Beduinbyn i Al-Azariya

Just utanför Jerusalem ligger Jahalins beduinby. Sedan 1997 har ett hundratal familjer, cirka 1000 personer, bott här alldeles intill Jerusalems största soptipp. Jag åker till beduinbyn för att ha engelsklektion med en grupp barn mellan fem och tretton år. Barnen är bestämda, uttrycksfulla och mycket högljudda.

Efter lektionen pratar jag med Muna, en 22-årig kvinna som är väldigt glad, hon ska gifta sig nästa vecka. Hon ler mycket, till och med när hon berättar om sina minnen från 1997, då hon var tolv och tvingades flytta tillsammans med hela befolkningen i sin by eftersom israeliska regeringen skulle anlägga en bosättning på platsen där de bodde. Platsen, som numera heter Ma’ale Adumim, är en av Israels största bosättningar men räknas oftare som en förort till Jerusalem. Dess läge, med tillgång till vatten och närheten till Jerusalem, gjorde att platsen lämpade sig för en bosättning.

Beduinerna är en del av den palestinska befolkningen som traditionellt håller djur; kameler, får och getter, och är beroende av att ständigt kunna flytta dem. Beduinbefolkningen tillgodosåg tidigare 70 procent av den palestinska befolkningens behov av kött och mjölkprodukter [1], något som inte är möjligt längre och blir ytterligare ett sätt som den palestinska befolkningen blir beroende av Israel. Nu när de inte längre får tillgång till betesmarker livnär de sina djur på torrfoder enbart för att kunna behålla sitt traditionella levnadsätt, fast de egentligen går med förlust ekonomiskt. De flesta har inga djur utan lever på arbeten för dagen.

Jag frågar vad Muna kommer ihåg från dagen de tvingades flytta och hon skrattar och berättar att hon kommer ihåg att hon hade på sig en rosa blus och kjol. Byborna hade tidigare blivit ombedda att flytta men tackat nej, den här dagen kom israelisk militär och berättade att de skulle flytta till Al-Azariya. Varje familj fick en stor container, av den typ som används på fraktskepp, där alla deras tillhörigheter placerades. Därefter kördes containrarna till Al-Azariya, männen fick ta plats på en buss, och kvinnor och barn fick gå till fots. Det här var i januari, alltså den kallaste tiden på året i Jerusalem, och kullen där bybefolkningen placerades saknade helt vindskydd, elektricitet och vatten.

Till en början bodde familjerna i sina containrar vilket naturligtvis var alldeles för kallt. De byggde skjul, som blåste sönder och fick byggas upp igen. De var helt beroende av hjälpinsatser från människorättsorganisationer. Muna berättar att hennes och en annan familjs saker hade hamnat i samma container och därför blev det väldigt kaotiskt när alla barnen skulle till skolan nästa dag och var tvungna att leta upp sina väskor, böcker och kläder. Det tog lång tid innan man fick vatten och elektricitet för att till exempel kunna ha kylskåp. Nu står en del riktiga hus på plats. Byn ligger fortfarande alldeles bredvid Jerusalems största soptipp. En del av männen i byn arbetar idag på bosättningen Ma’ale Adumim, som trädgårds- eller byggnadsarbetare. Muna skrattar fortfarande, och berättelsen är så absurd att jag nästan skrattar också. De flesta som bor på bosättningen Ma’ale Adumim vet nog inte så mycket om beduinerna som fick flytta.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.