De fruktlösa träden

- Vårt liv var underbart, berättar Aziz el Turi för mig när vi sitter i skuggan utanför ett tält under den stekheta solen i Negevöknen. Två pojkar kommer släpandes på två stora dunkar med vatten. Aziz häller upp av vattnet och gör kaffe till oss över den öppna elden.

fruktlöst träd RR5 Anna 448

Som israelisk beduin, boende i Negevöknen i södra Israel, i vad den israeliska staten kallar för en ”icke erkänd” by, han har inget rinnande vatten i sitt hem. Han inte längre heller något hus. Sedan oktober 2010 har den by där han bor, al Araqib, demolerats 51 gånger. Idag lever han tillsammans med ett tjugotal andra familjer i plåtskjul och tält på byns kyrkogård dit de tagit sin tillflykt i sökandet efter en fristad.

Arabiska beduiner har bott Negevöknen i hundratals år, långt innan staten Israel bildades. Ursprungligen levde de ett seminormadliv med och av naturen och sina djur: åsnor, får, getter och kameler. Så småningom kom de att slå sig ner mer permanent och delade upp marken emellan sig[1].

De levde av att bruka marken, av sina får och getter och hävdade sin rätt till marken under den ottomanska ”Mawat” marklagen, lagen om död mark[2]. Ottomanska riket erkände beduinernas rätt till maken eftersom de då blev skatteförpliktigade, så länge som marken brukades.

När staten Israel utropades 1948 bodde cirka 95 000 arabiska beduiner i Negevöknen. De flesta av dem tvångsförflyttades till andra delar av landet eller tvingades fly till Jordanien eller Sinaiöknen i Egypten och endast tio procent av ursprungsbefolkningen blev kvar i området. Dessa kvarvarande cirka 11 000 beduiner, nu israeliska medborgare, förflyttades till ett triangulärt område i östra Negevöknen, som kom att kallas ”Seiaj” som på arabiska betyder ”område bakom stängsel” och kom att lyda under militär lag[3].

De förflyttades från sina traditionella marker till marker de inte ägde och förhindrades att lämna eller återvända till området utan tillstånd. Marken i västra, norra och södra Negevöknen tilldelades nyetablerade småstäder och kibbutzer och endast ett fåtal beduiner blev kvar i området[4].

Mellan 1968 och 1989 etablerade Israels regering ett antal kåkstäder till beduinerna och cirka hälften av befolkningen flyttade in i dessa städer, till största delen de som inte hade några markanspråk. Återstoden av dem bor idag i ”icke erkända” byar, vilka varken återfinns på officiella kartor eller har rätt till statliga tjänster såsom rent och rinnande vatten, vägar, elektricitet, avfallshantering eller tillgång till hälsovård[5].

Kåkstäderna byggdes med bristande ekonomiska strukturer och präglas idag av hög arbetslöshet, följt av en hög brottslighet och droghandel.

I slutet på 2008 bodde 115 400 beduiner i kåkstäder och i de få byar som erkänts av staten. 54 500 bodde i de cirka 40-tal ”icke erkända” byarna[6].

Israels regering har gjort ett flertal försök att hantera situationen och den senaste policyn, ”the Prawer Plan”, innehåller bestämmelser som ger status till Negevbeduinerna, hanterar den ekonomiska utvecklingen och den omstridda marken. Enligt policyn ska beduinerna tvångsförflyttas till kåkstäderna och marken hamna i statens ägo[7].

Det har gjorts omfattande invändningar mot detaljer i denna plan. Bland annat har Europaparlamentet har antagit en resolution som uppmanar Israel att dra tillbaka policyn[8]. Som en del av policyns implementerande har redan två av de ”icke erkända” byarna totalförstörts, Tawail Abu-Jarwal och Al Araqib.

Aziz berättar hur hans pappa och farfar 1951 blev tillsagda av armén att deras mark behövdes för militära övningar under sex månader. De skulle därför, tillsammans med övriga bybor i Al Araqib, tvingas att flytta några kilometer norr ut.

Byborna blev lovade att få återvända till sina hem efter att övningarna var över men det löftet hölls aldrig. Medan byborna var frånvarande från sin mark antog staten ”the Land Acqusition Act” som gav staten rätt att beslagta obebodd mark av säkerhetsskäl och för att bygga bosättningar[9]. Således kom byns mark att tillfalla staten.

Under årens lopp återvände några av byborna till sina marker i Al Araqib. De byggde hus, planterade fruktträd och sådde sina åkrar. Byn jämnades med marken 2010 och byborna byggde då sina hem på nytt bara för att se sin by rivas återigen.

Sedan 2010 har byn rivits 51 gånger. Varje gång har byborna återvänt och återbyggt sina hem. Utöver rivningarna har bybornas marker besprutats med giftiga bekämpningsmedel som förstörts bybornas skördar[10]. Den israeliska lagstiftningen har förvandlat bybornas de facto ägarskap till intrång som en brottslig handling.

På vägen från byn stannar vi till och Aziz visar oss eukalyptusträden och de afrikanska acaciaträden som planteras på byns mark som en del av ett regeringsbeslut om att skapa en nationalpark i området.

– Vad håller de på med egentligen? frågar han mig. Dom har slitit upp våra dadelpalmer, vinrankor, oliv-, apelsin-, grapefrukt- och fikonträd och planterat dessa fruktlösa utländska taggträd. Är det inte galenskap?

Jerusalem, juni 2013

Anna Laurell

[1] Negev Coexistence Forum for Civil Equality (2012) Process of Dispossision in the Negev-Naqba: The Israeli Policy of Counterclaims agains the Bedouin-Arabs. s. 3

[2] Mawat mark, eller död mark, definierades i den ottomanska landlagens sjätte artikel som mark som är vakant och ockuperad som ligger utom räckhåll för en hög människoröst, 30 minuters promenad eller 2,4 kilometer från ett bebott område. Artikel 103 i samma lag slår fast att den som återfinner en sådan mark och gör den brukbar får rätt till marken utan att behöva tillstånd från de ottomanska myndigheterna som strävade efter att öka markodlingen i området och således öka skatteintäkterna. Det brittiska mandatet ändrade denna lagen och krävde att all mark som förvärvats under Mawat lagen också skulle registreras.

[3] Se not 1. För en mer detaljerad beskrivning av Negevbeduinernas historia se: Swirske Shlomo, Hasson Yael (2006) Invisible Citizens of Israel – Government Policy towards the Negev Bedouin, Adva Centre, Tel Aviv.

[4] Kritiker till det israeliska rättsystemet menar att det har tolkat ottomanska marklagarna restriktivt, på ett sätt som missgynnar beduinernas anspråk. Den israeliska regeringen bestrider detta och menar att staten tog över marken för att den var övergiven och att beduinerna olagligt ockuperade marken.

[5] Negev Coexistence Forum for Civil Equality (u.å) The Arab-Bedouins in the Negev-Naqab – The Unrecognized Villages and Human Rights

[6] Se not 5 s. 3

[9] Se not 5 s.10

[10] Se not 5 s. 10-11

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.