Berättelser från ett vardagsrum

-Vi har också rätt att leva, vi är inte djur.
Vi sitter i vardagsrummet i en villa i en liten stad inklämd mellan israeliska bosättningar och en stor väg som leder till Tel Aviv. Amu Reem, mamman i familjen berättar vad som hände i just detta rum bara några timmar tidigare.

Vid 7.30 på morgonen följer vi ungdomarna till skolan. Foto: Ebba Thelander

Vid 7.30 på morgonen följer vi ungdomarna till skolan. Foto: Ebba Thelander

Klockan är tre på natten och det bultar på ytterdörren. Utanför står soldater ur israeliska armén och skriker att de ska öppna dörren snabbt för annars slår de in den. Abu Yasser, pappan i familjen, öppnar och blir bryskt undanskuffad av de 15 soldater som stormar in. Hela familjen på åtta personer föses ihop i vardagsrummet och soldaterna pekar med sina stora maskingevär på dem och uppträder mycket aggressivt. De vill se alla familjemedlemmars id-kort och ha sonen Ghassans mobiltelefon.

– Ge oss mobilen annars förstör vi huset, säger en av soldaterna.

Pojken har ingen mobil men när soldaterna söker igenom huset hittar de en laptop som konfiskeras. Han är 15 år och alltså bara ett barn. [1] Med handfängsel släpas han iväg och slängs in i militärjeepen. Han förs iväg utan att ens ha fått klä på sig ordentligt. Ingen vet vart han förs eller vad han är anklagad för.

En dryg vecka senare åker vi tillbaka till familjen eftersom vi fått reda på att Ghassan är hemma igen, för att följa upp vad som hänt. Vi får höra hans berättelse. Soldaterna skriker till honom att han är en terrorist. Han kroppsvisiteras, blir inte formellt anklagad för något, får inte ringa hem eller ta kontakt med en advokat. I flera dagar förs han mellan olika inrättningar med hand och fotfängsel, ibland inlåst i en bur inne i den stora militärjeepen. Så småningom hamnar han i Salem på en militärförläggning, som ligger utanför ockuperat palestinskt område. Enligt folkrätten är det olagligt att föra ut personer från ockuperat område till sitt eget. [2]

Till saken hör också att det är i en militärdomstol Ghassans fall ska prövas. Här finns nämligen två parallella lagsystem: palestinier lagförs enligt de militärlagar som gäller på ockuperat område [3] medan israeliska medborgare lagförs i civil domstol även om anklagelsen skulle gälla ett brott begånget i det av Israel ockuperade Palestina.

Familjen har kontakt med en israelisk organisation som heter Hamoked [4] genom vilken de har en möjlighet att i alla fall få reda på var Ghassan befann sig och i vilken militärdomstol hans fall kommer upp. Tack vare organisationen Hamoked finns Ghassans pappa och farbror närvarande i rätten när fallet kommer upp. De får tillfälle att prata på avstånd i rättssalen i en minut. Det är också här som Ghassan för första gången träffar sin advokat.

Vilken är då anklagelsen? Jo, han ska ha skrivit förolämpande saker om en av ministrarna i Israel och lagt upp bilder på vapen. Vad han skrivit eller om han överhuvudtaget har skrivit vet jag inte. Ghassan tycker inte det är roligt i skolan och enligt pappan kan han nästan inte läsa och skriva men han är bra på att arbeta praktiskt. Oavsett om han skrivit inlägget eller inte är det mot folkrätten att föra bort ett barn på detta vis.

Bevisunderlaget är tydligen dåligt och domaren meddelar att Ghassan ska släppas mot borgen. En förhandling börjar i rättssalen mellan de inblandade och slutar med att Ghassans farbror betalar 2 000 ILS (cirka 4 200 SEK). Fallet är inte avslutat, pojken står nu på svarta listan och kommer förmodligen aldrig att kunna få ett tillstånd för att jobba i Israel om han skulle vilja det någon gång i framtiden. Familjens laptop är fortfarande konfiskerad. De tackar oss för att vi visar intresse för deras situation och vi bjuds på kaffe och te i omgångar.

Ghassans pappa säger avslutningsvis:

–Vi har också rätt att leva, vi är inte djur.

Som följeslagare följer vi barn till skolan därför att det finns israeliska soldater längs skolvägen, vi kommer till hus och lägenheter som rivits av militären, vi träffar bönder vars djur dör för att de dricker förorenat vatten som släppts ut på deras betesmarker från fabriker uppförda på ockuperat område. Mark beslagtas under förevändning att det är militärt skjutområde, vattnet, som det finns gott om under Västbanken, hanteras av Israel och säljs tillbaka till palestinierna, vi besöker familjer som fått tårgas skjuten rätt in i huset medan barnen sover och så vidare.

När folkrätt och mänskliga rättigheter kränks gör vi incidentrapporter i en databas som många organisationer har tillgång till. Både FN-organisationer och andra organisationer utför ett bra arbete men jag kan inte låta bli att fundera på varför det inte händer mer? Databasen måste vara enorm vid det här laget och med kunskaper om i stort sett alla de sätt som mänskliga rättigheter och folkrätt kränks på och hur ofta det sker, var det sker, när det inträffar och vem som drabbas.

Transformatorstationen i Yanoun som vi passerar minst fyra gånger dagligen. Foto: Bo Hellström

Transformatorstationen i Yanoun som vi passerar minst fyra gånger dagligen. Foto: Bo Hellström

Någonstans är det fel. Ungefär som med den transformatorstation som inte längre är kopplad till elnätet och som vi passerar minst fyra gånger om dagen känns det som om det inte finns någon bra koppling mellan det som händer på marken och högre instanser inom FN-systemet.
Vi fortsätter att rapportera det vi hör och ser och i bästa fall kan vi bidra till att ockupationen diskuteras mer och förhoppningsvis upphör för alla inblandades del. Jag hoppas att du som läser detta väljer att bidra till en lösning genom att sprida information bland arbetskamrater och vänner.

 

Källor

Samtliga personnamn i den här reserapporten är fingerade.

[1] Imprisonment of Children, Addameer,  hämtad 2016-05-23

[2] Med vilken rätt? Om Israels ockupation, mänskliga rättigheter och krigets lagar, s. 11, 13, Diakonia, hämtad 2016-05-23

[ 3] Israel Military Judicial System, Addameer, hämtad 2016-05-23

[4 ] Center for the Defence of the Individual, Hamoked, hämtad 2016-05-23

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.