Att nämna det vid sitt rätta namn

Det är så komplicerat. Konflikten har så många bottnar. Det finns många olika infallsvinklar. En politisk infallsvinkel, en ekonomisk, en religiös, en historisk eller en geografisk. Dessa kan i sin tur delas in i undergrupper. Ju mer vi får kunskap om desto svårare blir det att ha åsikter. De har ju slagits och bråkat i flera tusen år. Det blir aldrig fred i den där delen av världen. Så fort det går åt rätt håll så sprängs en bomb eller inleds ett krig eller något annat, och hur kan mammorna låta sina barn vara ute och kasta sten på soldater? De är religiösa hela högen och kan inte samsas om en liten jordplätt ungefär lika stor som Skåne! Bara de kan komma sams och prata igenom det hela så skulle det säkert lösas.

”Det är inte en konflikt mellan judar och palestinier, absolut inte. Det var inte en konflikt mellan vita och färgade i Sydafrika eller en konflikt mellan judar och tyskar under andra världskriget. Det var inte två jämbördiga parter. Man måste kalla tillståndet med sitt rätta namn. Apartheid i Sydafrika, förintelsen under andra världskriget och ockupation här. Den israeliska myndigheten och palestinierna är inte jämbördiga. De ockuperar oss!”

Han som fällde orden heter Hussam Jubran och är uppväxt i Bet Sahor. Han har under en timme berättat om sin egen uppväxt och den första Intifadan, det första palestinska upproret. Han har berätta om den förväntan han kände som barn då hans pappa tog med honom för första gången in till Jerusalem, till Jaffagatan. Den stora glädjen och förväntan som uppfyllde honom vändes till förvirring då han blev tillsagd av sin far att inte tala arabiska. Han som barn sprudlade av glädje av allt han såg men pappa tog honom hårt i armen och sa att han fick aldrig tala arabiska på Jaffagatan. Han var lite brådmogen och det ledde till att hans ålder ofta blev ifrågasatt. Som 16 skulle han få sitt ID-kort men innan dess fick han inget. Ser man ut som en 18-åring när man är 15 så blir det en massa problem med de israeliska soldaterna.

Sedan började den första Intifadan och han som alltid varit så rädd började plötsligt delta i stenkastningen mot soldaterna. Vi i väst förknippar Intifadan med barnens och ungdomarnas stenkastning trots att den enbart utgjorde en liten del av allt motstånd. Han berättar bland annat om ett 40 dagar långt utegångsförbud som infördes mot Bet Sahor eftersom befolkningen vägrade betala skatt till den israeliska myndigheten. Resultatet blev att soldaterna kom och tog allt av värde i hemmen, TV-apparater, kylskåp och soffor och auktionerade ut alltihop. Myndigheten fick på så sätt in sina pengar. ”Bojkotterna var fantasifulla och samordnade, de växte underifrån.

Den andra Intifadan präglas mer av enskilda initiativ, ett grövre våld och det palestinska samhället är mer splittrat”, säger han. Efter flykt, fängelsevistelse och familjebildning arbetar Hussam numera med ickevåldskurser och träningar och alternativ turism. Ickevåldskurserna är till för att hjälpa palestinierna att hitta alternativa sätt att protestera mot situationen. De alternativa turistresornas syfte är att ge en djupare bild av situationen i Israel och Palestina. En turism som visar på innebörden av ockupation. En turism som visar på vad det innebär att hela tiden vara kringskuren av regler, att hela tiden vara i händerna på en som är starkare och som bestämmer dagordningen.

”Idag är det Hamas som är problemet, eller Al Aqsa-brigaderna eller Qassamraketerna mot södra Israel, om bara palestinierna kan få bukt med detta så blir det bra. Nej, det är inte det som är problemet. Det är ockupationen som är problemet och det är där det måste börja men ingen regering i väst vågar säga det. Hoppas att ni skriver om det och fortsätter att påverka.” Jag håller med Hussam i mycket av det han säger. Vi måste våga sätta ord på det vi ser för både palestinierna och israelernas skull. Sanningen skall göra oss fria.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.