Att vara den andra rösten

Hur är det att leva under mer eller mindre konstant raketbeskjutning? Vad händer med ens sinne, hälsa, och vardagsliv? Och hur ser man på de som tillhör den andra sidan som skjuter raketerna? Invånarna i Sderot i södra Israel kan berätta.

Trots att Sderot är en ganska liten och sömnig stad med ungefär 20 000 invånare på gränsen till Gaza så är den vida känd, eller ökänd. Sderot är den stad i Israel allra mest attackerad av Hamas qassamraketer och går även under beteckningen ”skyddsrummens världshuvudstad”. Vi besökte Sderot och mötte Nomika Sderot som levt under raketbeskjutning i 14 år men som trots detta arbetar för att behålla kontakten och dialogen mellan Israeler och Gazabor genom organisationen Other Voice, vilken hon varit med och grundat.

Nomika ZionUnder de senaste 14 åren sedan den andra intifadan inleddes år 2000, har tusentals raketer skjutits ner på Sderot. Dessa har orsakat tretton invånares död [1]. Hela staden är formad av raketbeskjutningen; varje busshållplats fungerar också som ett effektivt skyddsrum och på lekplatserna finner vi färgglada larvformade tunnlar för barnen med samma dubbla funktion. Under Gazakriget denna sommar sköts 3000 raketer från Gaza mot Sderot enligt Nomika, vilket innebar mellan 40 och 60 raketer varje dag. Invånarna upplevde också Israels aggression mot Gaza på nära håll då de dygnet runt kunde höra det öronbedövande ljudet från stridsplan, helikoptrar, stridsvagnar samt skott som avfyrades och bomber som detonerade på andra sidan gränsen, ibland så nära som en kilometer från stadskärnan. Varningssirenerna som föregick varje qassamraket tillförde ytterligare till den redan oroväckande ljudbilden. ”Det mest plågsamma, oroande ljud jag någonsin har hört”, uttrycker Nomika det som, och tillägger: ”Jag kallar det krigets musik”.

Staden Sderot har också blivit känd, eller ökänd, för att vara en destination för israeler som önskar ”heja på” bombardemang av Gaza. Nomika berättar att busslaster med israeler kom till Sderot denna sommar och de positionerade sig själva på en kulle utanför staden där ”utsikten” över Gaza var som bäst [2]. ”Som om de kollade på den bästa showen i stan”, enligt Nomika.

Saker och ting brukade dock inte vara på det här viset berättar hon. Länge var Sderot en stad med invånare av olika härkomst som levde sida vid sida ”som en stor familj”, men detta har förändrats. Medan sammanhållningen i staden israeler emellan utan tvekan blivit starkare över åren, har attityderna mot ”den andre” blivit hårdare. Allt oftare hörs uttalanden såsom ”Utplåna Gaza” och ”Gör Gaza till en golfbana”, och dessa typer av åsikter håller på att bli mainstream bland både medborgare och makthavare. ”Vårt samhälle har blivit extremt”, säger Nomika.

14 år av ihållande raketattacker har satt djupa spår i befolkningen. Nomika beskriver det som ett ”pågående trauma utan paus” och tillägger att ”det är lättare att hantera två månader av fullskaligt krig än åratal av stress och ångest från ständiga raketattacker”. Raketerna påverkar människors hälsa, och Nomika beskriver att ”immunsystemet blir svagare och svagare. Man märker ingenting först, men det sker! Det påverkar ens liv, mer och mer ju längre tiden går”. Faktum är att kliniska diagnoser av chock och ångest, post-traumatiskt stressyndrom samt depression har fastställs vara vanligare bland invånarna i Sderot än befolkningen i Israel generellt [3]. Raketbeskjutningens verklighet påverkar också den dagliga tankeverksamheten. Nomika förklarar att ”man måste ständigt planera, och det blir ett pågående mentalt spel; var gömmer du dig om raketer kommer?”. Det har gått så långt att en del innevånare sover med kläderna på utifall att sirenen ljuder, medan andra permanent har bosatt sig i sina skyddsrum med förödande effekter på familjelivet som resultat.

Raketattackerna påverkar alla delar av livet. ”Tänk på hur du sköter ditt dagliga liv under ett regn av raketer. Vanligtvis skjuts de tidigt på morgonen och tidigt på eftermiddagen” berättar Nomika och tillägger att det är då de flesta är ute och gör sina ärenden eller lämnar och hämtar barn på skolan. Sedan 2008 finns det ett varningssystem med sirener som ger invånarna mellan fem och 15 sekunder att söka skydd. Detta kanske räcker ibland, men Nomika delger svårigheterna med det korta tidsspannet. Som boende i en modern stads-kibbutz där hon och hennes grannar turas om att skjutsa de sju eller åtta barnen i grannskapet till och från skolan, förklarar hon att ”det är omöjligt att lyckas få alla barnen ut ur bilen på den korta tiden. Föreställ dig de omöjliga valen du ställs inför; som vem av barnen du sätter i säkerhet först?”

Trots den svåra situationen i samhället och en samhällsdiskurs som blev allt mer extrem, så bestämde sig Nomika tillsammans med några vänner och bekanta för att gå i en annan riktning. De var överens om att det enda sättet att finna en lösning på konflikten var att påbörja en dialog och förhandla med den andra sidan. De tog ställning emot belägringen och blockaden av Gaza i effekt sedan 2005. ”Vi kunde inte acceptera det något mer; vi ville nå ut och samtala med människor i Gaza. Vi ville dela vår smärta och rädsla”. Deras önskan var inte bara humanitär, utan utgjorde också ett starkt politiskt ställningstagande. ”Att säga det vi sa var att omedelbart förklara sig oss själva förrädare”. År 2008 startade de tillsammans gräsrotsorganisationen Other Voice, som blev en fredsorganisation i mitten av en krigszon. Organisationens syfte och mål var och är att behålla kontakten mellan Gazabor och Israeler, kräva ett slut på belägringen av Gaza samt få till stånd ett slut på attackerna från båda sidor.

Nomika berättar för oss att kriget denna sommar är det värsta och mest traumatiska hon varit med om; inte bara i materiell förstörelse, utan även i termer av den förhårdnade diskursen gällande konflikten i samhället generellt. ”Under detta krig var empati en inbjudan till avrättan! Och Nomika fortsätter; ”att skrika ’död åt araber!’ mitt på gatan är okej, men att uppmana till fred är livsfarligt”. Kanske är det därför organisationen Other Voice är så viktig dessa dagar, för att påminna israeler, palestinier, och utomstående likaväl, att det finns alternativ till hat och rädsla och en annan väg att gå än väpnad konflikt och förstörelse. Nomika är märkbart påverkad av sommarens tragedi och avslutar inte mötet i positiv ton, men säger trots det att ”denna gång var folket inte så entusiastiska, de var mer desperata, kanske har människor börjat förstå att det inte kan lösas på det här våldsamma sättet”.

För både israelers och palestiniers skull hoppas jag att hon har rätt, och att den ”andra rösten” någon gång blir den starka rösten i det israeliska samhället.

Lekplats i Sderot.

Bilder

1. Nomika Zion, grundare av Other Voice. Foto: Maria Lundin
2.  Lekplats i Sderot. Foto: Maria Lundin

Källor

1. “Victims of Palestinian Violence and Terrorism since 2000”. Israel Ministry of Foreign Affairs. [2014-10-11]

2. “Israel-Gaza conflict:’Sderot cinema’ image shows Israelis with popcorn and chairs ‘cheering as missiles strike Palestinian targets’”. The Independent, 2014/07/13.  [2014-10-17].

3. “Psychological trauma increasing in Sderot”, 2008/11/27. Sderot Media Center.  [2014-10-17]

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.