Bönen vid muren

Varje fredag kväll klockan halv sex samlas några människor vid muren, hälsar och växlar några vardagliga ord innan de sakta börjar gå längs den. Någon tar upp rosenkransbönen och andra stämmer in. Språken växlar beroende på deltagarnas hemspråk. De vandrar samma sträcka fram och tillbaka några gånger och stannar vid en ikon av jungfru Maria, målad på murens vägg. Där sjunger man gemensamt en psalm innan man tackar varandra och går åt olika håll.

Clemence Handal. Foto: G. Algren

För mig som deltar för första gången är det en märklig upplevelse att vandra där tillsammans med människor som man bara har hälsat på men inte riktigt sett i halvmörkret, och lyssna på bönerna på olika språk. Och detta alldeles invid muren, som sträcker sig långt över våra huvuden, nära den vägspärr där vi ett par gånger i veckan ser tusentals palestinier passera.

Ett par dagar senare sitter vi hemma hos en av deltagarna, Clemence Handal, i kvällssolen och hör henne berätta om sitt liv och om bönen vid muren.

När hon var barn och familjen bodde i Jaffa bildades staten Israel [1]. Många palestinier fördrevs från eller flydde området. Hennes familj hamnade i Jordanien. Föräldrarna ville att barnen skulle undervisas i sitt hemland och därför skickades Clemence och hennes syster till internatskolan Talita Koum i Betlehem. Det var svårt att vara hemifrån och hon längtade hem, men trivdes med skolan och lärde sig vara stark och tänka positivt.

– Det hjälper att be, säger hon.

Hon utbildade sig till lärare, gifte sig med en palestinier i Betlehem och bodde tillsammans med honom och barnen i det hus där hon fortfarande bor.

Muren började byggas 2003, under den andra intifadan [2] då Israel ansåg det vara ett sätt att skydda civila israeler från palestinska attacker [3]. Den del som skiljer Betlehem från Jerusalem byggdes först. Israelerna ville köpa marken där muren skulle stå och familjen vägrade att sälja sin mark. Muren byggdes ändå, på stulen mark.

– De tog vårt land, vår frihet och vår värdighet, men vi behöver inte oroa oss, för Gud tar hand om oss. Vi ber att muren ska förvandlas till en bro till de på andra sidan. Vi ber att Gud ska ta bort murarna i våra hjärtan.

Clemence och hennes vänner startade spontant en bönegrupp och började be, sjunga och vandra längs muren. I början var de israeliska soldaterna mycket upprörda över detta tilltag och såg det som en sorts uppror, men förstod snart att det inte hotade dem.

Clemence berättar att hennes man dog mycket hastigt och oväntat för tio år sedan. Han skulle just sluta arbeta, och de såg fram emot en lugn pensionärstillvaro tillsammans.
Hon blev deprimerad och kunde inte be, men vännerna i bönegruppen bad för henne vilket, och det gjorde henne frisk igen.

Gruppen vandrar och ber alla fredagskvällar, fast kanske inte riktigt alla, medger Clemence. Om det är snö och riktigt kallt kanske de avstår, eftersom de inte har skor och kläder som passar för det. Deltagarantalet växlar. Det kan vara allt mellan åtta och åttio. Många deltagare kommer från andra länder och är på besök i Betlehem.

Ikonen på muren. Foto: G. Algren

Källor

[1] Svenska FN-förbundet 2013. Konflikten i Palestina. En israelisk stat upprättades, 2016-01-26. Hämtas 2017-12-12

[2] Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion, I. C. J. Reports 2004, p. 136. Hämtad 2017-12-21

[3] Israels Högsta domstol om muren, arkiverat 2012, Israels Utrikesdepartement. Hämtad 2017-12-21.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page