Där vetet fortfarande väntar på att skördas

Syster Marie drar fram nyckelknippan ur kjolfickan och sticker nyckeln i låset. Långsamt glider porten upp. Syster Marie ler stort. Den grekisk-katolska kyrkan i Ma’alul får än en gång fyllas av ljus och besökare. I Tulkarem Camp faller Omar Amara i gråt när han berättar om minnena från sommaren 1948. al-Nakba, katastrofen, pågår fortfarande och han har ännu inte fått återvända till Miska, efter 72 år på flykt.

Den grekisk-katolska kyrkan i Ma’alul. En av få konstruktioner från tiden före 1948 som finns kvar och vittnar om att här en gång låg en palestinsk by. Bakom kyrkan syns stängslet som omger den israeliska militärbasen, som byggdes på byns kristna kyrkogård. Foto: Hanna.

I den palestinska byn Ma’alul [1], sex kilometer väster om staden Nasaret i dagens Israel, bodde fram till 1948, 800 personer. De flesta var kristna självägande bönder, men byn rymde också en muslimsk minoritet. I närheten fanns ett judiskt samhälle, som Ma’alul levde i fred med. Idag är det svårt att föreställa sig hur Ma’alul såg ut 1948. Där det en gång låg en by växer idag en skog, som används som motorcrossbana. Det enda som påminner om att här en gång låg ett palestinskt samhälle är de många husgrunderna, gravstenarna på den muslimska kyrkogården, den halvt rivna moskén och de två kyrkorna, som ligger på en höjd med utsikt över det bördiga landskapet som var byns jordbruksmark. Framme vid altaret i den grekisk-katolska kyrkan står Syster Marie* och berättar om byns historia.

Under 1948 års arabisk-israeliska krig [2], den 15 juli 1948, intogs Ma’alul av de israeliska styrkorna. Massakern i den palestinska byn Deir Yassin utanför Jerusalem ledde till att invånare i andra palestinska byar, rädda att drabbas av samma öde, valde att lämna sina hem [3]. De som bodde i Ma’alul flydde och samma vecka demolerades deras hem av den israeliska militären. De enda byggnaderna som skonades var kyrkorna och moskén. Där landskapet tidigare präglades av jordbruk planterades nu en skog för att hindra familjerna från att återvända. Syster Maries familj blev liksom de andra byborna internflyktingar inom Israel. De flesta flydde till Nasaret, men några stannade bara tre kilometer från byn. Trots att familjerna från Ma’alul stannade inom Israel, mindre än en mil från sina hem, räknades de som frånvarande av Israel och förlorade rätten till sitt land [4]. Än idag, 72 år senare, tillåts de inte bosätta sig på eller odla sin familjs mark. Efter att byborna flytt, byggdes en israelisk militärbas på den kristna kyrkogården, vilket gjorde den oåtkomlig för byns familjer.

I flyktinglägret Tulkarem Camp [5] på Västbanken ligger husen tätt. Inne i ett av dem sitter Omar Amara tillsammans med sin stora familj och berättar om vad som hände den där vårdagen i Miska, för 72 år sedan.

Det var slutet av april 1948. Omar var 15 år gammal och bodde med sin familj i den palestinska byn Miska nära staden Qalqilya [6]. Familjens vete var nästan moget och hela byn gjorde sig redo för att skörda. Den militanta sionistiska gruppen Haganah, som senare kom att ombildas till den israeliska armén [7] hade intagit Jaffa och Jerusalem och Miska hamnade nu i frontlinjen [2]. Nära Miska låg en judisk kibbutz. Miska och kibbutzen gjorde en överenskommelse om att de inte skulle attackera varandra. När Haganah kom till området varnade kibbutzens invånare byborna i Miska. Haganah gav byborna två val, att fly eller strida. Palestinierna hade varken vapen eller ammunition att försvara sig med, vilket gav Haganah ett övertag [2] och byborna lämnade därför sina hem. De tog med sig vad de kunde bära och red på åsnor genom landskapet norrut till staden Tira där de sedan under ett halvårs tid utkämpade blodiga strider mot anfallande sionistiska grupper. Omar minns hur han såg sin granne skjutas till döds och hur de ständigt behövde vara beredda på attacker från fälten med vindruvor som omgav staden. Och ändå, trots att de vann striderna, blev Tira en del av staten Israel i och med Rhodosavtalet [8]. Omar och hans familj tvingades än en gång på flykt, den här gången till Tulkarem där tusentals flyktingar hade samlats. Den första januari 1950 öppnades Tulkarem Camp [5] och Omars familj flyttade in. De första tio åren levde de i tält. Därefter byggde UNWRA [9] enheter om nio kvadratmeter per familj. Med åren har husen växt och levnadsstandarden förbättrats. Men Omar längtar hem. Idag 72 år senare är han fortfarande på flykt, nu tillsammans med sina 12 barn och mer än 65 barnbarn. Alla vet de var de kommer ifrån. Ingen av dem säger att de är från lägret. Trots att alla utom Omar är födda och har levt hela sina liv där. Alla är de från Miska. Och alla lyssnar de när Omar berättar deras historia. Om byn, som ligger bara 15 kilometer bort från där de nu befinner sig, men dit de inte kan ta sig. Där vetet fortfarande väntar på att skördas.

– När jag berättar om mitt liv för mina barn tror de att jag överdriver, men det gör jag inte. Jag var 15 år då och nu är jag 87 år gammal. Vi lider fortfarande av katastrofen, al-Nakba. Efter 72 år av Nakba så är den inte över än. Nu stjäl Israel mer av vår mark, bit för bit. Men Gud finns. Jag är nu i slutet av mitt liv. Det rätta kommer att ske och även om jag inte tror att jag kommer att leva när det sker, så tror jag fortfarande på rätten att återvända.

I Ma’alul var det tidigare förbjudet för Syster Marie och de andra byborna att besöka kyrkan. Länge användes den som stall av den israeliska militären, dörrarna var borttagna och den fick förfalla. Nu är djuren borta och kyrkan renoverad. Sedan dess har par gift sig här och barn har döpts. Varje vår återvänder byns familjer för att fira påsk tillsammans, kristna såväl som muslimer deltar, precis som innan 1948. Syster Marie föddes efter flykten från Ma’alul, men för henne är det självklart att byn är hennes hem. Hon drömmer om att en dag kunna bo på berget där hennes familj kommer från. På frågan om hon tror att hon kommer att kunna förverkliga sin dröm så dröjer hon med svaret.

– Vi vill inte tappa hoppet, men om jag ska vara realistisk så tror jag att det inte är så troligt att vi får återvända. Det skulle vara svårt för Israel att genomföra då de andra avbefolkade byarna också skulle kräva att få komma tillbaka till sin mark. Men jag vet att om det gick så skulle min bror vara den första att flytta hit. Och jag skulle starta ett kloster!

*Syster Marie heter egentligen något annat.

Omar Samara gestikulerar vilt när han berättar familjens historia från sitt vardagsrum i huset i Tulkarem Camp, där han levt sedan flyktinglägret öppnades den första januari 1950. Foto: Vilde Skorpen Wikan.

Källor

1. Zochrot (2014). Ma’lul. Hämtad 2020-03-01 från https://zochrot.org/en/village/49281
2. Persson S (2012). Palestinakonflikten. Studentlitteratur AB, Lund.
3. Middle East Monitor (2018). Remembering the massacre at Deir Yassin. Hämtad 2020-03-01 från
https://www.middleeastmonitor.com/20180409-remembering-the-massacre-at-deir-yassin/
4. Adalah (2020). Absentees’ Property Law. Hämtad 2020-03-01 från
https://www.adalah.org/en/law/view/538
5. UNWRA (2020). Tulkarm Camp. Hämtad 2020-03-01 från https://www.unrwa.org/where-we-work/west-bank/tulkarm-camp
6. Zochrot (2014). Miska. Hämtad 2020-03-01 från https://www.zochrot.org/en/village/49248
7. Encyclopaedia Britannica (2020). Haganah. Hämtad 2020-03-01 från https://www.britannica.com/topic/Haganah
8. Israel Ministry of Foreign Affairs (2013). Israel-Jordan Armistice Agreement. Hämtad 2020-03-01 från https://mfa.gov.il/mfa/foreignpolicy/mfadocuments/yearbook1/pages/israel-jordan%20armistice%20agreement.aspx
9. UNWRA (2020). United Nations Relief and Works Agency for Palestine Refugees in the Near East. Hämtad 2020-03-01 från https://www.unrwa.org/

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.