Blås av då…

I Hebron hukar en liten pojke under tyngden när han försiktigt balanserar kastrullen med gratis soppa som han bär hem till familjen. En annan pojke vill inte gå ut alls idag, inte ens cykeln är rolig. Inte efter gårdagen då en soldat knuffade honom så han föll och han sedan fick ett slag av vapnet mot huvudet.

På expeditionen i flickskolan i Aqraba sitter rektorn och ringer hem till föräldrarna för att meddela resultaten från de senaste proven.

– Det gick inte så bra, jag vet att hon kan bättre, kanske är det situationen i Gaza som spelar in, att hon är orolig och rädd, säger denna kloka rektor.

Taxichauffören Ghassan säger:

– Titta på palestinierna, de blir gamla i förtid. När man slutar skolan ser man redan ut som trettio. En trettioåring ser ut som femtio. Allt på grund av ockupationen och det den för med sig.

Rania som bor i Yanoun och är sjutton år vaknade häromnatten av att hon hörde soldater prata i walkie-talkie utanför dörren, men blev ”inte så rädd” säger hon. Trots att de bor i byns sista hus där vägen faktiskt tar slut, och dit ingen har något annat ärende än att besöka hennes familj och ingen annan i byn verkade vara vaken. Det är kallt och blött en morgon i januari vid vägspärren Huwwara när unga palestinska pojkar på uppmaning av unga israeliska pojkar, soldater, tvingas ta av sig skorna för att visa att de inte har gömt sprängmedel i dem. Det är minusgrader på samma plats när en pappa tvingas vika ner filten och visa huvudet på spädbarnet han bär, för att visa att inte heller han bär på gömda sprängmedel.  Dörren till en minibuss slits upp vid en vägspärr i Jordandalen, och en israelisk soldat skriker in i bussen högt, uppfordrande på hebreiska, ockupationsmaktens språk, ”boqer tov”, god morgon. Så ett flin och en väl avvägd paus för att höra på vilket språk palestinierna i bussen ska komma att besvara hälsningen. För det är ju så, palestinier och israeler åker inte i samma bussar och för det mesta inte ens på samma vägar. Av säkerhetsskäl sägs det. Det betyder att en resa för det mesta tar längre tid, får annan sträckning och blir betydligt skumpigare om man färdas i en vitskyltad bil (palestinsk) än i en med gula skyltar (israelisk). Här finns breda, släta, nyanlagda vägar, men på dem får bara gulskyltade bilar färdas helt fritt, bosättare på Västbanken till exempel. Palestinier får ibland använda vissa sträckor av dessa vägar, men detta skiftar från dag till dag. I affären där vi handlar mat frågar någon

– Men Gaza då, vad tycker ni om det, ni internationella, vad är lösningen?

I skolan i Tawayel säger en av de manliga lärarna:

– Varför gör ni ingenting? I 40 år har FN och världen tittat på Palestina som man tittar på en fotbollsmatch och undrat vad som ska bli nästa steg, anfall eller försvar, men ingen gör något.

Situationen i Gaza upprör människor över hela världen. Bilderna vi ser på TV här är hjärtskärande, med barn som skadats och skriker efter sin mamma. Barn som dödats och fäder som bär de lätta och livlösa kropparna. Poliser och räddningspersonal som faller ner på knä, slår händerna för ansiktet och bara gråter. Visst måste det bli ett slut på raketbeskjutningen från Gaza, helt klart. Men jag har också lärt mig att den humanitära rätten bygger på två principer. Den ena är distinktionsprincipen. Den innebär att man som krigförande part måste skilja på stridande och icke-stridande, alltså skilja soldater som för krig från civila och soldater som är skadade eller försatta ur stridbart skick. Den andra är proportionalitetsprincipen, där man ställer sig frågan om den militära nyttan av att anfalla ett visst militärt mål är så stor, att den möjliga civila skada som kan komma att uppstå ändå motiverar, att man genomför attacken. Om det inte är fallet ska man avstå från att anfalla.

Jag tänker på det dom sa i skolan i Tawayel, att vi utifrån ser på Palestinakonflikten som en fotbollsmatch. Jag är fotbollsälskare, men för mig blir den stora outgrundliga frågan, varför blåser inte domaren? För fult spel, som spelarna inte ens bryr sig om att dölja, för ojustheter, för regelvidrighet. Hur länge till ska vi bara sitta vid sidan av och titta på? Eller byta kanal till något som får oss att må bra, så vi inte känner oss maktlösa, för det mina vänner, är en mycket obehaglig känsla.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.