Betydelsen av en olivkvist

Tillsammans med FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar har vi följeslagare i Jerusalem blivit ombedda att hjälpa till med att plocka oliver i den palestinska byn Beddi i nordöstra Jerusalem på Västbanken. Från att vara en van bärplockare i Sverige, där fokuset ofta ligger på naturupplevelsen, inser jag snabbt att här handlar det om något viktigare än så.

Olivplockning i Palestina handlar om människors överlevnad, deras rättigheter, identitet och på lång sikt om fred. Olivkvisten används ofta som en symbol för fred, samhörighet och välstånd.

Palestinska jordbrukare som gemensamt plockar oliver.

Vad kan då vara fredligare än att plocka oliver?

Samhörigheten som jag känner plockandes oliver med de palestinska bönderna är underbar, trots avsaknaden av ett gemensamt språk och trots kommunikationssvårigheterna. Vi står ändå sida vid sida och drar ner oliver från träden ned till en stor svart presenning som varje gång rasslar till av ljudet av fallande oliver. Genom olivkvistarna möts vi ibland upp i leenden och vid något tillfälle när en palestinsk man tar tag i samma gren som jag, skämtar han och säger med glimten i ögat ”Oh sorry, your territory”[1] och fortsätter med plockandet. Den svåra verkligheten för dessa jordbrukare känns i stunden långt borta med tanke på den varma stämningen och glädjen som till och med rymmer ett känsligt politiskt skämt.

Verkligheten för dessa olivbönder gör sig påmind så snart blicken lyfts från den gröna och vackra olivlunden. Jag ser då en låst jordbruksgrind, stängsel med taggtråd, beväpnade israeliska soldater och byggnader som inte ser ut att tillhöra den lilla byn. De nybyggda husen som bryter av detböljande landskapet är den närliggande bosättningen Had Adar.

Huvudsvårigheten för byn Beddi och de sju andra närliggande byarna, är att de sedan år 2002 är avskurna från 50% av sin jordbruksmark. Muren, med ett fåtal jordbruksgrindar löper mellan byarna och deras jordbruksmark, och sedan januari 2009 kan inte bönderna röra sig fritt för att gå in till sin mark då den ligger på andra sidan av muren. [2] ”Säkerhet” används av israelerna som skäl för att ha byggt den 700 kilometer långa muren på Västbanken. Enligt den Internationella domstolen i Haag är den dock olaglig, då den löper inne på ockuperat område. Tre fjärdedelar av den har byggts innanför den gröna linjen som är den internationellt erkända gränsen mellan Israel och palestinskt territorium [3]

UNOCHA, FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp, som observerar muren och jordbruksgrindarna, har sett en stadig minskning av antalet bönder som kommer till grindarna för att använda sin mark, trots att dessa personer är beroende av sin jordbruksmark.

Tidigare var det sexhundra jordbrukare från Beddi som passerade muren, men idag är det numera enbart sju personer. [4] Skälet till denna nedgång har att göra med att jordbrukare behöver få tillstånd hos de israeliska myndigheterna inför varje gång de vill beträda eller bruka sin mark. Det tar ett flertal dagar, uppemot två veckor, och väldigt få bönder som söker får sina tillstånd, vilket har att göra med att de behöver uppfylla diverse kriterier. De behöver bevisa för den israeliska myndigheten att de äger marken, vilket ofta är svårare än det låter, då marken ofta har gått i arv från generation till generation utan klara papper alternativt att de papper de har, inte godkänns av myndigheterna. De behöver bevisa att de eller någon i deras utökade familj inte är ett ”säkerhetshot”, det vill säga ingen ska vid något tillfälle ha blivit gripen, vilket är väldigt vanligt att palestinska män har blivit här. För att få tillstånd behöver marken som man äger och vill bruka också vara av en viss storlek. [5]

När då en av dessa sju jordbrukare av de tidigare sexhundra i Beddi efter mycket möda, energi, pappersarbete och lång väntan har fått tillstånd för att beträda sin egen mark, väntar nästa uppsättning av hinder. Jordbruksgrindarna har begränsade öppettider, ofta enbart ett visst antal dagar om året och då tio minuter tidigt på morgonen och tio minuter på eftermiddagen. Om bonden missar öppettiderna (som inte annonseras tydligt) förlorar han en hel värdefull arbetsdag. Det kan också vara så att personen som har fått tillstånd och som äger marken är personen som är minst kapabel att arbeta, exempelvis en 80-årig kvinna. [6]

Byråkratin, kontrollen av palestinernas ägor och den begränsade tid som bönderna kan vara på sin mark, påverkar skörden, eftersom skötseln av marken och grödorna blir eftersatt. Innan muren byggdes kunde jordbruksproduktionen täcka Beddis och de närliggande byarnas ekonomiska behov, men sedan muren byggdes har produktionen och därmed inkomsten minskat drastiskt. Från att tidigare ha odlat grödor som kräver tid och omsorg som exempelvis mandariner och vindruvor, var byborna istället tvungna att börja odla oliver som kräver mindre vård än många andra grödor. [7]

Mot slutet av dagen när alla träd är plockade sätter jag mig alldeles dammig och svettig under ett olivträd. Jag blir bjuden på en kopp sött te med mint- och salviasmak och får samtidigt smaka på alldeles nyplockade och färskt marinerade oliver som har lagts in i olja med citron.

Jag ser ner på olivkvisten som jag håller i handen och föreställer mig fred mellan mellan israeler och palestiner, och ser framför mig att någon dag kommer en vit duva med en grön olivkvist mellan näbbarna komma flygandes med fredens budskap även till Israel och Palestina.

Oliver i solsken.

Bilder

1. Palestinska jordbrukare som gemensamt plockar oliver. Foto: Sandra Häggström

2. Oliver i solsken. Foto: Sandra Häggström

Källor

1. Översättning: ”Åh, förlåt, ditt område”

2. East Jerusalem: Key Humanitarian Concerns”, UN OCHA. Mars 2011.

3. Dolphen, Ray; direktör för UN OCHA, Jerusalem, möte i Jerusalem 2014-10-21

4. East Jerusalem: Key Humanitarian Concerns”, UN OCHA. Mars 2011.

5. Dolphen, Ray; direktör för UN OCHA, Jerusalem, möte i Jerusalem 2014-10-21

6. Dolphen, Ray; direktör för UN OCHA, Jerusalem, möte i Jerusalem 2014-10-21

7. Dolphen, Ray; direktör för UN OCHA, Jerusalem, möte i Jerusalem 2014-10-21

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.