska följa med Amira, en ensamstående kvinna från Umm al-Amad, som ska valla sina får. Hon driver flocken mot ett grönt fält som ligger precis nedanför en utpost till bosättningen Otniel, bestående av två boningshus. Amira låter djuren äta av det spirande vetet för att slippa möta soldaterna. Vetet var egentligen ämnat för framtida brödbak.

Det är förbjudet att etablera israeliska bosättningar på ockuperad mark enligt folkrätten [2]. Ändå finns det minst 383 000 bosättare på Västbanken och antalet ökar med fyra procent per år [3]. Israel ger bosättare möjligheter att expropriera privat palestinsk mark där eventuella rättsliga påföljder för dem är obetydliga. Bosättarna expanderar strategiskt genom etablering av utposter och odling på exproprierad mark, som sedan binds ihop med vägar, Va-system och elförsörjning. De skyddas av israeliska soldater [4].

Jag brukar fråga israeler som deltar i Ta’ayush fredsaktioner om det finns något motstånd mot ockupationen. Avshalom Rov, nybliven pensionär suckar djupt:

– Det är få israeler som bryr sig, de flesta orkar inte tänka på det. För mig känns situationen kvävande.

Avshalom och hans familj återvände efter flera år i USA. De förlängde vistelsen för att sönerna skulle slippa militärtjänsten i Israel. Avshalom gick som barn i en religiös skola och har goda minnen därifrån. På en klassträff mötte han en före detta flickvän som numera är bosättare.

– Jag vågade inte berätta att jag är fredsaktivist. Det är sorgligt att ockupationen också har ökat avståndet mellan sekulariserade och religiösa judar.

Jacob är grafiker och sedan tio år fredsaktivist. Han bedömer att det är fem procent av israelerna som stödjer människorättsorganisationer. Jacob beskriver verkligheten som de flesta israeler ser den och inkluderar intellektuella, akademiker och folk på den politiska vänsterskalan:

– Det är normalt och bekvämt att tycka att palestinier är terrorister.

Jag frågar Jacob om jag får ta en bild på honom, men han nekar och förklarar:

– Min son ska göra militärtjänst och då kan hans pappa inte vara känd fredsaktivist. Han skulle bli socialt utfryst och jobbmöjligheterna begränsas.

När Amira och fåren närmar sig fältet står bosättningens privata vakt med sin vita pickup på kullens topp. Efter en stund kommer fem soldater. De tittar ner på oss i dalen under tre timmar. Amira och vi dricker te medan fåren betar. Solen skiner och vallhundarna vilar i gräset. Ingen närkontakt idag. Soldaterna tycker att vi håller tillräckligt avstånd från Otniel.

Amira går framför sina får mot betet och Otniels utpost. Foto: E. Salomon.

 

Källor

[1] Ta’ayush (Arab Jewish partnership). Hämtad 2018-01-02
[2] Prohibition of forcible transfer. Article 49 Fourth Geneva Convention (1949). Hämtad 2018-01-06
[3] Statistics on Settlements and Settler Population. B’Tselem 2011-01-01 and updated 2017-05-11  Hämtad 2018-01-02
[4] OCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs – Occupied Palestinian Territories). The humanitarian impact of de facto settlement expansion: common features, conclusions and the way forward. 2017-03-11. Hämtad 2017-01-02.

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page