Att möta ”Den andre”

”Det är väldigt farligt där inne. Om ni går in kommer dom att tro att ni är judar och kasta sten på er”. Så säger han, den soldat som vaktar oss sedan hans två kamrater gått för att fråga en officer om de ska släppa in oss i flyktinglägret Shu’fat i nordöstra Jerusalem.

De flesta som passerar in i eller ut från flyktinglägret gör det i bil eller buss. Att se fyra européer komma till fots blev tydligen för mycket — vakterna tycktes uppfatta oss som okunniga stollar. Min kompanjon frågade osäkert: ”tror du de släpper in oss?” Det trodde jag absolut; det fanns ingen grund att vägra oss tillträde. Men de tog tjugo minuter av vår tid till att försöka skrämma oss genom att demonisera ”de andra”, ”araberna”.

Jag bor i Jerusalem i ett internationellt gästboende vid Augusta Victoriasjukhuset. Gatuadressen är Martin Bubers väg, vilket känns som en spännande koppling i sammanhanget. Martin Buber var en judisk filosof verksam i Tyskland under förkrigstiden, tills han 1938 blev tvungen att flytta från Tyskland och bosatte sig i den palestinska delen av Jerusalem. Han ägnade sig mycket åt jag-du-relationen, och menade att människan står i ett dialogförhållande till andra människor, naturen och Gud. Hans tänkande har bland annat inspirerat Dag Hammarskjöld. En genuin dialog syftar till en levande, ömsesidig relation med ”Den andre”, och i ett sådant autentiskt möte med ”Den andre” skapas mitt ”jag”.

Jag är ingen fackfilosof, och vill inte övertolka vad Bubers filosofi betydde för hans politiska ställningstaganden. Men i dagens Palestina och Israel är det intressant att fundera över, eftersom generaliserande demonisering av ”de andra” är så vanlig på ömse sidor, och möten och intresse för varandra så tydligt försvåras av yttre hinder — i form av murar och begränsad rörelsefrihet — och av mentala blockeringar. Buber deltog i den sionistiska rörelsen från 1888, men redan från 1918 — strax efter Balfourdeklarationen [1] — avvisade han det han kallade konceptet med ”en judisk stat med kanoner, flaggor och militära dekorationer”. [2] Han verkade i stället för en binationell stat baserad på samarbete och jämlikhet mellan judar och araber. Efter staten Israels bildande 1948 uttryckte han skepsis och var rädd för att freden inte skulle bli en hållbar fred utan en som när som helst kan resultera i nya krig [2]. Det är tragiskt att idag kunna konstatera hur sannspådd Buber skulle bli! Den judiska och palestinska befolkningen lever i stor utsträckning åtskilda från varandra; i Israel och på Västbanken, i östra respektive västra Jerusalem. Även inom det israeliska samhället lever de båda grupperna ofta i renodlade judiska eller palestinska samhällen. Men det finns undantag, och ”man kunde tänka sig att de blandade städer i Israel, där judar och araber lever sida vid sida, skulle kunna vara en mycket fruktbar utgångspunkt för samexietsens /—/ bevarande av värdighet och för ömsesidig respekt för ´den andre´” [3].

Dessvärre har den officiella politiken i just dessa städer gått i en helt annan riktning. Man har sått frön av splittring genom att uppmuntra uppdelning av städerna efter etniska gränser. Slutligen har man, i ett antal fall, byggt murar mellan judiska och arabiska stadsdelar — en politik som gör våld på mänskliga rättigheter och försvårar möten, dialog och försoning. Den genomsnittlige ”pilgrimsturisten” spenderar endast några få timmar på besök inne på Västbanken, mestadels i Betlehem — förmodligen utan att veta att de vistas på palestinskt område. Rädsla, okunnighet, ignorans eller medvetet ställningstagande — orsakerna kan vara många. Turisterna är ju ofta även utlämnade åt researrangörernas upplägg. Effekten blir ändå densamma, många ser aldrig platser som Betania, Emaus, Hebron eller Jeriko, och far hem utan att möta en enda palestinier utom möjligen en gatuförsäljare i Jerusalem.

Vad gör det med förståelsen för palestinierna, och för situationen i landet? Särskilt tragiskt är det att många kristna besöker landet utan att någonsin inse att de kristna som faktiskt finns här i området är — palestinier. För de turister som vill finns många alternativa guideturer och researrangörer, som bidrar till en mer rättvis — och komplicerande — bild av landet.

Till de hoppfulla företeelserna i dagens Palestina och Israel hör ”Parents circle”, en organisation av föräldrar på båda sidor som förlorat familjemedlemmar pga våldet i området. De har valt att vända sin sorg till ett konstruktivt arbete för fred och försoning. I organisationens idé ingår att föräldrar från båda sidor träffas, berättar och lyssnar till varandras upplevelser. Dessvärre har det på senare år blivit allt svårare att träffas pga begränsningar i rörelsefriheten, i och med muren och förbudet i israelisk lag för israeler att resa i det palestinska området.

Möjligheten att möta och försöka förstå ”Den andre”, människor från den andra sidan i en konflikt, är en nyckelfaktor i all försoning. Bristen på sådana möjligheter i dagens Palestina och Israel försvårar fredsarbetet och underlättar för de mest extrema att utmåla alla på motsidan som farliga och våldsamma, ja som terrorister. Alltför ofta hör man människor på båda sidor tala om den andra sidan i sådana generaliserande ordalag. Då handlar det inte om möten med ”Den andre” — där jag ser en människa som jag — utan om svepande och fördomsfulla uttryck om ”dom andra” som ”judarna”, ”araberna”, de som är ”de onda”.

Existensen av Parents circle och andra grupper för fred och mänskliga rättigheter utgör — trots svårigheterna — en strimma av hopp om en möjlig försoning och rättvis fred, och de är värda allt vårt stöd och vår uppmuntran.”Fred är möjlig när vi tillåter oss att bli sårbara (…) medlemmarna i Parents circle har upplevt denna sanning i djupet av sitt lidande och sin förlust. De har funnit att det är mer som förenar oss än som skiljer oss åt, att vi alla är medlemmar i samma familj, den mänskliga familjen (…)” Desmond Tutu, tidigare ärkebiskop. Brev till The Parents Circle — Families Forum, April 2004. Assalamu alaikum — Shalom aleichem — Fred vare med dig!

Källor

[1] Balfourdeklarationen är ett yttrande av den 2 nov 1917 av den brittiske utrikesministern Balfour, i vilket han meddelar att den brittiska regeringen stöder förslaget att upprätta ett judiskt hemland i Palestina.  sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen

[2] Martin Buber and Jewish-Arab Peace, av Dan Leon. Artikel i Cross Currents, utgåva våren 1998-99 om Martin Buber och fredsprocessen i Palestina och Israel. Citat från nätversionen. www.crosscurrents.org/leon.htm

[3] Behind the walls. Presentation av en rapport om murar i blandade israeliska samhällen. Mohammad Zeidan, direktor, Arab Association for Human Rights.  www.arabhra.org/HRA/SecondaryArticles/SecondaryArticlePage.aspx?SecondaryArticle=1347  Andra länkar med anknytning till texten:Studieförbundet Bilda kan via sitt ”Swedish Christian Study Center” i Jerusalem planera för och ta emot resegrupper från Sverige: dev.bilda.nu/sv/snabbval/scsc Parents Circle — Families Forum: www.theparentscircle.orgShalom—Salaam—Fred vare med dig:  sv.wikipedia.org/wiki/Shalom

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.