De israeliska protesterna

Palestinier som jobbar för rättvisa får svårigheter på grund av ockupationen. För israeler är det tabun och normer som försvårar. Men jag har träffat några av dem som går mot strömmen.

Jag sitter på ett café i Tel Aviv och pratar med Sara Mizrahi. [1] Sara är 19 år, alltså åldern då de flesta israeler, kvinnor och män, påbörjar sin militärtjänst. Hon vill inte göra sin militärtjänst. Hon berättar att hon vill ha en tvåstatslösning och att ockupationen är omoralisk och inte bidrar till fred.

Sara berättar att det är ett socialt tabu att inte göra militärtjänst. Det finns några få som offentligt säger att de vägrar militärtjänst och får sitta i fängelse på grund av det. Jag frågar vad hon kommer att göra.

”Jag vill inte hamna i fängelse. Om jag kan slippa utan att hamna i fängelse så är det bra”, säger Sara.

Det går att slippa militärtjänst av olika anledningar, men kan vara svårt. Sara säger att hon är pacifist, vilket kan vara en godtagbar anledning för undantag, men det är väldigt få som beviljas undantag på den grunden.

”Men om du inte kommer beviljas undantag, hur gör du då”, frågar jag.
”Jag vet inte”, säger hon och ler. ”Men jag vill inte stödja ockupationen.”

Sara berättar att hon får hjälp av organisationen New Profile [2] som hjälper unga israeler som vill slippa militärtjänsten. Jag frågar henne vad hennes familj och vänner tycker.

”Min pappa stöttar mig. Han tycker fortfarande jag ska göra militärtjänsten, men står bakom mig ändå”, säger Sara.

Men Sara berättar att hon inte vill gå ut med sitt ställningstagande offentligt som andra har gjort. Hon vill inte synas med namn och bild i israeliska medier. Det är förståeligt eftersom situationen för dem som kritiserade det senaste kriget mot Gaza är farlig [3]. Jag vill inte sätta henne i en utsatt och hotfull sits så jag frågar henne inte om jag kan ta ett foto.

Nationalismen är stark i Israel. De israeliska bosättarna på Västbanken i Palestina har väldigt många flaggor på bilar och på hus. Men även i Tel Aviv ser jag ofta israeliska flaggor hänga från fönster och i affärer. Och militären har en stor och inflytelserik roll i samhället. I flertalet av platser i Israel som jag varit på, där det funnits en folksamling, såg man också en eller flera soldater. Soldaterna har ofta sina maskingevär på ryggen.

Någon vecka efter mötet med Sara lyssnar jag på en föreläsning av Shay Davidovich, en israelisk 27-årig man som växt upp i bosättningen Ariel, en av de största bosättningarna på Västbanken. Han berättar att när han växte upp, så förstod han inte var palestinierna i byarna runtomkring bosättningen kom ifrån. Han visste inte om att de bott där i många generationer, långt innan 1948, då staten Israel bildades.

Shay berättade att när han gjorde sin militärtjänst på Västbanken var en av hans första uppdrag att jaga ett naket palestinskt barn i femårsåldern eftersom barnet hade kommit för nära bosättningen han vaktade. Det var då han började ifrågasätta ockupationen. Nu är han med i Breaking the silence, en organisation som samlar in vittnesmål från soldater som tjänstgjort på palestinskt ockuperat område. [4] Han berättar om hur soldaterna har som uppgift att ”visa sin närvaro” i palestinska byar och städer. Soldaterna kan få en order om att åka in mitt i natten för att gripa en man, sätta på honom ögonbindel och binda hans händer bakom ryggen. Efter uppdraget är utfört får de reda på att det bara var en övning. Men det är inget som den palestinska mannen får veta om.

”Som soldat kan du göra vad som helst”, säger Shay.

Ett av vittnesmålen jag läst av soldater fastnade hos mig. Det var från en soldat som hade stannat en man utanför Yatta, som körde en lastbil med 2000 liter mjölk, och hållit fast honom i flera timmar så att mjölken blev sur i värmen. När jag läser om de saker som soldater har gjort och som de bittert ångrar, då förstår jag verkligen att den här konflikten är förödande för båda folken. Soldaten säger:

”Okej, jag tog i själva verket inte pengarna ur hans ficka, men vad jag gjorde fick honom helt enkelt att förlora alla pengar som han skulle ha tjänat. Ändå är det för mig mindre betydelsefullt än frågan om attityd. Det som hände är fel. Jag menar, vad är grejen? Han är ingen terrorist, ingen efterlyst man, inte en person som kommer och hotar mig fysiskt eller riktar ett vapen mot mig. Han är en vanlig kille. Vad gjorde han? Var han vid fel plats vid fel tid? Gällande personligt ansvar, vad tjänade mina handlingar till? Inget alls. Tjänade de verkligen statens säkerhet? Nej. Det här var ren och skär orättvisa tillfogat en människa. Och det är fel.” [5]

Ett exempel på ett militäriserat samhälle – en ryggsäck för skolbarn med en nallebjörn och israeliska arméns emblem.

Nationalismen är stark i Israel. Normer och den otrygga situationen för kritiker gör att många inte vågar kritisera militären eller staten.

Bilder

1. Ett exempel på ett militäriserat samhälle – en ryggsäck för skolbarn med en nallebjörn och israeliska arméns emblem. Foto: Samuel Skånberg

2. Nationalismen är stark i Israel. Normer och den otrygga situationen för kritiker gör att många inte vågar kritisera militären eller staten. Foto: Samuel Skånberg

Källor

1. Sara heter egentligen något annat.

2. New profile – Movement for the Demilitarization of Israeli Society http://newprofile.org/english

3. How freedom of speech was crushed during Protective Edge, 972 Magazine http://972mag.com/how-freedom-of-speech-was-crushed-during-protective-edge/96179/

4. Our harsch logic, Breaking the silence http://www.breakingthesilence.org.il/testimonies/publications

5. Soldiers Testimonies from the South Hebron Hills, sida 24, fri översättning av Samuel Skånberg.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page