Barn skriver till Gud

Gud som haver barnen kär, jag brukar inte skriva till dig så ofta, men gör det nu. Som du vet så är jag i Hebron, det är ganska tufft här och inte alltid så kul. Även om solen skiner ibland så känns det ändå som den aldrig gör det här, känns ibland som om du har övergivit dina barn här.

Jag vet att vi bråkar väldigt mycket, framför allt är det storebror och hans kompisar som är på lillebror och hans vänner. Storebror gör det verkligen inte lätt för lillebrorsan. Som mellansyskon har jag flera gånger försökt att tala med honom men det verkar inte fungera och han lyssnar inte längre på mig. Det känns jobbigt för vi brukade komma väldigt bra överens förut, som du säkert minns. Jag ser varje dag här hur lillebror lider och det är jobbigt för mig. Det skulle ju inte vara så här, inför dig skulle vi väl alla vara lika och ingen mer än den andre. Min lillebror mår jättedåligt just nu, kan inte du tala med storebror så vi kan reda ut det här och bli en familj igen där alla får vara olika men ändå lika inför dig?

Davids vackra stjärna har här blivit något fult och så skall det väl inte vara. De har till och med klottrat den på gravar och på lillebrorsans hus. Jag tror faktiskt farbror Abraham skulle bli jätte-sur om han visste vad vi höll på med här i hans stad. Så trist, för innan höll vi alla ihop här. Numera handlar nästan allt om bråk och vem som skall ha rätt till vad eller vem av oss som är ditt favoritbarn. Det är nästan bara mina bröder som bråkar men det är bara en tidsfråga innan jag själv blir mer inblandad. Vi tillhör faktiskt samma familj, skall det vara så svårt att fatta ibland?

Gjorde som du vet precis en resa till Betlehem, ett dröm-resemål bland flera av mina vänner. Staden var fin men det är inte den som jag kommer att minnas. Vad jag såg utanför fick mig att må illa. Fick se storebrors likgiltighet på nära håll och det var inte roligt, faktiskt riktigt vidrigt och jag hoppas brorsan inser det för flera av hans vänner har också reagerat. De kallar stället Checkpoint 300 eller Gilo, men den är mer som en terminal avsedd för kränkning och mänskligt lidande. Riktigt jobbigt ställe och jag mådde dåligt i flera dagar efteråt som du kanske märkte. Jag och mina vänner behandlades lika illa som lillebror. Jag såg människor, jämlikar, vänner jag ännu inte känner, behandlas som boskap. Kan du inte ordna så vi alla blir vänner igen, eller åtminstone att vi slutar bråka?

Det är många som gråter här, säkert även storebror även om han inte visar det utåt. Lillebror och hans vänner brukar säga att man inte skall fråga så mycket utan överlämna det åt dig, ”khallia ala Allah” men jag kan ändå inte låta bli. Jag är bara ett barn och vet egentligen inte så mycket, jag kan bara säga det jag ser, men jag undrar ändå Fader, skall det verkligen vara så här? Var det detta du hade planerat för dina barn, hur kommer vår framtid nu att bli?

Jag brukar sällan be dig om något, men vill ändå göra det nu. Kan du inte försöka att hjälpa mig förstå det jag ser och upplever? Hjälpa till att göra dagarna lite lättare så att inte nätterna sen känns så kalla, tycker det är mörkt som det är här redan. Skulle du titta till oss lite oftare kanske det skulle inge lite hopp, och med det kanske din sol kan skina igen. Ibland ser jag människor le här, men alldeles för sällan och på tok för kort. Om inte för mig så för alla som bor här. Behöver du hjälp med något vet du vart jag finns, du förbliver Fader vår.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.