Den allvarsamma leken

När barn föds under ockupation blir konflikten den enda vardagen de känner till. Under uppväxten blir motståndet en identitet och en norm. I byn Kafr Qaddum är detta väldigt tydligt. Kafr Qaddum är närmast känt för demonstrationen som äger rum varje vecka, efter fredagsbönen. Demonstrationen tenderar att bli mycket våldsam trots sitt uttalade syfte att vara förespråka ickevåld.

För att förstå varför byborna demonstrerar varje fredag måste man veta vad som finns runtomkring Kafr Qaddum. Byn ligger 15 kilometer från staden Nablus, där en stor del av byborna studerar eller arbetar. På gångavstånd från Kafr Qaddum ligger den israeliska bosättningen [1] Kadumin. På Kadumins hemsida [2] stoltserar man med en skola i sitt slag för att hjälpa barn med koncentrationssvårigheter. Det görs också reklam för bosättningens musikhögskola och kvinnoföreningar. Bosättningen växer så det knakar, 700 nya bostäder håller på att byggas.

Ingenstans på Kadumins hemsida finns att finna att den israeliska militären har blockerat vägen från Kafr Qaddum till Nablus för att skydda bosättningen. Blockaden gör att byborna måste ta en omväg på 15 kilometer för att komma till Nablus. Ingenstans finns heller att finna att bosättningen genom sin blotta existens bryter mot internationell humanitär rätt eftersom den har byggts på ockuperad palestinsk mark. [3] Bosättningar är dock lagliga enligt israelisk lag och för att skydda dem från kringliggande byar ser man ofta israelisk militär i närheten av bosättningarna. Det danska säkerhetsbolaget Falck har tidigare arbetat för Kadumins räkning, men dragit sig ur efter påtryckningar. [4]

Varje  fredag anordnas en demonstration i Kafr Qaddum, efter fredagsbönen. Enligt organisatören, Murad, syftar demonstrationen till att häva blockaden av vägen till Nablus och till att förhindra att bosättningen växer på palestinsk mark. Demonstrationens organisatörer understryker att de förespråkar ickevåld, ”det är därför vi låter våra barn gå med” berättar Murad. Trots detta eskalerar demonstrationen och blir våldsam i princip varje fredag, med tårgas som skjuts av israelisk militär mot demonstranterna, stenar som kastas av palestinier, soldaterna svarar med att skjuta ljudbomber och bemöts med brinnande däck. Människor skadas och arresteras. ”I fredags var det som ett krig här” säger sonen i familjen vars hus ligger närmast bosättningen. Han berättar att fjädrarna på gässen på deras gård har blivit svarta av all rök. Familjen vågar oftast inte vara i sitt hus på fredagar när demonstrationen ska äga rum, de väntar istället ut den hos en släkting. De är rädda för tårgasen, men också att soldaterna ska ockupera deras hus under sammandrabbningarna, vilket har hänt ett flertal gånger. Jag frågar Murad om syftet med demonstrationen inte går förlorat i all tårgas? Nej svarar han, ”hela byn är stolt över vårt motstånd”.

Brand 3

Fredagen den 15 november 2013 befann sig fyra pojkar i åldern åtta till tio utanför ett av husen nära bosättningen. Klockan var runt 9.30 så det var fortfarande tre timmar tills demonstrationen skulle börja. Vad som hände därefter har jag fått återberättat för mig ur olika perspektiv. Vissa källor säger att barnen satte eld på däck [5], andra att barnen beskylls av israelisk militär för att ha eldat däck, men att de bara lekte utanför huset. Barnen arresterades och hölls handfängslade av israelisk militär i en timme medan soldaterna ställde frågor till dem. En granne som hörde gråt gick ut ur sitt hus och försökte övertala soldaterna att släppa barnen, men utan framgång. Han ringde då palestinska myndigheter som efter medling med israeliska myndigheter lyckades få barnen fria. Barn i Palestina är straffansvariga först vid 12 års ålder enlig israelisk militärrätt och får hållas frihetsberövade för förhör endast vid synnerligen grova brott. [6]

Därefter hölls en demonstration som var – även med Kafr Qaddum-mått mätt – mycket våldsam. Runt fjorton personer skadades och arresterades. [7] Borgmästaren i Kafr Qaddum berättar att hundratals tårgasbehållare låg på marken efter att allt var över. I byn förekommer teorier att fredagen den 15 november var våldsammare än vanligt eftersom demonstrationen sammanföll med Palestinas nationaldag.

AgfaPhotoNågra dagar efter händelserna fick jag chansen att prata med en av pojkarna som arresterats. Hussam, åtta år, säger att han inte var rädd. Han har inte haft problem att sova efter händelsen, varför skulle han ha det? Han och hans kompisar har visserligen pratat om arresteringen i skolan, men inte heller de var rädda säger han. Sen visar han upp blåmärken på sin ena arm och berättar att han fick det när en soldat tog tag i honom. På frågan om hur det känns att prata om händelsen svarar han: ”jag är stolt”. En man i rummet ger honom en ryggdunk och skrattar. Jag blir tvungen att titta bort för att samla mig och fortsätta vara den trygga vuxna jag vill vara inför honom.

Jag tänker på skapandet av manliga ideal, hur denna åttaåring formas in i en våldsromantik han inte förstår. Hur han redan i ung ålder är en av grabbarna och det som har hänt kanske bara är början av hans historia av arresteringar. Att det är den första i raden av övergrepp av hans rättigheter. Hur han får massa uppmärksamhet, från sådana som mig själv, för det han har varit med om. Kanske är det första gången en utländsk kvinna pratar med honom. Antagligen.

Och  jag tänker på vad bybornas alternativ är. De vill uttrycka sitt missnöje, de vill förhindra att bosättningen växer, de vill få till stånd en ändring. När bosättningarna anses lagliga av den ockuperade staten finns det lite rättsväsendet kan göra. Varje fredag visar de sitt motstånd genom protester som alltid slutar i sammandrabbningar. Men vilket pris får de betala för motståndet? Och hur mycket kostar det att avstå från att demonstrera? För bor man i Kafr Qaddum kan man aldrig välja att stå utanför politiken och inte bry sig. En sådan möjlighet förunnas inte palestinier.

Julia Eriksson Pogorzelska
Tulkarem december 2013


[1] En bosättning är ett israeliskt samhälle som byggts på ockuperad palestinsk mark.

[3] Bosättningarna är olagliga enligt artikel 49 (6), Fjärde Genevekonventionen

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.