Barn under ockupation

Den 16 januari sköts 17-åriga Qusay al-Umour till döds i en sammandrabbning mellan israeliska soldater och ungdomar. Qusay var elev på en av de skolor vi följeslagare besöker i preventivt syfte. Att möta Qusays familj och skolkamrater har fått mig att tänka mycket på de palestinska barnens utsatta situation. Bara i Tuqu´a pojkskola har fem pojkar dödats på sex år.

Denna rapport handlar om barnen. Till min hjälp har jag samtalat med två palestinska socialarbetare. Vi har samma yrke men väldigt olika förutsättningar.

Barn passerar soldater vid Tuqu´askolan. Foto: Katarina

Barnen i Palestina påverkas av ockupationen både i stort och smått, både direkt och indirekt. Som följeslagare besöker vi skolor i fem byar runt Betlehem. Vi står vid skolorna vid skoldagens början och slut som en preventiv närvaro för att förhindra att barn trakasseras av israeliska soldater. Första veckorna var jag starkt påverkad av närvaron av vapen nära små barn. Tungt beväpnade soldater med gevären riktade neråt i ögonhöjd för en 6-åring som behöver passera kändes fruktansvärt. Men sakta hände något, jag upptäckte att jag vande mig. Det är också vad barn och skolpersonal säger. Det är inget de önskar, men de har vant sig.

Som jag tidigare skrivit om är antalet barnarresteringar högt [1] men ännu oftare förekommande är så kallade nattliga räder. Det innebär att israeliska soldater nattetid går in i palestinska hem, drar upp familjen och letar igenom huset och frågar ut familjemedlemmarna. Förklaringen som ges är att man söker information men det handlar om att skrämmas. Och skrämmande är det. Socialarbetare Omar Abu al Hwar, på Tuqu´as pojkskola, berättar att elever ofta kommer trötta till skolan efter nattliga intrång. Enligt Omar är det synen av föräldrarna gråtande och rädda som är det värsta. Att barnen inser att de vuxna inte kan skydda.

– Vi försöker prata med barnen om det som händer men det är svårt. Vi ser att många är traumatiserade. Alla barn här har någon eller några i sin närhet som dödats eller sitter i fängelse. Dom går med en ständig oro att något ska hända, antingen dom själva eller någon i familjen.

När jag hör Omar berätta tänker jag på närvaron av det latenta våldet. Svåra händelser som dödsskjutningar, arresteringar och husrivningar har skett och kan ske igen. Att ständigt vara på spänn för att något ont kan hända är både uttröttande och nedbrytande. Är man dessutom barn utan möjlighet att påverka blir det ännu svårare.

Men ockupationen påverkar också på andra sätt. Att bo i område C innebär att palestinier inte har rätt att bygga. [2] Många är därför trångbodda och hemmen är dåligt underhållna eftersom det krävs tillstånd för reparationer och tillbyggnader. El och vatten är bristvaror vilket försvårar vardagslivet. Arbetslösheten är också hög, inne i Betlehem ligger arbetslösheten på nära 30% [3], ute i byarna är den ännu högre och många har svårt att få ekonomin att gå ihop. Detta innebär att många ekonomiskt pressade familjer lever tillsammans dygnet runt på en liten yta vilket är kända riskfaktorer för våld och konflikter.

Lina Raheel, socialarbetare på barnsjukhuset i Betlehem och en del av det lokala barnskyddsteamet [4] menar också att de kränkningar många vuxna palestinier upplever påverkar deras föräldraförmåga. Det kan handla om kränkningar i form av långa väntetider i gränsövergångarna, att nekas visum att komma till sitt arbete och att få rivningsorder på hem och andra byggnader. I en pressad situation är det lätt att låta frustrationen gå ut över barnen menar hon.

– Det finns så många problem vi behöver ta itu med i Palestina. Våld mot barn, miljöproblem, patriarkala strukturer… Men innan vi kan lösa dessa måste ockupationen upphöra. Att leva under ockupation hindrar människor från att tänka framåt.

Jag pratar med två tonårspojkar i Tuqu´a. De var nära vänner till Qusay. De är rädda, den senaste veckan har de blivit utfrågade av militär varje dag. De vill inte att jag skriver deras namn men säger:

– Vi vill bara leva i fred. Det borde inte få finnas några soldater här alls. Varför får dom komma hit? Varför får de komma in i våra hus på natten? Det är inte ok!

När jag tänker på de palestinska barnen blir jag både sorgsen och arg. Att som följeslagare stå utanför skolan känns som att göra så lite. Men det är inte bara jag som står där, det är alla ni som läser och alla som reagerar på hur situationen ser ut och omvärlden som kämpar för att ockupationen ska ta slut. För som pojkarna på skolan säger – det är inte ok!

Följeslagare närvarar vid Tuqu´askolan. Foto. Katarina

Källor

1. Läs gärna reserapporten David och Goliat som handlar om barnarresteringar, ni finner den på Följeslagarprogrammets hemsida. Hämtad 2017-02-08

2. Efter del 2 av Osloavtalet 1995 delades Västbanken in i A-, B- och C-områden. Område A omfattar 17 % av Västbanken, inklusive i stort sett alla större palestinska städer. Här har den palestinska myndigheten ansvar, både för civila ärenden och för säkerhetsfrågor. I område B (24 % av Västbanken) delas ansvaret, den palestinska myndigheten har civil kontroll och Israel säkerhetskontroll. I område C (59% av Västbanken) har Israel det totala ansvaret, både civilt och militärt. Staden Betlehem ligger i område A men i stort sett alla omkringliggande byar ligger i område C.

3. Enligt Trading Economics ligger arbetslösheten i Palestina på 28,4 procent, bland ungdomar är siffran så hög som 42,6 procent. Detta enligt Trading Economics mätning från september 2016.

4. I det lokala Barnskyddsteamet ingår socialarbetare, läkare och polis. Teamet sammankallas vid misstanke om grova övergrepp mot barn.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.