Att växa upp i Betlehem

Varje morgon när jag observerar hur checkpointen, ”Gilo”, mellan Betlehem och Jerusalem fungerar ser jag barn och ungdomar på väg till skolan. Jag funderar ofta över hur deras skolväg påverkar dem. En jämförelse med hur min egen skolväg var, är inte ens aktuell… Normalt sett passerar barnen ”Gilo” efter den stora morgonrushen, men vissa dagar när de palestinska arbetarnas passage genom ”Gilo” fungerat sämre än vanligt, tvingas barnen tränga sig emellan de vuxna männen för att inte vara alltför sena till skolan.

Då föräldrar tillsammans med små barn passerar igenom ”Gilo”, är det inte ovanligt att barnen släpps igenom en kontroll och föräldern blir kvar på andra sidan… Detta resulterar självfallet i en väldig rädsla hos barnen och en förtvivlan hos föräldern… Och jag vill bara skrika!! Hur är detta möjligt? Jag fylls av förtvivlan, vad får dessa unga israeliska soldater att bete sig på det sättet? Hur ska barnens förhållande till israeler kunna bli annat än fientlig när de från tidig ålder tvingas uppleva en sådan rädsla och förödmjukelse? Freden känns långt borta…

Jag möter två tonårsflickor, Linda och Layan, i ett av flyktinglägren i Betlehem. Båda är 17 år och går sista året i gymnasiet. Layan är trött idag då hon haft prov i religion, arabiska, geografi och engelska. Det är inget ovanligt i palestinska gymnasieskolor med prov i 4 ämnen under en dag. Jag frågar Linda och Layan om hur det är att vara tonåring i Betlehem. Omedelbart kommer svaret: ”Det finns inga tonåringar i Palestina! Alla måste växa upp och bli vuxna väldigt tidigt.” Layan berättar att hennes bror sköts förra året när han lekte i hennes sovrum. Flickorna förklarar för mig att barn i Palestina inte ritar blommor, de ritar soldater, militärfordon, ambulanser och muren…

Barnens vardag är fylld av våld och sorg. Vi pratar vidare om framtiden, och Linda och Layan vill båda studera vidare, för att kunna bidra till det palestinska folkets framtid. Jag upplever dem som alltför vuxna. Jag berättar lite om tonårsflickor i Sverige, men det verkar inte intressera dem. De är 17 år gamla och diskuterar mest politik, och med en bitter ton. Linda och Layan kan inte se någon fred i framtiden, men hoppas fortfarande på fred. Jag förstår den bittra tonen som Linda och Layan har när de pratar om fred. Det måste vara omöjligt att växa upp här utan att påverkas. Jag är nedstämd när jag promenerar ifrån flyktinglägret. Jag kommer hem till lägenheten och ser via internet att Bush tror på fred i slutet av 2008… Jag hoppas han får rätt…

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.