Beduiner och bosättare

Den israeliska militären har redan hunnit lämna beduinlägret när vi anländer. Beduinernas madrasser och andra tillhörigheter ligger i en enda röra. Militären har rivit och förstört tälten för hand och konfiskerat vattentanken på 4 kubikmeter; beduinernas enda tillgång till vatten. Trots den psykologiska stressen som dessa människor precis har upplevt blir vi välkomnade med öppna armar och några glas och en kanna rotas upp ur röran så vi kan bli bjudna på varsin kopp sött te.

En man från B’Tselem [1] — ett israeliskt informationscenter för mänskliga rättigheter i det ockuperade området är också där och lite senare kommer en man från UNRWA[2], United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. Beduinlägret ligger på Västbanken precis vid en stor motorväg som leder till Jeriko. På andra sidan motorvägen ligger en av de största israeliska bosättningarna, Ma’ale Adumim: precis som de andra bosättningarna illegal enligt internationell rätt och den fjärde Genèvekonventionen Artikel 49.

Alla man pratar med säger att anledningen till att detta beduinläger och andra närliggande läger rivs av den israeliska militären är för att man vill få bort beduinerna ur området så man kan utöka bosättningen. Kontrasten mellan beduinlägret vi befinner oss i och bosättningen på toppen av kullen är slående. Beduinerna försöker leva sitt traditionella liv så gott det går; de bor i tält och har getter som ger dem mjölk. Bara hundra meter därifrån ligger Ma’ale Adumim med hus som mer ser ut att höra hemma i Florida; stora vita hus med alléer av palmer som leder upp till bostadskvarteren. Enligt PASSIA[3] så använder en person i en israelisk bosättning i genomsnitt 350 liter vatten om dagen medan en palestinier, där inräknat beduinerna, använder 70 liter per person och dag. Enligt WHO så bör man inte använda mer än runt 100 liter per dag. Denna skillnad i vattenkonsumtion märks tydligt där vi står i torkan som har drabbat beduinerna och deras boskapsdjur hårt, medan bosättningen på andra sidan vägen bevattnar sina gröna gräsmattor.

Det här är tredje gången vi besöker detta beduinläger. Första gången vi besökte lägret var redan under första veckan som följeslagare i Jerusalem. Det var också första gången som lägret någonsin blev demolerat av den israeliska militären. Vi anlände dagen efter militären hade gjort sitt intrång den gången. En man från lägret vid namn Adnan berättade då för oss att runt sextio israeliska soldater hade omringat beduinlägret vid tvåtiden på eftermiddagen. En timme senare hade militärens bulldozer förstört hela lägret; fyra bostadsstrukturer och två skydd för djuren. Beduinerna sov under bar himmel den natten; vilket låter betydligt mer romantiskt än det är då nätterna kan bli rätt så kyliga och blåsiga här.

Andra gången vi besöker lägret är fem dagar efter första demoleringen. Vi åker tillbaka för att visa solidaritet och se hur beduinerna har hanterat situationen. Invånarna i lägret har byggt upp två tält som de har sovit i, det ena är det som Röda Halvmånen lämnade efter vårt första besök. Hagarna för getterna och deras nyfödda killingar har också blivit återuppbyggda. Jag och Linn, en norsk kollega, leker lite med ursöta ettåriga Salem som skrattar och stoppar in sandsten i munnen. Salems mormor har en vackert traditionellt handvävd klänning på sig och bakar bröd över en eld i tältet och bjuder oss på det tillsammans med hemmagjord getost och te. Den äldre kvinnan pekar på en av kvinnorna som ser ut att vara i vår ålder, runt 25 år, och berättar för oss att den yngre kvinnan var gravid i sjunde månaden när militären intog lägret i förra veckan. Chocken och rädslan över deras intrång och förstörelse av lägret ledde till att hon fick missfall. Kvinnan lyckades komma till ett palestinskt sjukhus i östra Jerusalem ganska snabbt men det var försent för att rädda barnet. Kvinnan tittar på oss med tomma ögon, nickar och lyfter upp Salem och går bort till några andra unga kvinnor.

Lägret som nu har blivit demolerat två gånger och som förmodligen kommer bli förstört ännu en gång har som tur är, enligt Adnan, inte behövt utstå våld från bosättningarna i närheten. Ett annat beduinläger som vi besöker regelbundet har däremot haft mycket problem med angrepp från sin omgivning. Följeslagarna har varit en våldsdämpande närvaro i detta läger en längre tid nu. Det verkar som att vårt engagemang har haft en effekt för beduinerna som lever där menar att sen lägret börjat få internationellt besök från oss följeslagare så har de inte behövt utstå den typ av våld från bosättare och militär som de förut var föremål för.

Invånarna i ett tredje beduinläger vi besöker minst en gång i veckan har blivit tvångsförflyttade flertalet gånger innan de på slutet av 90-talet flyttade till en mindre attraktiv plats; på kullen ovanför den kommunala soptippen. Det kan bli oerhört blåsigt här och i förra veckan när vi besökte lägret efter en storm så hade plåttaket till två av klassrummen till beduinlägrets egna lilla skola blåst av och landat femtio meter längre bort.

Trots omständigheterna och trots att dessa beduiner mer eller mindre ha fått överge sin traditionella livstid så får man en känsla av att invånarna i detta läger har en lite mer stabil tillvaro än de andra beduinerna i besöker, om en sådan jämförelse nu är på sin plats och överhuvudtaget kan göras. Jag baserar detta mest på den humanitära hjälpen som lägret får från olika internationella organisationer. Första gången jag kom till lägret och vi befann oss i en liten nybyggd förskola så förklarade Mariyam, en beduinkvinna i min ålder som vi har mycket kontakt med, för oss:

En kvinna från en utländsk organisation frågade oss ’vad vår dröm var?’, vad vi mest av allt ville ha och vad vi behövde. Vi svarade en förskola där vi kan ha lite undervisning och lek för de yngre barnen. Mariyam och hennes kollegor var oerhört stolta över lokalen som skulle invigas nästkommande dag och höll på att dekorera rummet med hemmagjorda figurer av frigolit. Mariyam är utbildad till lärare och många av de andra 20-åriga kvinnorna har också, delvis genom finansiellt stöd från organisationer, haft möjligheten att studera på universitetet. En av beduinkvinnorna sa att hon precis hade tagit examen från Al-Quds[4] Universitet i geografi med inriktning på, till min stora förvåning: stadsplanering.

Mariyam har också hjälpt oss att hjälpa en grupp med ett dussintal tonårstjejer i lägret med engelskan. Senaste gången frågade jag tjejerna om de hade något önskemål om något vi kunde göra tills nästa vecka när vi ska ses igen? Med denna fråga menade jag så klart om det fanns några önskemål rörande förberedelserna till vår konversation, men jag måste ha formulerat mig lite diffust för till svar fick jag:

– Befria Palestina!

Vi skrattade tillsammans och skämtade om att det kanske tar mer tid än en vecka, kanske två! Sen var vi lite mer allvarliga och sa att vi kanske inte har så stort inflytande, men att vi gör vad vi kan för att berätta om hur beduinerna upplever sin situation – de demoleringar av sina hem som de har fått utstå, tvångsförflyttningar och våld från israeliska bosättare och militär – precis som vi önskar berätta om andra människors upplevelser av konflikten.

Källor

[1] http://www.btselem.org/English/

[2] http://www.un.org/unrwa/english.html

[3] http://www.passia.org/palestine_facts/pdf/pdf2006/7-Water-Environment.pdf

[4] Al-Quds är Jerusalem på arabiska.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.