Att somna gott om natten

Att släcka lampan. Krypa in under täcket. Låta kroppen landa tungt i sängen. Hoppas på en lugn natt. Få sova i stillhet tills väckarklockan ringer. En viktig del i livet för att få återhämtning och vila. Att leva under ockupation kan innebära att nätterna är det du fruktar mest.

På bilden Salam Mustafa Ahmad Rayan tillsammans med sin son Nasser. Foto: Reidun

Klockan är 01:00. Mörkret ligger tungt över ‘Azzun. Salam Mustafa Ahmad Rayan vaknar med ett ryck. In i huset kommer 15-20 soldater. I natt är det femte gången deras hus utsätts för den här typen av räd. Tidigare har familjens nu 25 årige son suttit fängslad sju år. Denna natt var det hans 15 åriga lillebror Ahmad som arresterades. När vi träffar Salam cirka två veckor senare vet fortfarande ingen i familjen vad Ahmad är anklagad för.

Vi befinner oss alltså i ‘Azzun. Idag har vi stämt träff med två kvinnor vars familjer utsatts för nattliga räder. Med oss på besöket har vi Salwa från organisationen WCLAC, Women’s Centre for Legal Aid and Councelling. [1] WCLAC arbetar med att dokumentera och rapportera kring kvinnors utsatthet till följd av ockupationen. En viktig del av organisationens fokusområden är opinions- och påverkansarbete. Genom att samla in vittnesmål från kvinnor berättar de historier från ockupationen som många gånger glöms bort.

I ett hus några kvarter bort från Salma träffar vi Mahab [2]. Vi sätter oss ner i vardagsrummet och till dofterna av det nybryggda salviateet börjar hon berätta.

– Vi kunde höra den israeliska militären redan från 02:30 ute på gatorna. Det hördes hundskall. Hårda knytnävsslag mot metalldörrar. De var närvarande utanför huset men kom inte till oss förrän 04:30.

Mahab fortsätter att berätta hur maskerade soldater kliver in i huset och tvingar alla att samlas i rummet vi nu sitter i. Huset söks igenom och sonen Rashid [3] förs bort tillsammans med soldaterna. Familjen lämnas bara ensamma en kort stund innan en grupp med nya soldater anländer. Mahab placeras i vardagsrummet med sin dotter. Runt dem finns ett antal hundar. Där sitter de nu och medan skräcken sprider sig i deras kroppar tvingas de lyssna till hur militären slår sönder och vänder huset upp och ner. Plötsligt kliver två soldater in.

– Ta av dig, ta av dig, skriker en av soldaterna.

Mahab och hennes dotter tvingas ta av sig alla kläder inför varandra

– Jag var alldeles för rädd för att göra motstånd, jag visste att de hade min son. Men jag skämdes, jag skämdes över att behöva klä av mig inför alla.

Efter att kvinnorna kroppsvisiterats säger en av soldaterna:

– Hämta en kniv. Hämta en stor kniv.

Mahab vågar inte göra motstånd men vet samtidigt vad det kan innebära om hon hämtar en kniv. Vi har hört många historier om hur soldater skjuter för att döda palestinier som bär på knivar. På väg tillbaka från köket rör hon sig långsamt.

– Jag bad dödsbönen, den jag förberett att be dagen jag vet att jag ska dö, jag var livrädd.

När Mahab kommer tillbaks med kniven i handen skrattar soldaterna. Inga skott avlossas och strax därefter lämnade militären huset. Sonen däremot har varit anhållen sedan 27 oktober, anklagad för att ha kastat sten och vapeninnehav. Ett brott familjen menar han är oskyldig till. Om han döms för stenkastning är minimumstraffet fem år och maximalt 20 år. Idag befinner han sig i ett av de 17 fängelser Israel använder för att hålla palestinier i, vilket är olagligt enligt den 49 artikeln i Genevekonventionen. “ an Occupying Power may not detain residents of the occupied territory in prisons outside of the occupied territory.” [4]

Vi sitter tysta en stund, ögonen tåras på Mahab. Oron är stor i familjen. Nätterna är nu mer olidliga. Mahab och Salmas historier är unika och generella på samma gång. Under min tid här på norra Västbanken har vi varje vecka fått information om familjer som varit utsatta på liknande sätt. Korrekt statistik är svår att få tag på men det blir tydligt i mina ögon att detta är ett sätt att sätta skräck i den palestinska befolkningen. Om inte ockupationen hävs kan Israel fortsätta med dessa dåd.

På bilden en nalle som tillhör till ett av barnen vi besökte i ’Azzun. Foto Malin Österberg

Källor

1. The Women’s Centre for Legal Aid and Counselling, hämtad 2017-02-09

2. Mahab heter egentligen något annat men ville själv inte ställa upp med namn och bild

3. Rashid heter egentligen något annat

4. Deportation as policy: Palestinian prisoners and detainees in Israeli detention, Addameer, 2016-04-18, hämtad 2017-01-09

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.