Bygg broar, inte en mur!

Nästan alltid när jag säger till folk utomlands att jag kommer ifrån Öland, en ö på den svenska sydostkusten, så blir reaktionen: ”Det låter exotiskt!” På Västbanken, i det av Israel ockuperade Palestina, säger folk nästan alltid istället med en suck: ”Jag kommer också från en ö.”

Västbanken har, som känt, tekniskt sett inte några öar, dvs det finns inga geografiska platser som är omringade av vatten. Vad människor istället syftar på är de olika rörelserestriktioner de möter dagligen/varje dag. Dessa restriktioner gör att det känns som att de befinner sig på små öar utan någon “Ölandsbro” som kopplar dem till släktingar, vänner, jobb, sjukhus, skolor, heliga platser och marknader. Många av “öbornas”  känsla av instängdhet är mer eller mindre osynlig för en utomstående.

En restriktion som dock är svår att undgå om man rör sig på Västbanken är muren, som börjades byggas i juni 2002. Som följeslagare är vi dagligen i kontakt med alla de olika sätt som muren hindrar palestinier från att leva vad vi i Sverige skulle kalla ett normalt liv. En man vi känner, Abed, som bor i Abu Dis, brukar säga att:

– Varje centimeter av muren har en historia!

Med detta menar han att varje centimeter har en historia av våld och kränkning mot de mänskliga rättigheterna att berätta. Enligt UNOCHA — United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs — består muren ibland av en  åtta meter hög betongvägg, ibland av djupa diken, stängsel, elektroniska övervaknings system, militärvägar och/eller taggtråd.[1] Vad än muren är gjord av så har den samma effekt för palestinierna som måste leva med den.

Israels officiella förklaring till murens existens är att den ska vara en säkerhetsåtgärd mot terrorism; dvs den ska stoppa självmordsbombare från att nå civila israeler. Enligt folkrätten har varje land rätt att försvara sina gränser.  Problemet med muren är dock att den inte följer Gröna linjen — vapenstilleståndslinjen från 1949 — utan istället till stor del har byggts österut, inne på Västbanken. I januari 2006 beräknade UNOCHA att 525 km, 74.6 procent, av murens totala längd befinner sig inne på Västbanken istället för att följa Gröna linjen; den som  i en eventuell tvåstatslösning förväntas utgöra gränsen mellan Israel och Palestina.

I det rådgivande yttrandet från den Internationella domstolen, ICJ, i Haag den 9 juli 2004 valdes beteckningen ”mur”. ICJ fördömde muren eftersom domstolen ansåg att den stred mot folkrätten. Israel har rätt att bygga en mur inom sitt egna territorium eller längs gränsen, men inte på det ockuperade området. Israel ombads riva muren, vilket inte har skett. Istället blir den längre och längre och har ännu fler centimetrar av förbrytelser mot palestiniernas mänskliga rättigheter att förtälla.

Nära staden Abu Dis på Västbanken och faktiskt bara några få kilometers resväg från östra Jerusalem, om det inte hade varit för muren, ligger byn Al Sawahra. Innan muren byggdes var Jerusalem en viktig och naturlig del av folks vardag i Al Sawahra. Folk från byn brukade gå till Jerusalem dagligen; staden var centret för deras liv och vardag. Idag har muren delat byns befolkning i två delar, på ena sidan bor 5 000 invånare och på den andra 7 000. I många fall betyder detta att familjer har blivit splittrade.

Ett exempel är vår nyfunne vän Abdallah som bor på östra sidan av muren, medan han har sina syskon på den västra. Eftersom han har ett grönt Västbanks-ID är han inte välkommen till Jerusalem längre, förutom om han med svårighet lyckas få tillstånd för nåt väldigt speciellt ärende; t.ex för läkarbesök på ett av de specialiserade sjukhusen. Hans syskon har blåa Jerusalem-ID och kan komma och hälsa på Abdallah i hans hem, men han kan aldrig komma på besök hos dem. Vi hör dagligen historier som denna och även många historier om familjer där mannen har en färg på sitt ID och hans hustru en annan, vilket gör det svårt för dem att leva ihop som en familj.

På den östra sidan sidan av muren är arbetslösheten numera mycket hög, eftersom invånarna alltid varit beroende av att kunna jobba i Jerusalem. Abdallah introducerar oss till en man som håller upp handen och visar att han har förlorat ett finger. Mannen som saknar ett finger berättar att förr när muren var relativt ny tog han risken och gick upp mitt i natten för att hitta ett ställe där han kunde klättra över till andra sidan, för att komma till Jerusalem och tjäna pengar att ta med tillbaka till sin familj. Fingret förlorade han en av dessa nätter då han skadade handen på muren.

Abdallah tar oss till byns checkpoint, vägspärren där de få som har Jerusalem-ID kan ta sig igenom till den heliga staden. Abdallahs vän pekar ut ett hus bara några meter bort på andra sidan muren och säger att han äger det huset, men att han inte har någon möjlighet att komma dit, allt han kan göra är att titta på det från avstånd. Männen förklarar också att det här är vägspärren man måste gå igenom för att komma till Al Sawahras begravningsplats. När muren byggdes hamnade byns begravningsplats på den västra sidan av muren, dvs på Jerusalemsidan. Bor man då, som Abdallah, på den östra sidan och inte har Jerusalem-ID får man inte besöka sin familjs gravar. När det sker begravningar i Al Sawahra tillåter den israeliska militären högst femtio personer[2], ibland färre, att passera vägspärren för att vara med på begravningen och det är bara personer som är över femtio år som är tillåtna att följa med. Tillstånd för att följa med på begravningen måste dessutom sökas från en speciell myndighet som ligger vid en annan vägspärr längre bort. Enligt både muslimsk och judisk tradition ska man begrava den avlidne så fort som möjligt, men myndigheten där palestinierna måste söka tillstånd har bara öppettider mellan 8.00 till 14.00. –

– Så vad händer om någon dör kl.15.00? utbrister Abdallah. Det här är ingen säkerhetsfråga, det är politik! Vi vill inte åka till Tel Aviv, låt oss bara få tillåtelse att få träffa våra släktingar, gå till begravningsplatsen och åka till sjukhuset!

Jag hade en märklig dröm härom natten som har varit på replay i huvudet sen dess. Jag drömde att jag befann mig på ena sidan betongmuren tillsammans med palestinier. På andra sidan muren låg ett israeliskt shoppingcenter. Helt plötsligt uppstod en eldsvåda som omringade de israeler som befann sig i shoppingcentret på ett sätt så att enda utvägen var genom sidan där muren låg. Palestinierna insåg snabbt att detta var fallet och lyckades förstöra stora bitar av muren för att rädda israelerna undan eldsvådan. Israelerna gick genom de söndriga bitarna av muren och kom emot oss. Vi gick emot de skärrade människorna med öppna armar; palestinier och israeler omfamnade varandra.

Vi följeslagare från Jerusalem säger hej då till Abdallah och människorna i Al Sawahra. De frågar vart vi ska och vi svarar lite förläget att vi ska hem till Oljeberget i Jerusalem, där vi bor. En självklarhet för oss med svenska, norska, nordamerikanska och brittiska pass, en omöjlighet och en dröm för många av dem vi just spenderat vår dag med, som får lov att stanna på sin “ö”. På vägen hem tänker jag på något som Ibrahim, från Jerusalem Peacemaker Team sa om den största palestinska ön: Gaza

– Om du låser in en katt i ett rum så kommer katten att bli en tiger, ett lejon, en elefant. Och den israeliska staten har nycketln![3]

Jag tänker även på drömmen jag hade för några dagar sedan och på den dagen muren kommer rivas; för det måste den! Jag tänker på den lilla cementbiten jag har hemma som en “souvenir” från Berlinmuren och tänker på hur enorm muren på Västbanken är och hur det kommer räcka och bli över för varenda människa i världen att få en “souvenir” från muren, den dagen då världen väl ingriper och den väl faller. Bygg broar, inte murar!

Källor

1] http://www.ochaopt.org/?module=displaystory&section_id=130&story_id=1456&format=html&edition_id=

[2] Det är vanligt att en begravning i Palestina har över 300 besökare.

[3] Den israeliska regissören Yoni Goodman som nyligen kom ut med den tecknade filmen “Waltz with Bashir”  har nu gjort en tecknad kortfilm om rörelserestriktioner i Gaza: http://closedzone.com

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.