Byn med den ständiga oron

När vår granne Tamam knackar på den tunga järndörren vet vi att det är allvar. Då handlar det inte enbart om att hon vill sälja oliver eller de rostade mandlarna, som är hennes inkomstkälla, eller ge oss ett fat kåldolmar till lunch. Nej, när Tamam resolut knackar på har hennes vaksamma ögon upptäckt något oroväckande.

Vi bor i byn Yanoun, nordost om Jerusalem och den pastorala idyllen med lerfärgade hus som klättrar på bergssluttningen är betagande. Här bjuder fåraherden på frukost ur sin matsäck och kokar tevattnet i en sotsvart kittel över öppen eld när vi går morgonens ”vaktrunda”. Här sitter Tamams gamla mamma i skuggan under fikonträdet. Det kunde vara den perfekta idyllen, så fjärran den bild av det ockuperade Palestina, som vi känner från västvärldens nyhetssändningar, med Israel-kontrollerade vägspärrar, soldaträder och den kritiserade muren.

Men varför då Tamams uppfordrande knackning på vår dörr en regntung fredag när hela byn tycks vila? Jo, hon har fått syn på två ynglingar, som definitivt inte hör hemma bland byns hundratal invånare. De är ovälkomna besökare från någon av de israeliska bosättningar, som omringar byn och alltmer tar för sig av den mark, som både bosättarna och Yanouns invånare betraktar som sin. De två unga männen kommer på en motordriven fyrhjuling, som inte fungerar helt perfekt. De får motorstopp och vi betraktar på lagom avstånd deras försök att få igång sitt fordon igen. De blir uppenbart störda när de märker, att de upptäckts av andra än de vanliga byinvånarna.

Kanske vet de inget om den ständiga, internationella närvaron som byborna fått löfte om för att överhuvudtaget kunna bo kvar. Kanske låter de oss se deras gevär mest för att visa sig modiga och tuffa. Motorn startar och de drar iväg mot nordöstra dalen och faran är över för den här gången. Deras egentliga ärende får vi inte veta, men byn har utsatts för trakasserier i många år och här vet man aldrig vad ett bosättarbesök kan leda till. Bosättarna kommer inte var dag, men bosättningarna ligger där hela tiden och påverkar livet i byn.

– Vi bor som i ett fängelse, säger Rashed, Tamams bror och tillika byns borgmästare.

Här finns inte muren, men en osynlig mur, som ingen byinvånare vågar ta sig över och som inte ens fåren och getterna får passera. Byborna vet och lär oss nykomlingar var dessa osynliga gränslinjer går — hit men inte längre.

– Vad kan hända? frågar jag Rashed.

– De kan kasta sten, skjuta eller hämnas genom nya trakasserier i byn, är svaret.

Och jag förstår att det inte är värt priset, vare sig för byborna eller mig, att som hemma i byn i Skåne, med nyfiket sinne trava på i naturen för att upptäcka nya stigar, nya vyer. Här kan en linje mellan ett ensligt mandelträd och ett hönshus utgöra en livsviktig gräns, trots att den är osynligare än en spindeltråd. För get- och fårbönderna betyder det, att djuren hela tiden måste vaktas och att odlings- och betesmarkerna har krympt radikalt, foder måste köpas och inkomsterna har minskat.

På höjden alldeles ovanför byn ligger en av bosättarnas stora byggnader för kycklinguppfödning. När det är vindstilla kan vi svagt höra de små livens kvitter därifrån. På höjden mittemot byn kan vi se deras vinodling i en trekant med terrasser. Enligt Rashed blir den större och större, kommer allt närmare byn och de marker, som byborna brukade odla på, men som nu ligger övergivna….bortom mandelträdsgränsen.

Vems är marken — Yanoun-bornas eller de ortodoxa judarnas i bosättningarna kring Yanoun? Den är vår, säger de båda. Folket i byn hävdar att deras familjer bott där och brukat marken i generationer medan bosättarna hänvisar till Bibeln.[1] Men staten Israel, som tillkom 1948 och valdes in i FN, är likställd med alla andra medlemmar och nutida folkrätt godtar inte bibliska argument som lagligt gällande. [2] Men en dag når nog vinodlingen fram till mandelträdet.

Källor

1. www.shechem.org. Bosättningen Itamars hemsida.

2. I skuggan av ockupationen — palestinsk kamp för nationella rättigheter. Kap 14, Folkrätten och Palestina, Agneta Johansson.

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.