Berättelser från Hebron

Vi är i nere i den gamla stadskärnan i Hebron, denna levande, bullriga och genuint arabiska stad på södra Västbanken med över 150,000 invånare. Om det inte varit för de fåtalet fundamentalistiska bosättare, något hundratal, som valt att bosätta sig mitt i Gamla stan inkilade i den gamla marknadsplatsen  souken, hade Hebron säkerligen varit känt för sin pulserande stadskänsla. Nu är en stor del av stadskärnan öde och förfallen och hundratals palestinska butiker igenstängda. Sällan har så få skapat så mycket osämja, friktion och tragik.

Vi har samlats tidigt på morgonen för att ledsaga en grupp palestinska lärare till Cordoba-skolan som har oturen att ligga alldeles bredvid bosättningen. Trakasserier, glåpord och stenkastning är vardagsmat för lärarna och deras elever, men idag händer inget uppseendeväckande, och lärarna verkar avspända. Själv upplever jag situationen osmaklig och absurd; det är något som instinktivt känns fel när bosättarna, småbarnsföräldrar med barnvagnar, demonstrativt viftar med automatvapen.

Senare på dagen åker vi vidare till Susiya, ett mindre herdesamhälle på en av de små kullarna i ökenlandskapet söder om Hebron. Nasser, en av tre bröder som lever som fårherde i Susiya kör som en galning i sin slitna van. Han är trött och sugen på en cigarett, men det får vänta tills ikväll. Ramadan är något han tar seriöst. Det gör däremot inte hans bror, Mahmoud.  Crazy ramadan, crazy filisteeen, ropar Mahmoud och hugger in i den grillade kyckling som han och hans familj serverar oss i sitt tält när vi kommer fram. Efter några veckor i Palestina inser man att historien om Susiya följer ett alltför igenkännbart och tragiskt mönster: bosättningarnas etablering och expansion trasar sakta sönder palestiniernas liv. Husrivningar, trakasserier, misshandel och stöld av boskap är snarare regel än undantag, och många på landsbygden, såsom i Susiya, flyttar till någon av de större städerna. Man orkar helt enkelt inte kämpa emot. Men Nasser och Mahmoud och deras bror Amid med familjer vägrar ge upp. Mahmoud säger:

 Vi är födda här, detta är det enda livet vi vet och det är så här vi vill leva. Och här kan vi sova under bar himmel, och yla mot månen, lägger han till och ylar demonstrativt ut i ökennatten. Man förstår vad Mahmoud menar när man lägger sig på en madrass under månen i den klara och ljumna sommarnatten. Det är en otrolig känsla av frihet, även om man somnar i ljuset av strålkastarna från den närliggande bosättningen.Vi svänger av vid det gigantiska kycklinghuset. En nybyggd ca 100 meter lång vit plåtbyggnad med en stor fläkt på ena kortsidan som surrar monotont i ökenhettan. Vi får senare reda på att den surrande fläkten är luftkonditionering för kycklingarna. Eller som Hamed Qawasmeh från FNs kontor för samordning av humanitära frågor, UNOCHA, uttrycker det:

– Här i Um al Khayr har kycklingarna bättre levnadsvillkor än människorna.

Hamed har hämtat oss i sin bil och kört oss till detta beduinsamhälle på 21 familjer sydöst om Hebron. Invånarna är ursprungligen flyktingar från Negevöknen efter kriget 1948, och i början av 5o-talet köpte de marken de fortfarande lever på. På 80-talet byggdes bosättningen Karmel bokstavligen några meter från samhället och de är nu inringade av ett högt stålstaket med taggtråd. Att vara inringad av taggtråd är förnedrande i sig, men frågan är om inte själva åsynen av vad som finns bakom stängslet är ännu mer förnedrande. Innanför stängslet öppnar sig något som mest liknar en välmående svensk förort. Färgglada lekparker, lummiga promenadvägar, stora rymliga huslängor och luftkonditionerade kycklinghus. Några meter utanför bor Um al Khayrs invånare i slitna tältliknande hyddor utan tillgång till elektricitet, rinnande vatten, toaletter eller värdighet.

Muhammed Hathaleen, en av de äldre männen i byn, visar oss resignerat runt i området. Det är en trött man i 60-årsåldern. Trött av kampen. Trött av att kontinuerligt bli förbisedd. Trött av att titta på det blomstrande medelklasslivet på andra sidan stängslet. Trött av att alltid behöva klaga och bedja till de få organisationer som så sällan kommer på besök. Jag blir också trött. Vi backar ut från den ökendammiga uppfarten och svänger runt kycklinghuset och jag kan inte släppa tanken på hur kycklingarna går omkring därinne i svalkan.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.