De sista som kan berätta

Av generationen palestinier som själva upplevt flykten 1948 och livet innan ockupationen 1967 är det inte längre många kvar vid liv. Det är viktigt att deras historier inte glöms bort eftersom ingen kan uppleva någon annans minnen. I Jordandalen har jag fått äran att möta 110-åriga Rafi’ah och 78-åriga Hammad för att höra bitar av deras livsberättelser.

110-åriga Rafi’ah al-Hammadeen funderar på hur gammal hon var när hon gifte sig för första gången. Till slut kommer hon fram till att hon var 12-13 år gammal. Foto: Elin Jansson Holmberg

110-åriga Rafi’ah al-Hammadeen funderar på hur gammal hon var när hon gifte sig för första gången. Till slut kommer hon fram till att hon var 12-13 år gammal. Foto: Elin Jansson Holmberg

I byn Sateh al-Bahr utanför Jeriko träffar vi Rafi’ah al-Hammadeen, en beduinkvinna ursprungligen från Negevöknen som presenterar sig som 110 år gammal, vars liv fortfarande kretsar kring fruktan för att separeras från sitt hem. Här innebär beduinlivet traditionellt att följa årstidernas rörelser och vandra långa sträckor över ökenlandskapet som deras förfäder vandrat på innan dem.

Rafi’ah talar inte engelska, så med oss in i hennes tält har vi hennes barnbarn Jamil. Han ställer frågorna rakt in i hennes öra och hon svarar med sina händer dansandes på hans högerben. Efter att hon berättat om sina fyra äktenskap, något väldigt ovanligt i en konservativ kultur, och visat sina tatueringar, frågar jag Rafi’ah vad hon vill att jag skriver om när jag berättar hennes historia.

– Innan ockupationen levde vi ett bra liv och vi hade rätt att förflytta oss fritt. Det enda vi vill här i Sateh al-Bahr är att få leva ut vår livsstil, som funnits inom oss generation efter generation.

Vi träffar 78-åriga Hammad Mahmoud Wagad i Ein as-Sultan, ett av Jerikos två flyktingläger, över en kopp te under den svalkande skuggan från ett åldrande träd. Hans minnen från familjens flykt från al-Dawayima, den by de kallat hem i generationer tillbaka, är av förklarliga skäl än idag djupt rotade i honom.

– En bild som för alltid kommer att förfölja mig är bilden av kvarlevorna av en av våra religiösa ledare. Han blev slängd i en brunn och fick bensin hälld över sig. Sedan tände de på.

Minnet som Hammad återberättar är en del av den massaker i al-Dawayima som ägde rum i oktober 1948. Hammad var då 10 år gammal.

Rafi’ah och Hammad är två personer fortfarande i livet som med egna ord kan berätta om det som bland palestinier refereras till som al-Nakba, ”katastrofen”. På statistikens kalla prosa flydde omkring 700 000 palestinier sina hem i anslutning till att staten Israel utropades 1948. [1]

Fram till 1967 var Västbanken under jordansk kontroll och under sexdagarskriget 1967 flydde majoriteten av invånarna i Jerikos flyktingläger till Jordanien. Sedan dess har Västbanken inklusive östra Jerusalem och Gaza ockuperats av Israel. [2] Nästa år har ockupationen alltså varat 50 år. En ockupation ska vara tillfällig men det finns ingenting tillfälligt i detta.

Ockupationen fortgår. Inte bara fortgår utan expanderar.

Den 10 mars 2016 deklarerade israeliska myndigheter 2 342 dunums mark, motsvarande omkring 234 hektar, just söder om Jeriko som israelisk statlig mark. Nästintill all statlig mark i område C hamnar under israeliska bosättningars kontroll och den aktuella marken ligger i anslutning till den israeliska bosättningen Almog. [3] Det är alltså mark där det redan bor palestinier, där det bor människor. FN:s generalsekreterare ser på denna senaste i raden av klassificering av statlig mark som ett hinder för en tvåstatslösning och uppmanar Israel att sätta stopp för sin bosättarpolitik eftersom bosättningarna är folkrättsstridiga. [4]

När jag frågar om Hammad tror att han kommer att uppleva slutet av ockupationen ser jag hur hans ögon blir mörka och blanka, svärtade av sorg och minnen för hemska för att minnas. 

– Nej. Om jag bara skulle få besöka al-Duwayima en sista gång innan jag dör vore jag lycklig, men eftersom jag endast lyckats ta mig dit en gång sedan jag var tio år har jag svårt att tro att det kan komma att bli verklighet.

Efter mina möten med Hammad och Rafi’ah bär jag med mig deras smärta och hopp. Smärta för att deras berättelser kan få vilket hjärta som helst att brista. Hopp om att deras barn, eller åtminstone barnbarn, ska få uppleva slutet på ockupationen av Palestina.

Hammad Mahmoud Wagad berättar om sitt liv utanför sitt hem, det lerhus hans pappa byggde på 40-talet, i ett av Jerikos flyktingläger. Foto: G. Soares

Hammad Mahmoud Wagad berättar om sitt liv utanför sitt hem, det lerhus hans pappa byggde på 40-talet, i ett av Jerikos flyktingläger. Foto: G. Soares

Källor

1. Morris, Benny. The birth of the Palestinian refugee problem revisited, Vol. 18, Cambridge University Press 2014. Sid 588.

2. I augusti 2005 tvingades israeliska bosättare lämna Gaza och israeliska militärstyrkor drogs tillbaka från territoriet. Frågan huruvida detta är att anse som att ockupationen av Gaza hävts är omtvistad. Vad som avgör huruvida en ockupation hävts är begreppet ”effektiv kontroll”, något som går bortom utrymmet givet i denna rapport. Även om Gaza inte skulle anses vara fortsatt ockuperat efter 2005, berör reserapporten resterande palestinska territoriet vilket Israel än idag ockuperar, det vill säga Västbanken, inklusive östra Jerusalem.

3. Protection of Civilians Weekly Report | 8 – 14 March 2016, UNOCHA. Hämtad 20 mars 2016.

4. Daily Press Briefing by the Office of the Spokesperson for the Secretary-General, FN, 15 mars 2016. Hämtad 20 mars 2016. FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan uttalade i ett tal till säkerhetsrådet 2002 att israeler har rätt att leva i fred och säkerhet inom säkra internationellt erkända gränser men att den den illegala ockupationen måste hävas. Pressmeddelande, FN:s generalsekreterare, U.N. Doc. SC/7325, 12 mars 2002.

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.