De som fastnar i vardagens väntan

I en timme och femton minuter har vi väntat på att grinden ska öppna. Klockan är åtta när jag, min kollega, närmare tvåhundra får och ett femtontal bönder äntligen ser soldaterna.

Herdar, får gare väntar vid en jordbruksgrind.

Luften är småkylig och fuktig, fortfarande med nattlukter. Fåglarna kvittrar ivrigt. Klockan är 06.40 och sju män står och småpratar på en grusväg. Intill står en gulbeige container med en öppen vägg mot ett buskage och stora rullar av taggtråd. Runt dem letar ett hundratal får efter något att äta, de trängs och bökar och väntar, de med.

Taggtråden är ungefär två meter hög, ringlad i tre öglor tills den växer ihop med en grind låst med hänglås och kedja framför två traktorer som står i kö för att passera. Bakpå den ena vilar ett lass tobaksplantor som ska ner i jorden. Bakom grinden ringlar sig en bred grusväg åt höger och vänster intill ett dike, bakom den ett högt elstängsel med en stor grind. Bakom stängslet syns ytterligare en väg och ringlad taggtråd intill ännu en grind med tillhörande staket och taggtrådsrullar.

Det är den så kallade muren, som skiljer mestadelen av Västbanken från Israel (1). Ibland i form av ett åtta meter högt betongkomplex men ofta ser den ut som här vid jordbruksgrinden i Akaba, i genomsnitt 60 meter bred (2).

Grinden ska öppnas nu, kvart i sju på morgonen. Vi hälsar god morgon, klappar lite på fåren. Bönderna vinkar och hälsar oss glatt välkomna, de känner igen oss här. ”Hur mår ni? Fred vare med er.”

Ytterligare en flock får anländer. Ägarna går runt dem, hyschar och viftar med pinnar för att de inte ska blanda ihop sig.

Öppningstiden flyttades fram en timme för två veckor sedan. Bönderna är förbannade över ändringen, de vill komma till sina marker så tidigt som möjligt. Senare tid betyder förlorade inkomster och varma korta arbetsdagar.

– För varje minut de fördröjer öppningen förlorar jag pengar, säger Jalal, en av bönderna som påverkas. Han har också flera anställda på sin gård, vilket gör att än mer pengar rinner ut i sanden när deras arbetsdag spenderas vid grinden.

Klockan är nu en kvart efter öppningstid. Jag och min kollega ringer ”Humanitarian hotline”, den israeliska (militära) administrationen som ska svara när det är några problem vid grindarna. Det skrapar och knastrar, jag får lyssna på ett trevligt musikstycke på hebreiska och blir runtkopplad till tre olika personer innan en person svarar på engelska.

– Varför har ni inte öppnat grinden? Nio män står här och väntar med sina får och traktorer, säger jag.

De vet ingenting.

– Vi kollar upp det, säger de.

Vi väntar några minuter, hälsar på ytterligare män som anländer, en åsna, en till traktor. Några kvinnor sätter sig under ett olivträd med vita blommor. Vi ringer igen.

– Vi förstår inte varför de inte är där, vi kollar upp det, svarar de.

Vi ringer den lokala israeliska koordinatorn, inget svar. Vi ringer den ansvarige för militären i området. Han förstår ingenting, har samma öppningstider som vi.

– Jag kollar upp det.

– Men vi står ju här och väntar, ni måste öppna grinden, säger jag.

– Jag kollar upp det, tack för att du ringde.

En halvtimme har gått, nu skulle grinden egentligen stängas igen. Jag går bort och pratar med kvinnorna under trädet. De sitter på varsin sten och äter frön.

– De kom halv nio både i måndags och i onsdags, säger en av kvinnorna och suckar. Hon pekar mot grinden och skakar på huvudet.

Det är vardag och det är precis så ockupationen syns här. Som en lågintensiv konflikt i det vanliga livet, där en osynlig makt styr, exempelvis, rätten till rörlighet på sin egen mark. Rätt till rörelsefrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna i Genévekonventionen (3). Lika starkt är förbudet att bygga på annans mark, som den israeliska staten gör sig skyldig till med muren som ringlar sig till 85 % på palestinsk mark (4).

Det är inte mycket att göra annat än att vänta. De flesta bönderna här bor i byn Akaba, vars mark blivit avskuren av muren. För att få tillträde till sin mark måste de ansöka om tillstånd hos den israeliska militära administrationen. Det är vanligt att bara en eller ett par personer i familjen får tillstånd, ofta de äldsta eller de som inte har möjlighet att bruka jorden, på grund av grumliga ”säkerhetskäl”. Många familjer blir också nekade tillträde på grund av att de har svårt att visa på sin koppling till marken. Tillstånden måste förnyas och är bara giltiga för en specifik grind men samtidigt är det inte någon garanti för att du ska släppas igenom. Grindarna öppnas oftast som här, en halvtimme tre gånger per dag, antingen varje dag eller tre dagar i veckan.

Klockan är nu 7.25 och inga tecken på några soldater. Det börjar skymma, mörka moln flyger snabbt in över oss. Vid de första dropparna samlas männen i containern, några sätter sig på metallbänken längst in. Det luktar fukt, grönska och jord blandat med cigarrettrök. Det smattrar på plåttaket, vi tittar ut över muren och markerna på andra sidan. Någon ropar till kvinnorna som fortfarande sitter kvar under trädet att de kan sätta sig i hans bil, den är öppen. De tvekar lite men springer dit, redan alldeles blöta. Det öser ner nu.

– Bra med regn, säger jag ut i luften, försöker låta positiv.

– Ja, om det inte är för hårt, då slår det sönder alla blommorna på olivträden. Det förstör skörden, svarar mannen bredvid mig med en bekymmersrynka mellan ögonbrynen.

Vi ringer igen, alla nummer vi kan komma på. Det enda svar vi får är att de ska kolla upp saken. Männen omkring oss verkar luttrade, småpratar om vädret och skörden och gemensamma bekanta. Någon har hört att grinden har fått en ny öppningstid, att de först öppnar en annan grind och kommer 7.30. Halv åtta ringer vi igen. Humanitarian hotline lägger på i örat på mig.

8.00 stannar två militärjeepar på andra sidan, en timme och 15 minuter sena. Fyra soldater stiger ur och gör sig långsamt i ordning för att öppna; ställer upp en laptop på betongkanten av kontrollbåset, sätter på sig hjälmar med kamouflagenät och skottsäkra västar. Bönderna på vår sida samlar ihop fåren under rop och skuff, leder fram åsnan, hoppar upp i traktorerna.

– En i taget, wahed wahed, säger den unge mannen i militärkläder med fingret på den M16 som hänger runt hans hals. Inga ursäkter eller förklaringar till deras sena ankomst.

Två soldater står på varsin sida om den nu öppnade grinden. Över hundra får väller fram ner mot öppningen. En äldre man i gröna gummistövlar föser igenom sin åsna som bär två stora vita säckar. Soldaterna står bredbent med fingret på avtryckaren. De tittar nyfiket och undrande på oss.

En soldat visar upp sin handflata, där han skrivit ned tiderna som jordbruksgrinden ska vara öppen.

Bilder

1. Djur liksom människor påverkas av de långa väntetiderna. Foto: Elinor Ahlqvist
2. En av soldaterna påminner sig grindarnas öppettider på sin hand. De stämmer inte med några officiella tider. Foto: Elinor Ahlqvist

Källor

1. Jag använder ordet mur, trots att den många gånger inte är det, efter ett rådgivande yttrande från Internationella domstolen i Haag 2004, där de kallar barriären just ”mur”. De konstaterade ytterligare att muren är olaglig enligt internationell lag, att Israel snarast bör riva den samt ersätta allt/alla som skadats under dess konstruktion. Se http://www.icj-cij.org/docket/index.php?pr=71&code=mwp&p1=3&p2=4&p3=6&ca

2. http://www.btselem.org/separation_barrier/map

3. Rörelsefrihet är en grundläggande mänsklig rättighet som, om den inskränks, kan leda till större inskränkningar i människors grundläggande friheter. Se http://www.hrea.org/index.php?base_id=148

4. Se not 1 och 2.

Läs mer om murens påverkan här: http://www.ochaopt.org/documents/ocha_opt_barrier_factsheet_july_2013_english.pdf

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.