Dagboksanteckning den 20 maj – rätten till sin mark

Mahmud Jabareen hade bett om ”preventiv närvaro” vid skörden i Khirbet Shib al-Butum. Vi deltog i skördearbetet sida vid sida med byborna, svettiga, törstiga och med stickor i händerna av alla törnen. Vi skördar för hand. Plötsligt ser vi någon komma springande efter fåren och två herdar en bit bort. Det är en israelisk bosättare med hund som jagar bort dem. Dock vänder han när han ser oss alla. Det här en av de incidenter och brott mot mänskliga rättigheter [1], som vi rapporterar om här i South Hebron Hills. Och början på en händelserik dag.

Skörden bärgas och följeslagare är på plats. Foto: Maria Kileby

Skörden bärgas och följeslagare är på plats. Foto: Maria Kileby

Alla återgår till skördearbetet. Så kommer en man med lång vit klädnad gående. Han gestikulerar och vi förstår inget. Men alla säger till oss att följa med honom. Vi går över kullen och där i andra dalgången är också skörd på gång, och där finns också militärpolisen, tre tungt beväpnade soldater. Mannen som heter Yusef visar med fingrarna att man fått 15 minuter på sig att försvinna. Vi undrar varför? Yusef säger något om traktor. Maria och jag resonerar om vad vi kan göra. Vi beslutar att prata med militären. Dessa är irriterade, de har inte tid att vara här och bonden har inte tillstånd att skörda idag. Maria försöker diplomatiskt att säga att kanske vi kan hjälpa till. Vi har hört att de behöver ha dit en traktor. Efter lite resonerande får Yusef ytterligare några minuter samt en traktor och en person, alla andra ska lämna fältet. Vad jag förstår hade familjen tillstånd att skörda sitt land idag men informationen hade inte nått militären.

Vi hör traktorn längre ner i dalen. Jag hjälper till att få ihop några högar med vete och alla jobbar snabbt för att samla så mycket som möjligt. Kvinnor och barn lämnar fältet. Maria och jag stannar och ser på när fyra män lastar skörden. Soldaterna ser trots allt rätt lugna ut och vi andas ut när allt är lastat och klart. Vår närvaro har gjort skillnad än en gång.

Yusefs mark ligger nära en bosättning. [2] Varje gång han ska arbeta på sin mark här måste han ringa den civila israeliska administrationen. Israelisk militär kallas då dit för att övervaka. Det är inte ovanligt att bosättningar och utposter vill ta över marken. [3] Jag har redan sett med egna ögon hur det blir konflikt mellan bosättare och palestinier och man berättar för mig att i många fall får domstol besluta om palestiniern får rätt att odla sin mark och då bara med närvaro av militär. Yusef, som har två fruar och 15 barn att försörja behöver varenda kvadratmeter för att få livet att gå ihop.

Vi går tillbaka över kullen, sitter en stund tillsammans med familjen Jabareen och samtalar på knagglig arabiska respektive knagglig engelska. Vi har träffat familjen förut. Efter 16 år kunde familjen glädjande nog, med militär övervakning och EAPPI’s närvaro, återta och plöja fyra åkrar som ligger i en närbelägen dalgång. En familjemedlem blev mycket svårt skadad av en bosättare för 16 år sedan. Varje år kom familjen tillbaka men blev ivägkörda från sin mark. Domstol gav dem nu till slut rätt. [4]

Vi blir inbjudna till lunch. Vi visas in i det stora tältet som används som gemensam samlingssal. Golvet är av cement och det är väggar uppbyggda till en meters höjd ungefär. Varma vinda ger lite luftkonditionering. Madrasser är utlagda längs väggarna och vi sätter oss. Sött te serveras genast. En tredjedel av rummet är avdelat för böneplats så nu kommer männen med nytvättade händer och fötter och ber därinne. Sen återgår de till samtalet med oss. De små barnen kommer in och papporna tar barnen i knät.

Gästvänligheten är stor. Maten består av ett stort fat av guldgult ris och kyckling ovanpå samt en tallrik soppa bredvid och en brödkaka av det fluffiga slaget som är så gott. Vi har egen mat och männen har fått två stora fat som man nu sätter sig runt. Brödet fungerar som sked. Vi pratar om kulturskillnader och lär oss mer om islam och de traditioner som är viktiga för dem.

De flesta lördagar besöker den israelska fredsorganisationen Ta’ayush [5] byn och gör en så kallad Land action vid en landremsa som fortfarande inte får beträdas då den ligger nära bosättningen. Vi försöker vara med där så ofta vi kan.

Bästa hälsningar
Maria Kileby
P.S. Yusef heter något annat i verkligheten.

Yusef ber om hjälp. Foto: Maria Kileby

Yusef ber om hjälp. Foto: Maria Kileby

Källor

Källor:
1. FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, artikel 10, 11, 17, hämtad 2016-06-08
2. Israeliska bosättningar, Diakonia, hämtad 2016-06-05
3. Settlements, B’Tselem, hämtad 2016-06-08
4. Video blog: Farmers access farmland for the first time in 16 years!, EAPPI, hämtad 2016-06-16
5. Ta’ayush, hämtad 2016-06-05

Den här reserapporten skrevs i Yatta. Bokmärk permalänken.