Att vara med och bidra

Vi sitter i bilen och väntar med spänning. Det är dags för ett nytt möte som vi inte fullt ut vet vad det kommer att leda till. Efter tio minuters väntan dyker Nawal Kanori upp med ett stort leende över hela hennes ansikte. Hon hoppar raskt in i bilen och direkt frågar om vi inte kan stanna till vid affären på vägen till al Jiftlik, hennes hem och by. Detta blir början på ett inspirerande och energifyllt möte som jag nu ska dela med dig. Ett möte om kvinnors möjligheter, rollen som representant för ett samhälle och ockupationens förtryck.

Nawal Kanori är lärare och medlem i al- Jifliks byråd. Här står hon framför byns skola. Fotograf: Linda Nyholm

Nawal Kanari är högstadielärare men uppvuxen med föräldrar som var jordbrukare, något som hon flera gånger stolt återkommer till under samtalet. Första gången Nawal nämner sina föräldrar är när jag frågar henne om vad som fick henne till att ställa upp som representant i byrådet för två år sedan. Hennes svar var:

– Min uppväxt! Jag hade föräldrar som födde ett driv i mig. Att jag ska tro på mig själv och att våga pröva. Jag vill vara med och bidra så mycket jag kan.

Under bilfärden till al-Jiftlik kör vi förbi Jordandalens vackra kullar och en ökenhimmel som börjar färgas i kvällshimmelens alla färger. Jag fortsätter att ställa mina frågor om hennes roll i byrådet medan vi åker vidare. Det visar sig att Newal är den enda kvinnan i byrådet. Frågan väcktes då om det var svårt för henne som kvinna att ställa upp i valet.

– Det var inte svårt för mig att bli rådsmedlem. Jag hade gjort många saker för samhället innan jag ställde upp inför valet. Inte heller i rådet har jag mött något motstånd från männen utan de respekterar mig och stöttar mig i min roll. Svarade Nawal.

Anledningen till att Nawal ställde upp i valet till rådet var flerfaldigt. Hon ville vara med i det gemensamma arbetet för att driva på bättre infrastruktur, utbildning och sjukvård i al-Jiflik och de närliggande samhällena. Vi stannar till längs vägen och släpper av påsarna från affären.

– Min syster kommer och plockar upp dem om en stund, säger Nawal och ler stort när hon ser våra frågande ansikten.

Efter fem minuter säger Nawal åt oss att stanna bilen. Nu är vi framme vid kliniken, en verksamhet som Nawal brinner för och som vi absolut måste se. För ett år sedan kunde de för första gången öppna kliniken under kvällstid, vilket har gjort en klar förbättring för de boende runt om, men än finns det delar kvar att göra. Vi följde med läkaren som vi träffat ned till bottenvåningen av kliniken där väggar och golv är täckta av spindelnät men annars står redo för att bli operationssalar. Det som saknas är all utrustning, något Nawal och övriga rådet har som högsta prioritet då ambulanser inte finns stationerade i närheten.

Nästa stopp blir vid högstadieskolan, där ett sommarlovsläger är i full gång. Här står idag en skolbyggnad på en plats där det för bara åtta år sedan bedrevs undervisning i tält. Tälten blev en nödlösning då eleverna tidigare reste till skolan i al-Aqrabaniya, som ligger på andra sidan Hamra vägspärr. Hamra vägspärr stängdes ofta och oväntat, vilket innebar att eleverna var tvungna att sova hos lärare eller vänner på andra sidan. Det ledde även till hög andel elever som slutade studera, framför allt bland flickor. Som en del av motståndet mot vägspärren öppnade lärare i al-Jiflik en skola i form av tält för att kunna leda undervisningen på plats. Lärarna kämpar nu som då för alla barns rätt till utbildning. [1]

Trots att det har gjorts många framsteg i al- Jiflik kvarstår många utmaningar och på vissa håll tvingas de ta ett steg tillbaka. Vid nästa möte i byn förändras stämningen hos Nawal, hennes leende försvinner när hon tillsammans med rådets ordförande Abu Ghanm berättar om de fortsatta utmaningarna. Byn ligger i område C och saknar en detaljplan ”master plan” för framtiden. Detaljplanen är nyckeln till fortsatt arbete. Utan den står rådet handfallna i sina beslut, då det inte går att veta var framtidens vägar ska byggas, var byggnader ska placeras eller grödor bli sådda. Istället riskerar de att få sina hem rivna eftersom det inte, utan detaljplan, finns några legitima beslut på att de får bygga. Bara tre av 291 samhällen i område C har beviljade detaljplaner. [2])

– Fyra gånger har vi nu lämnat in förslag på en detaljplan utan att fått något svar. Vi kan inte längre vänta på ett svar, vi måste kunna få fortsätta utveckla al-Jiflik, säger Nawal.

När vi en stund senare släpper av Nawal är leendet tillbaka och energin flödar ut från hennes ögon. Det finns inget som säger nederlag i hennes utstrålning, utan en vilja att finna nya möjligheter. Hon avslutar med att säga

-Sprid gärna att vi gärna ordnar med utbytesresor för våra elever!

Så jag avslutar denna reserapport med detta. Sprid ordet vidare!

al-Jiftlik. Fotograf: Linda Nyholm

 

Källor

1. Barnkonventionen artikel 28. https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#full hämtat: 2018-07-16

2. Opportunities and Challanges of Palestinian Devlopment actions in Area C, The Applied Research Institute – Jerusalem (ARIJ), 2016. https://www.arij.org/files/arijadmin/2017/areac_report_2017.pdf Hämtat 2018-07-16

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page