De kommer om natten

Safa tar vänligt emot oss på sin veranda och bjuder oss på det kardemummadoftande arabiska kaffet. Bakom det försiktiga leendet lyser dock oro och sömnlöshet genom hennes ögon. Det är bara timmar sedan hon såg sin 14-årige son, Nasser, bli bortförd från familjens hem av tungt beväpnad israelisk militär.

Livet fortsätter som vanligt trots militärens nattliga besök i Azzun. Invånarna uppskattar vår internationella närvaro och berättar ofta om vad som händer i byn. Foto: Rebecca

Mina första dagar i staden Tulkarem på Västbanken kastar mig rakt in i den palestinska verkligheten. Den verklighet som för Nasser och hans familj innebär rädsla och ovisshet efter det att tungt beväpnad israelisk militär stormat in i familjens hus klockan 01.30 natten innan. Safa beskriver ett par kaotiska timmar med omkullvälta möbler, högljudda instruktioner från militären som blandades med familjens skrik. Soldaternas uppdrag var att arrestera familjens äldste son, 14-årige Nasser. Hans brott? Han misstänks för att ha kastat sten mot den israeliska militären.

– Han är bara en liten pojke, som behöver sina föräldrar, utbrister Safa och slår händerna för ansiktet.

Detta har hon helt rätt i då en vuxen anhörig borde varit närvarande när Nasser förhördes i ett av familjens sovrum innan han fördes bort utan att föräldrarna fick komma i närheten av honom. Enligt barnkonventionens 37e artikel ska barn som arresterats behandlas värdigt och humant samtidigt som barnets unga ålder ska tas i beaktning. [1] Det är dock uppenbart att nattens händelse varit traumatisk för hela familjen, inte minst för de yngre syskonen som sitter ihopkrupna i soffan i andra änden av rummet.

Nassers historia är dock långt ifrån unik. Trots att barn endast ska arresteras som en sista utväg fortsätter minderåriga att gripas av den israeliska militären på västbanken. [2] Enligt byborna vi talar med samt vår lokala kontakt på kommunen är den israeliska militären närvarande i byn nästan varje kväll och trakasserar ofta invånarna genom att skjuta tårgas och ljudbomber längs gatorna. Detta trots att Azzun ligger i område A, och därmed är helt under palestinskt styre.

Efter vårt besök hos Safa möter vi Nassers pappa på gatan som gärna vill prata med oss över en kopp te och värmande eld. Foto: Rebecca

Trots dessa frekventa militära intrång måste livet fortsätta som vanligt och ute på gatorna fortsätter grönsakshandeln och de spontana kaffepauserna precis som dagen innan.

När det är dags för mig att gå tar Safa mina händer, ser mig i ögonen, och tackar mig för vad än jag kan göra för att hjälpa familjen.

– Berätta vad som händer här, berätta Nassers historia för världen.
Även om jag i stunden inte kan göra mycket för att förändra situationen för familjen kommer jag att bidra precis på det sätt som Safa ber mig, genom att berätta och lyfta de problem som ockupationen skapar för civilbefolkningen.

Källor

1. Barnkonventitonen, UNICEF Sverige, Hämtad 2017-02-19

2. No Way to Treat a Child, Palestinian children in the Israeli military detention system, Defence for Children International, 2016-04-14, hämtad 2017-02-23,

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.