Den förlorade Jordandalen

Solen lyser skarpt utanför fönstret och sorlet i lokalen ligger kvar i luften. Många har kommit för att närvara vid detta FN-anordnade möte, som är tänkt att hjälpa invånarna i Jordandalen. Jag träffar Nimar Shban, medlem i jordbrukskommittén i Jiftlik, en av de större byarna med cirka 5 000 invånare. [1] Nimar bjuder mig på en kopp varmt sött te och vi sätter oss ner i ett annat rum.

Jag frågar honom hur omständigheterna är i Jordandalen. Nimar svarar direkt att omständigheterna alltid har varit svåra här men nu är de näst intill omöjliga. Vägspärrar som begränsar rörelsefriheten, inga tillstånd för att bygga skolor, hus eller dra in el till befintliga hus är stora hinder för ett vanligt liv. Han berättar vidare att han inte kan ta sina får att beta på mark som varit hans i flera år, då militären ansett det vara militärt område och av säkerhetsskäl stängt ner området.

Han undrar om vi inte sett de stora betongklumparna som finns överallt längs med vägarna och jag nickar instämmande. Vart man än kör i Jordandalen gör sig dessa gråa cementblock påminda. Han berättar att många har drabbats av samma sak: helt plötsligt anses ett område vara militärt och stängs ner, folket får helt enkelt flytta. Jordandalen befinner sig visserligen på Västbanken men i zon C, där Israel har total kontroll över området och den palestinska myndigheten inte har någon juridisk, militär eller administrativ jurisdiktion. [2]

Jag frågar hur det är med vattenförsörjningen. Nimar tittar på mig och ler uppgivet med hela ansiktet. Han berättar att det finns vattenresurser i Jordandalen men att israeliska myndigheter inte tillåter dem att borra nya brunnar. Man får helt enkelt inte tillstånd för det, då hela Jordandalen är under israelisk kontroll. Därmed måste de boende köpa vatten från det israeliska vattenföretaget Mekorot för höga priser. Ironin är slående när man tänker på att Mekorot säljer vatten till palestinierna som kommer från palestiniernas egen mark. [3]

Nimar berättar att de få brunnar som finns är från innan kriget 1967, rören är gamla och väldigt slitna på grund av bristande underhåll, en del fungerar inte ens längre. Han berättar att de inte heller får tillstånd att reparera vattenledningarna. Det enda sättet israeliska myndigheter tillåter palestinierna i Jordandalen att reparera sina vattenledningar på är om man byter de nuvarande ledningarna som är 15,24 centimeter i diameter mot 10,16 centimeter, vilket invånarna givetvis inte vill då det leder till att de får mindre vatten. Vattenförbrukningen visar en tydlig skillnad: i Jiftlik konsumerar man mellan 33-41 liter per dag och person medan man i Israel konsumerar 242 liter. [4] Enligt WHO rekommenderas minst 100 liter. [5]

Lite senare sitter vi i Nimars bil och han visar mig runt. En känsla av olust tränger sig fram då man överallt ser bosättarnas områden. Stora hus med fina röda tak. De perfekt nyklippta gräsmattorna lyser med sin gröna klara färg upp det torra landskapet runt omkring. Husen ligger bakom höga elstängsel, vakttorn och vaktas av militären. Tittar man bredvid bosättningarna ser man stora gröna välskötta fält och fina växthus. Tillgång till vatten och elektricitet finns dygnet runt, även dessa områden är givetvis skyddade med elstängsel. Från långt håll ser det ut som en idyllisk oas mitt i öknen. Den tanken försvinner dock snabbt när man inser att bosättarna uppmuntras av israeliska staten att flytta ut till de nybyggda bosättningarna, genom fördelaktiga lån och andra ekonomiska incitament såsom lägre skatt och räkningar.

Etablerandet av israeliska bosättningar på det ockuperade området bryter mot artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen. När man tittar på palestiniernas hus enbart någon kilometer bort ser det mest ut som baracker. Husen är byggda av plåt eller lera och ser helt fallfärdiga ut, det finns inga gröna fält eller stora odlingar. Många av husen har ingen elektricitet eller tillgång till rinnande vatten. Man undrar hur människor kan leva under dessa omständigheter och jag slås av tanken att människorna här inte ens har de mest grundläggande mänskliga behoven täckta medan de som bor en bit bort lever i överflöd. Det känns som att man befinner sig mitt i en kafkaroman när man tänker på att över 30 procent av marken där bosättningarna byggts ägs av enskilda palestinier. [6]

På vägen hem försöker jag föreställa mig framtiden för palestinierna i Jordandalen. Jag har svårt att se hur dessa människor, mestadel bönder och beduiner, ska kunna klara sig här. Många har redan gett upp och flyttat in till städer där man inte i samma utsträckning behöver oroa sig över vatten, skola, el och husdemoleringar. Siffrorna talar även de sitt tydliga språk, det bodde tidigare 350 000 palestinier i Jordandalen, nu är det enbart omkring 52 000. [7] Om ingenting görs och siffrorna fortsätter i samma takt kommer palestinierna i Jordandalen snart att vara ett minne blott.

Källor

1. http://www.palestinemonitor.org/spip/spip.php?article140

2. http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1215

3. http://www.btselem.org/English/Planning_and_Building/20100812_Whole_village_demolished_in_Jordan_Valley.asp

4. http://www.oxfam.org.uk/oxfam_in_action/impact/success_stories/jiftlik_photostory.html

5. http://www.btselem.org/english/water/consumption_gap.asp

6.  http://www.diakonia.se/sa/node.asp?node=1152

7. http://www.palestinemonitor.org/spip/spip.php?article140

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.