Bevakade mentala vägspärrar och osynliga gränser

Att resa från Betlehem till Jerusalem är en kort sträcka, drygt en mil, hemma skulle det ta kanske tio minuter. Det är ungefär som att resa mellan Kiruna och Krokvik, eller som mellan Solna och Stadshuset. Alltid, när palestinier och vi internationella ska resa och färdas över gränsen mellan det ockuperade palestinska området och in i Israel måste vi ta oss förbi militärt bevakade vägspärrar. Det gör att en resa som är kort i geografiskt avstånd – i tid kan det ta upp till två timmar.

Vi passerar inte bara den mycket konkreta och synliga muren i betong och militära vägspärrar när vi färdas från Betlehem till Jerusalem. Vi färdas även över osynliga mentala gränser och vägspärrar. De är gränser som är lika noggrant och hårt bevakade som de synliga militära gränserna. Ett uttryck för bevakningen av de mentala gränserna är att israeliska medborgare är förbjudna att resa in i Betlehem eller andra A-områden i det ockuperade palestinska området.[1]

Genom den osynliga gränsen har man effektivt undanröjt möjliga, naturliga mötesplatser där israeler och palestinier kan mötas och lära känna varandra. Tänk om de skulle börja tycka om varandra! Att resa mellan Betlehem och västra Jerusalem[2] är att resa mellan två skilda universum. Västra Jerusalem är som vilken västerländsk storstad som helst med caféer, barer, trendiga affärer och konstgallerier. De gånger jag pratat med israeler uttrycks hos vissa en stor rädsla för Den andre  Palestiniern.

När jag strosat i västra Jerusalem och småpratat med israeler och de frågat mig om jag är turist brukar jag sanningsenligt berätta att jag bor i Betlehem och arbetar som ekumenisk följeslagare och beskriva mina arbetsuppgifter. Reaktionen har varit blandad, en del israelers leenden har stelnat och jag har fått frågan om jag inte är rädd och om jag inte är rädd att bli skjuten av palestinier. Ibland brukar jag svara att jag bara är rädd för de israeliska soldaterna – israelerna jag pratar med ser förvirrade ut över detta svar. Jag antar att jag genom att säga det kastar om deras ordning – där för dem det är självklart att armén står för något rättfärdigt och gott som försvarar deras säkerhet, medan varje palestinier är en potentiell självmordsbombare som man måste skydda sig emot. När jag säger att jag lever i Betlehem med palestinier och är rädd för den israeliska armén, kastas dessa två poler om och israelerna jag pratar med vet inte hur de skall reagera på mitt svar.

För mig som lever och bor med palestinier ter sig israelernas fiendebild imaginär och föreställd, jag försöker analysera det för att förstå. Vad för mentala djupstrukturer har skapat denna kollektiva rädsla i Israel? Jag ska i det här resebrevet inte fördjupa mig kring det, däremot har det skrivits en del bra böcker på temat för dem som är intresserade. Bl.a. har socialantropologen och grundaren av ICADH[3], israelen Jeff Halper, skrivit en intressant och tankeväckande bok: An Israeli in Palestine. Där analyserar han ockupationen och diskrimineringen av palestinier och försöker förstå varför och hur det görs legitimt i det israeliska samhället.[4] För de israeler jag träffat är inte rädslan imaginär utan högst verklig. Israeler i Jerusalem har erfarit självmordsbombare efter den andra intifadan. Många oskyldiga miste livet i och omkring centrala Jerusalem. I gatubilden i västra Jerusalem blir rädslan påtaglig med alla säkerhetsvakter som sitter utanför alla restauranger, caféer och en del större affärer och det är poliser och soldater i varje gathörn.

När man skall betala notan på restaurang tillkommer ett automatiskt påslag på två shekel för den säkerhet det innebär att vakten sitter utanför och håller uppsikt att det inte kommer in eventuella självmordsbombare i restaurangen. Jag har ju även träffat israeler som har färdats över den osynliga gränsen och tagit sig igenom den mentala vägspärren och som har palestinska vänner och arbetar för fred. De är just nu efter attackerna i Gaza bekymrade över tillståndet i staten Israel. En israelisk kvinna, Efrat har engagerat sig i en av våra byar. Med anledning av attackerna i Gaza sade hon att tyvärr så stödjer majoriteten av den israeliska allmänheten attackerna. Diskursen att Israel måste försvara sig mot Qassamraketer från Hamas är helt igenom dominerande i Israel just nu, säger Efrat.

För några veckor sedan träffade jag en israelisk kvinna Claudia som arbetar med olika fredsorganisationer. Hon kommer ursprungligen från Argentina men gjorde Aliyah[5] till Israel för fyra år sedan. Hon berättade för mig att när hon först kom till Israel internaliserade även hon den inbyggda rädslan för palestinier. Men sedan Claudia började engagera sig i fredsfrågor har hennes ögon öppnats för den palestinska verkligheten. Hon har lyckats ta sig igenom den osynliga gränsen och den mentala vägspärren. Det är viktigt att komma ihåg de goda krafterna inne i Israel, särskilt i dessa tider – att inte blanda ihop människorna med deras regering. Några av de israeler jag träffat arbetar i motvind, trots det försöker de utan rädsla färdas över mentala vägspärrar och osynliga gränser.

Källor

[1] Area A, eller område A. I Osloavtalet från 1993 bestämdes att Västbanken skulle delas in Area A, B och C områden. T.ex. är Betlehem en A-område, det betyder att Palestinian Authority eller den Palestinska myndigheten har fullständig civil och militär kontroll över området med egen polisstyrka. Israeliska medborgare är förbjudna att resa in i A områden.

[2] I västra Jerusalem bor till största delen israeler. I östra Jerusalem bor till största delen palestinier. Det är en osynlig gräns mellan östra och västra Jerusalem. När man vistats ett tag i Jerusalem bara vet man var den gränsen går.

[3] The Israeli Committee Against House Demolitions.

[4] Jeff Halper: An Israeli in Palestine, Resisting Dispossession, Redeeming Israel. 2008, London, Pluto Press.

[5] Aliyah betyder etymologiskt på hebreiska ”att uppstiga”. Begreppet betyder också att judar från hela världen har rätt att immigrera till Israel och bosätta sig där. Man säger att man gör ”Aliyah”.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.