Beduinkvinnans berättelse

Vi ekumeniska följeslagare får sällan höra kvinnornas berättelser. Finns det ingen kvinnlig följeslagare som talar arabiska får vi mestadels förlita oss till vår chaufför som tolk. Han är man och beduinkvinnor visar sig sällan för män utanför sin familj. Idag har vi fått särskilt tillstånd att ha med oss en kvinnlig tolk. För första gången ska vi på riktigt få höra kvinnornas berättelser.

Raba visar stolt upp den traditionella klänningen med Tamams broderier.– Välkommen in, slå er ner!, säger Tamam och bjuder in oss i tältet.

Vi är på besök i an-Nabi Musa hos en beduinfamilj som bor mitt ute i öknen. Det går inga vägar till an-Nabi Musa, tre kullar till fots och 45 minuter senare är vi framme.

Vill en inte gå får en använda sig av fyrhjulsdrift – bil eller åsna.

Jag, mina två andra kvinnliga följeslagarkollegor och vår tolk Juman slår oss ner inne i tältet med Tamam, 60 år, hennes dotter Raba, 19 år och Hanan, 22 år, Tamams sonhustru.

Tamam börjar berätta om sin familjs historia. Som alla de andra beduiner vi mött börjar Tamam berättelsen precis före 1948. Hennes familj kommer från Negevöknen, där de bodde innan kriget. När kriget bröt ut 1948 stannade de flesta beduinerna kvar i närområdet av sina hem. De rörde sig runtomkring Beer Sheva och Hebron. Alla hoppades på att snart få återvända till Negevöknen.

– Efter några år insåg min familj att det skulle dröja innan vi fick återvända och de rörde sig tillfälligt vidare norrut. Jag föddes i Betlehem, där familjen bodde i några år och jag växte upp. Hoppet om återvändandet fanns kvar.

– Jag var väldigt ung när jag och min man blev kära i varandra. Vi fick vänta några år. Jag gick i sjätte klass när vi gifte oss. Under tiden gifte sig Salem, min man, med en annan kvinna. Hon är en äldre kusin i hans släkt. Han gifte sig med henne för att hon skulle få omsorg och tak över huvudet. Med Salem skulle hon vara trygg eftersom ingen annan gifte sig med henne. Men det är mig han älskar. Det gjorde ingenting att vi fick vänta, jag fick tid till att växa upp och bli en kvinna.

Tamams ansikte vittnar om visdom och svårigheter. Det är fårat från många timmar under den starka ökensolen. Hon berättar med stolthet om sin familj. Det glittrar i hennes ögon.

– På den här marken har jag fött alla mina barn. Jag har tio stycken. Min svärmor var den enda som hjälpte mig under förlossningen, hon klippte navelsträngen.

Tamam berättar om gamla tider. På bröllopen brukade de sjunga sånger. Sångerna handlar om kvinnornas innersta önskningar.

De berättar också historier om vad som sker under bröllopsdagarna.

– Idag använder vi DJs istället, skrattar Tamam.

Jag undrar om hon inte kan sjunga lite från en av visorna. Tamam brister ut i sång med en bräcklig stämma: ”Jag vill inte ha en bonde, jag vill ha en beduin. Jag vill inte att min mamma ska sova i vår säng”. Sedan skrattar hon lite generat.

– Jag är väldigt lycklig här, samtidigt är jag rädd. Jag är rädd för att promenera för långt härifrån. Jag är rädd för att bosättarna ska komma på natten. Vi hör dem ofta, de brukar ha fest på ett berg i närheten. En gång satte bosättarna eld på våra närmsta grannars bil.

Vi frågar Tamam hur ockupationen påverkar hennes dagliga liv.

– Vi är beduiner, ett nomadfolk. Men på grund av ockupationen kan vi inte längre röra på oss, flytta våra boskap efter säsongen. Lämnar vi den här platsen får vi inte återvända. Varje år kan vi röra oss på ett mindre och mindre område.

– I somras, när de tre israeliska tonåringarna blev kidnappade kom soldaterna hit mitt i natten. De bad oss att tända lamporna så att de kunde undersöka området. Soldaterna blev riktigt snopna när de förstod att vi inte hade någon elektricitet!

Tamams svärdotter, Hanan, hämtar ett album från sitt bröllop. Stolt visar hon bilderna på sig själv i de olika klänningarna. En klänning från förlovningen, en annan från hennafesten, en sista stor vit och vacker klänning från bröllopet. Vi förstår att vi blivit inbjudna i en förbjuden värld långt borta dit männen aldrig får komma. De vackra bilderna på Hanan, fint sminkad i sin vita bröllopsklänning, får inga utomstående män skåda.

Vi frågar Tamam vad hon tänker för sina barns framtid.

– Jag har inget hopp kvar. Hela tiden försöker israelerna få oss att flytta härifrån. Det är bara en tidsfråga till de lyckas.

an-Nabi Musa räknas in bland de samhällen som är hotade av den planerade massiva tvångsförflyttningen av beduiner till området Nuweima. Genom denna förflyttning önskar Israel sammankoppla Jerusalem och flera bosättningar i det så kallade E1-området/ större Jerusalem. [1] Vi frågar hur den planerade tvångsförflyttningen till Nuwei’ma skulle påverka Tamam.

– Det skulle vara en katastrof! Som kvinna skulle jag inte kunna gå utanför mitt hus. Jag och min familj vill inte bo ihop med andra beduinfamiljer. Det är emot vår livsstil.

– Det enda vi önskar är vår frihet. I Nuweima kan jag inte gå till bergen. Jag hade blivit tvingad till att hålla mig inom husets fyra väggar.

Tamam fortsätter:

– Inte skulle vi kunna ha får heller. Om vi bor i en stad, var ska då våra får beta? Hela vår ekonomi skulle förintas. Vi beduiner brukade vara rika, men ockupationens konsekvenser, såsom begränsad tillgång till betesmark och handelsplatser, har gjort oss fattiga.

I den israeliska diskursen för Nuweimaplanen föreslås ofta att förflyttningen skulle göra beduinerna en tjänst. De skulle slippa bo i tält och alla skulle ha elektricitet, rinnande vatten och andra moderniteter som finns i en stad. Men de tre kvinnorna framför oss, Tamam, Raba och Hanan, säger att de inte vill flytta:

– Vi trivs i an-Nabi Musa, det är tyst och fridfullt här. Här har vi vår frihet.

– Min enda önskan är att jag och min man får leva här i an-Nabi Musa i lugn och ro i resten av våra liv och att våra barn får stanna kvar och bo här efter oss.

Vi avslutar med att fråga Tamam vad hon skulle vilja säga om en israel satt framför henne i hennes tält just nu.

– Jag skulle säga att om du är snäll mot mig, så är jag snäll mot dig. Jag vill bara vara din vän.

Kvinnorna visar oss runt i an-Nabi Musa. Från vänster: Min följeslagarkollega Bettina, Tamam och Raba.

Bilder

1.Raba visar stolt upp den traditionella klänningen med Tamams broderier. Foto: Amanda Almström

2. Kvinnorna visar oss runt i an-Nabi Musa. Från vänster: Min följeslagarkollega Bettina, Tamam och Raba. Foto: Amanda Almström

Källor

1. Bedouin Communities At Risk Of Forcible Transfer. FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp. September 2014. Hämtad 2015-01-23

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.