Checkpoint 300

Jag vet att många av er undrar vad det egentligen är jag gör i Betlehem, rent konkret. Exakt vad gör vi? En av huvuduppgifterna heter Checkpoint 300. Hit går vi fyra dagar i veckan, kl. 04.45.

Tänk er en stor och dåligt fungerande säkerhetskontroll på en flygplats, som konstant är underbemannad, där personalen vare sig talar svenska eller engelska utan stundtals skriker ut order på ett språk som du aldrig har lärt dig. Tänk dig också att dem du köar med saknar allt vad svensk ködisciplin heter. Så ser vardagen ut för alla de palestinier som bor i Betlehem och som pendlar in till Jerusalem varje morgon.

Checkpoint 300 är en av de största vägspärrarna på Västbanken. Den är som en gränsövergång med metalldetektorer och ID-kontroller. Vi följeslagare kommer hit för att övervaka morgonrusningen då 2 000 personer ska igenom. När vi kommer hit en kvart före öppning, kl 04.45, är kön redan överfull. Mellan 700 och 1 000 personer står då och väntar. För dem sist i kön tar det ungefär två timmar att komma igenom. De längst fram i kön har dock väntat redan sedan klockan två på natten. Varje timme på andra sidan muren måste användas effektivt. Före kl. 19 måste alla vara tillbaka.

Trängseln är obeskrivlig. Palestiniernas kökultur är så långt ifrån den svenska som möjligt. Blygsamhet lönar sig inte. Armbågar man sig inte fram förlorar man sin plats. Att tränga sig är obegripligt nog socialt accepterat. Om du lyckas klättra på ställningarna så att du kommer längre fram i kön blir du visserligen utskälld, men du blir inte straffad, du blir inte tillbakaskickad. Kön påminner en om hur det var att köa till matsalen när man gick i skolan. Om man kunde så trängde man sig. De israeliska vakterna i sin tur är konstant sura och nonchalanta. Flera av dem är unga värnpliktiga tjejer. De avskyr sitt uppdrag. Hopsjunkna som potatissäckar sitter de i kontrollbåsen med fötterna i vädret och skriker åt palestinierna på hebreiska.

Det är svårt att i enkla ord beskriva hur det ser ut på platsen. Men första gången man ser trängseln är det chockerande. Kön upp till första vändkorset kantas av ett galler på båda sidor. När männen packar ihop sig innanför gallret — det är bara män i kön — förvandlas de från fria män till fångar. Mycket obehagligt. Efter några veckor har man dock vant sig. Dels vet man att palestinier alltid packar ihop sig när de köar, dels blir man tyvärr avtrubbad. Även detta är obehagligt att konstatera. Det är tur att vi därför också ofta tar emot besökare till vägspärren så att man får en påminnelse om vad som egentligen är normalt. För det finns inget normalt alls över Checkpoint 300.

Mellan Betlehem och Jerusalem är det bara omkring en mil. Samhällena sitter ihop ungefär som Solna och Stockholm. Men mellan dem finns en mur som gör att bara de med tillstånd har rätt att komma in i Jerusalem. För att få arbetstillstånd måste man vara över 35 år, gift och ha barn. I Betlehem med omnejd bor ungefär 140 000 personer, men bara något tusental har rätt att resa in till Jerusalem. Före det att muren sattes upp kunde alla röra sig fritt mellan städerna. Idag är det bara omkring 10—15 procent av dem som tidigare arbetade i Jerusalem som kan göra det. Muren har på så vis brutit av en av Betlehems viktigaste länkar för försörjning. Tänk er vad som skulle hända med Solna om nästan 90 procent av dem som bor där men jobbar i Stockholm plötsligt skulle vara tvungna att söka jobb hemmavid. Häromdagen fick jag en fråga av en israelisk soldat som undrade vem jag var.

— Vi är här för att övervaka vägspärren, svarade jag.

— Varför det? Det har väl inte varit några problem här idag?

Hon var väl helt enkelt inte där klockan två på natten då de första ställde sig i kö.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.